Du vet ju att min pappa gick bort i början av veckan. Det känns fortfarande helt overkligt. Hittade bilder från i somras i datorn och blev varse. I morse var det själaringning i byn. Det vet folk knappast vad det är. Jag vet inte när sanningen ska komma ikapp mig.
Jag kommer på mig själv att trösta folk. Det handlar framför allt om människor i perferin. Dom ringer och säger "jag hörde" och sedan blir det tyst. Vad säger man då? Jo, det man förväntar sig att dom förväntar sig. Tröst.
"Pappa var ändå 80 år".
"Han var ju väldigt sjuk så vi visste ju vad som skulle komma".
"Man får vara tacksam att det gick så fort, han slapp ligga och lida".
NEJ!
Det finns ingen rättvisa eller förmildrande omständighet och jag vill inte trösta. Jag vill sörja och inser att det är svårare än jag någonsin trott.
2 kommentarer:
visst är det sorgligt, marielle. en by kan ge styrka. men att sörja kommer vi inte ifrån, tyvärr. jag önskar dig tröst och ro!
Ja, det är väl där knuten finns. Sörja kan man ju bara göra själv, i sin ensamhet. Har man tur har man syskon som man kan dela det med. Men i stort är man väl ensam. Jag hoppas att du får möjlighet till det sorgearbetet. I den dagliga stressen är det väl sorg som kommer sist. Den ger vi sällan tid. Kanske borde du ta ledigt en vecka och låta sorgen komma till dig?
Skicka en kommentar