lördag 20 augusti 2011

Långt borta och nära

Jag är uppvuxen på landet. I en villa med tillräckligt stor tomt för att garantera att vare sig ljud eller insyn var någon fråga. Social kontroll, visst, men ändå anonymitet och möjlightet att vara både högljudd och utlevande utan problem. Nåja, det har aldrig legat för mig. Eller nej nu ljuger jag. Som tonåring var jag högljudd och som tonårsmamma har jag drivits till att vara det likaså.

Hur som helst. Nu bor jag i stan. I en hyresrätt byggd på 50 talet. Förvånansvärt väl ljudisolerad och väldigt fri från insyn förvisso men det bor folk som vare sig är släkt eller vänner väldigt nära mig. Jag gillar det verkligen, med både fram och baksidor. Jag hade en granne för några år sedan som inte gjorde det. Grannen ovanpå honom hade hund som "gick på golvet" vilket drev honom att klaga och klaga och klaga. Det slutade med att han fick en annan lägenhet i området. Det var inte bra för nu bor han granne med en person som har "byggt om lägenheten i fyra år, dag som natt".

För några år sedan pratade jag med en person i huset mitt emot. Han hade skinnväst, långt hår och körde en bil som lät mycket. Hans grannar hade fört logg över när han förde oväsen i lägenheten. Dom klagade ofta och mycket till värden vilket ledde till ett "medlingssamtal". Mannen med västen var förtvivlad för han var en fridens man som verkligen inte ville hamna på någon röd lista. Samtidigt var han så klart arg. Han gick till mötet rustad med sitt arbetschema. Det visade sig också ganska snabbt att han jobbat vid i princip alla dom tillfällen som grannarna tyckte att han stört dom. Arbetschema och intyg att han faktiskt varit på jobbet - vem var det egentligen som var störande?

Vardan då denna text? Jo, jag läste i tidningen i morse om ett par i södra Sverige som känt sig tvingade att flytta för att grannarna ringt störningsjouren när deras lilla bebis gråtit på nätterna. Tro mig, jag vet hur jobbigt det kan vara med en gråtande bebis på natten men herregud. Kanske borde grannen ringt på istället och erbjudit sig att avlösa en stund så att föräldrarna fick sova en stund. Vad är det med folk?

1 kommentar:

Chris sa...

Man kan förundras över att man vid irritationstillfället väljer att klaga hos någon annan som ska gå ärendet istället för att själv prata med vederbörande.
Ibland kan det verkligen finnas fog för klagomål men många gånger tror jag att den som klagar kanske har andra problem. Ett samtal kan många gånger lösa saker, öronproppar kan också vara ett alternativ när det handlar om en skrikande bebis och som du säger....den stackars familjen kanske rentav skulle behöva lite avlösning.