Vi får skämmas för Carl Bildt

Ibland (eller ofta) säger andra det bättre än en själv. Jag är oerhört besviken på den svenska utrikespolitiken och då framför allt Carl Bildt. Anders Lindberg, ledarskribent på Aftonbladet, säger det väldigt bra idag så jag låter honom få utrymme på min blogg. Håll till godo, en kopia:

President Ronald Reagan kallade en gång Libyens diktator Muammar Gaddafi för ”Mellanösterns galna hund”. Länge var ”Libyen” i mångas öron synonymt med orden ”terror” och ”terrorism”. I går påmindes vi brutalt om vad Gaddafi är kapabel till när han lät stridsflyg beskjuta fredliga demonstranter.

Överste Muammar Gadaffi har styrt Libyen med järnhand sedan 1969.
Under 1970- och 80-talen stödde han enligt uppgift en rad terrorgrupper runt om i världen. Mest känt är kanske sprängningen av Pan Am-planet som störtade i byn Lockebie i Skottland. Totalt dog 270 personer, varav 11 på marken. De juridiska turerna sträcker sig in i nutid.

Gaddafi är en hänsynslös diktator i ledningen för en polisstat. Mot honom står nu en demokratirörelse inspirerad av framgångar i Tunisien och Egypten. I går sa sveriges utrikesminister Carl Bildt (M) till flera medier: ”Nu handlar det inte om att stödja den ena eller den andra. Det handlar om att försöka få till stabilitet och en rimlig utveckling.”

Silvio Berlusconi svarade ännu rakare, enligt Reuters, när han fick frågan om han varit i kontakt med Gaddafi: ”Nej, jag har inte pratat med honom. Situationen är fortfarande rörig så jag kommer inte att störa någon.”

Bildt och Berlusconi har fel. Det handlar om att ta ställning. Även om man stör. Demokrati är bättre än diktatur. Mänskliga rättigheter bättre än förtryck. Fredliga demonstrationer bättre än stridsplan. Hur svårt kan det vara?

I Nordafrika och Mellanöstern formas nu en ny generation av protesterna.
I framtiden kommer de titta Europa i ögonen och ställa frågan: var var ni någonstans när vi erövrade demokratin? Vems sida stod ni på? Just nu finns anledning att skämmas över svaret.