Går ifrån min vana att skriva ett inlägg om dagen och slår till på ett till. Det förra var helt opolitiskt, lugnt och sansat men så läste jag lite morgonkolumner och artiklar så som man hinner en söndagsförmiddag. Har du hängt med ett tag vet du att frågan om den svenska rasismen engagerar mig. Ja, man kanske skulle kunna säga att jag brinner för att motverka den faktiskt. Det skrivs mycket klokt och tänkvärt i frågan just nu men så tränger sig en tanke på. Det där målet vi så ofta missar....
Det pågår en klappa-Billström kampanj. "Aldrig har vi haft så generösa regler...", "arbetskraftsinvandring"... blabla, "100 000 flyktingar, anhöriga..." blabla. Läser i Aftonbladet om en undersökning som visar att svenskar är positiva till något man kallar mångkultur.
Hm, mångkultur.
Vad betyder det och är det detta som är frågan? Kanske, men det är större än så. Jag tittar mig omkring i min omgivning. Ser massor av brunögda, svarthåriga människor som är födda och uppvuxna i Sverige. Som själva anser sig omfattas av svensk kultur. Som tycker att sommaren är kort och som fryser på vintern. Som vuxit upp i svensk barnomsorg och ätit nyponsoppa till mellis tills socker blev förbjudet på dagis. Som hoppat i samma vattenpölar som grannens blonda ungar. Som sett bollibompa och melodifestivalen och Robinson och Idol.
Det är dessa människor jag tänker på. Svenskar som faktiskt inte omfattas av begreppet mångkultur. Varför skulle de det? Deras föräldrar, en av dem eller flera har bott här i evärderliga tider, eller en generation, kanske två. Eller så kom de hit som små. De har ändå sett mellot och bollibompa.
Det är väl finfint att svenskar i gemen tycker det är okej med mångkultur. Allt väl så långt men det räcker inte för mig. Det är dags att fråga om blondhet är ett krav för att få omfattas av små-grodornakulturen eller är personer som har lite mer pigment av naturen hänvisade till mångkulturens varma famn?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar