Jag har berättat flera gånger om min kärlek till radio. Jag gillar både pratradio och i viss mån skvalradio men mest av allt gillar jag radiodokumentärer. På riktigt. För några veckor sedan hörde jag av en händelse en helt fantastisk dokumentär om tjej-gäng i Los Angeles när jag cyklade hem en sen kväll. En reporter hade följt en ung tjejs kamp för att lämna gänget och det destruktiva liv hon levde. Den och många andra dokumentärer är värda att lyssna på, du hittar en uppsjö här.
Nåja, igår fick jag höra att en vän är nominerad till stora radiopriset för sin dokumentär om Sturebymordet. Jag hörde den när den först sändes och minns att jag tyckte den var lite jobbig. Tror att jag skyddade mig själv från obehaget genom att lyssna lite slarvigt. Igår fick jag så en anledning att lyssna igen och gjorde mer ordentligt.
Det blir många känslor när man verkligen lyssnar. Det är obehagligt och jag tappar lite andan. Det är grejen med radio, det kommer så nära. Förtvivlan, oförståelsen över vad som faktiskt hänt, funderingarna över hur det överhuvudtaget kunde hända. Jag tänker på mina egna ungar i samma ålder. Jag tycker du ska lyssna. I listan som du hittar här kan du finna den nominerade dokumentären Sturebymordet. Men kom ihåg att det känns.
2 kommentarer:
Jag håller med. Radio är toppen och dokumentärerna ofta väldigt fängslande. Jag hörde också programmet om tjejerna i LA. Kan rekommendera "Jävla vitskallar!", som skildrar en värld där svenskar har en annan roll och som väcker många tankar om våra egna fördomar.
Jo, den är bra - jag har hört den två gånger faktiskt, både när den sändes för något år sedan och reprisen som gick nyss. Det var väl Daniel Velasco som gjorde den, jag undrar om han inte fick pris också?
Skicka en kommentar