Så var den igång igen, polisdebatten. Det är sant att polisen är utsatt för mycket kritik och många har åsikter och synpunkter på både enskilda poliser och på myndigheten som sådan. Ibland med rätta och ibland enligt mig helt uppåt väggarna. Jag kan verkligen förstå den frustration många poliser känner efter kåren får ta stöten för dåliga beslut istället för att ledningen står upp för sina medarbetare. Samma sak med politiken som gärna vill skjuta ansvaret så långt bort från sig som det bara går.
Ett utmärkt exempel återigen är registerfrågan där politiken givit så vida ramar att allt, vad som helst, hela tiden i princip går att trycka in i ett register. När det sedan sker, alla kontrollstationer till trots (sic), slår chefer och politiker ifrån sig. Och ja, en varningsklocka borde ringt. Och ja, det finns både rasism och cynism inom polisen. Och ja, det är ett grundproblem att den yrkesgrupp som har våldsmonopolet sluter sig mot kritik och inte har chefer som förmår bryta upp och inse vad som händer.
De flesta som söker sig till polisen gör det säkert för att de vill hjälpa, lösa brott och för att de har ett socialt engagemang. Därför måste bromsen slå till snabbare. När en kollega pratar om att hen vill ta sig till förorten med sin kompis "Sigge" och röja upp. När en kollega uttrycker sig rasistiskt, sexistiskt, nedvärderande och vad det nu kan vara - det är då det är upp till bevis att de där värdena verkligen betyder något. Att då slå ifrån sig och tycka att alla som kritiserar är skit istället för att ställa krav på ledarskap och handledning, det är destruktivt på gränsen till korkat. Bra därför att komma ihåg att det är poliser som faktiskt sett till att få stopp på både galna facebookgrupper och register där ramarna töjts till och över gränsen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar