Sitter hemma vid köksbordet och läser DN. Brukar gå upp i tid för att både hinna dricka kaffe och läsa tidningen på morgonen. Eller, kanske inte läsa men i alla fall bläddra igenom. Längre, viktiga eller/och intressanta artiklar lägger jag ofta på hög för att ta itu med senare. På kvällen eller nästa dag.
Idag dras jag dock till Jonas Hassen Khemiris text som en fluga till eld. Och jag menar det för jag vet att det kommer att vända sig i magen när jag läser den. Jag vet att jag kommer att se den råa rasismen i vitögat genom hans ord. Jag vet att jag kommer tänka på mina barn och vad de ständigt måste uppleva. Jag vet att jag kommer minnas deras pappas ord innan första dottern föddes.
"Kom ihåg att våra barn alltid kommer ses som svarta av min familj"
Okej?
"Och din familj kommer att se på dem på samma sätt....".
Trams!
Även om mina ungar aldrig utsatts för rasism av min familj, så hade han så himla rätt. Jag har pratat om det förut. De välmenande plumpa frågorna om varifrån de "egentligen kommer". Tipsen och råden från människor som inte fattar någonting. Glåporden, blickarna, vakterna, funderingarna, oron, tankarna, diskrimineringen som väntar bakom hörnet vart en än vänder blicken.
Jag läser artikeln. Det är som att få ett knytnävsslag i magen. Det är den brutala sanningen, inte om REVA utan om livet. Om den svenska jävla rasismen. Den råa rasismen som bygger på något slags övertygelse om den vita rasens överhöghet. Ja, jag menar vad jag skriver. Rasismen, vit överhöghet!
På tunnelbanan på väg till jobbet ser jag mig om. En salig blandning av folk. Det känns tryggt och hemtamt och bra. Några läser DN andra läser Metro, de flesta läser inte alls§. Jag ser på feeden i twitter och på facebook att Hassen Khemiris artikel delas som aldrig förr. Faktum är att jag aldrig sett något liknade. Fler har känt den där knytnäven, det där illamåendet välla upp. Kanske skammen, kanske ilska - vad vet jag?
När jag ser det känner jag ändå en strimma hopp. En liten ljusglimt. Kanske finns det ännu hopp. Jag vet inte om jag vågar men jag kan inte låta bli. Att hoppas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar