Detta skulle jag ha skrivit redan igår men eftersom jag inte hann då så skriver jag nu. Det handlar om uppsåt och gränserna för uppsåt. Det är en evig fråga. Att domstolarna konstaterar att något hänt men ingen kan dömas efter den misstänkte faktisk inte haft för avsikt att begå brottet. Det är ofta svårt att förstå men ibland är det omöjligt.
Det pågår ständigt en debatt kring uppsåtets gränser. Det är en vetenskap i sig och alltid något nytt att lära. Ibland önskar jag att jag hade mer tid att fundera och tänka kring dessa frågor. Och framför allt att vi kunde prata mer om det. Det är ju så spännande och så himla viktigt.
Igår beslöt åklagaren att lägga ner förundersökningen mot de pojkar som bränt en skolelev på Lundsbergs gymnasium med ett strykjärn. Hen ansåg sig inte kunna bevisa uppsåt till misshandel. Det gör mig väldigt nyfiken hur åklagaren resonerat. Den undre gränsen är så kallat likgitighetsuppsåt. Det beskriver HD så här:
"För att uppsåt till effekten eller omständigheten skall anses föreligga krävs dock likgiltighet inte endast till risken utan också till förverkligandet av effekten eller förekomsten av omständigheten."
Alltså, gärningspersonen ska vara hyfsat medveten om att något (brottet) skulle kunna inträffa på grund av agerandet.
Om man sätter ett strykjärn som är varmt, tom inkopplat i vägguttaget, mot någons rygg borde en normalbegåvad person förstå att smärta ska uppstå. Brottet misshandel är inte svårare än så. Den som tillfogat annan person smärta har gjort sig skyldig till misshandel.
Hur i hela fridens namn kan åklagaren anse att uppsåt inte kan visas? Hur i hela fridens namn?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar