Nu är huggsexan igång. Vem ska satsa mest på pensionärer, klimatet, äldreomsorgen, innovationer, järnväg, företagen - ja ni ser ju utspelen dag för dag. Det är vägval som görs men dom är inte så stora som vi tror. Tyvärr. Att fler och fler experter börjar närma sig insikten om att man inte kan svälta sig ur krisen är ju bra genom att ha överskottsmål år efter år. Det är bra. Förhoppningsvis ger det avtryck i budgetarna om något år eller två, troligtvis så att det kan visas på reformer i valrörelsen.
En fråga som förvånar mig är att man tassar så försiktigt runt det som jag tycker är det mest eftersatta och mest krisartade området i dagens Sverige, nämligen skolan. Det bästa man kommit på är RUT-avdrag för läxhjälp eller en jättesatsning på läxhjälp på fritids. Om jag ska välja av dessa två så föredrar jag självklart den senare men inget av förslagen kommer åt problemet. Det stora problemet är nämligen att skolan inte klarar av att ge barnen den undervisning dom har rätt till.
Istället borde skolarbetet klaras av inom ramen för skoldagen. Pedagoger ska se till att ungarna lär sig det dom ska. Detta innebär så klart inte att man inte får repetera till exempel glosor eller vad det nu kan vara när man så önskar men idag är det inte så läxorna fungerar. Idag måste eleverna på egen hand göra det arbete som skolan borde göra, och så kallar man det läxor. Alltså, oavsett hemförhållanden, bakgrund och förutsättningar i övrigt ska man klara av att läsa sig till kunskaperna som skolan kräver.
Jag kan verkligen förstå de elever som tappar sugen och inte orkar komma ikapp när de börjar släpa efter. När hoppet mellan grundskola och gymnasium dessutom är gigantiskt. Alltså, läxhjälp är inte svaret på problemet eftersom det bara innebär mer av samma. Nämligen undervisning utanför klassrummet under ojämlika förhållanden. Satsa istället på mindre klasser, fler pedagoger, färre håltimmar, fulla scheman, kortare lov och helt enkelt mer undervisning under skoltid. Det måste vara svaret på frågan, inte mer hemarbete.
söndag 30 september 2012
lördag 29 september 2012
Vad gör man på en lördag?
Lördag - ledig och slö. Nej, knappast va. Idag har jag haft den fantastiska förmånen att föreläsa för 25 sexualupplysare från RFSU Stockholm om juridik i klassrummet. Entusiastiska, kloka, pålästa, fantastiska människor som brinner för ungas rätt till kunskap och lust.
Sedan lite mediahantering.
Vidare till möte med ordföringar i en annan organisation jag är medlem i. Diskussioner om hur vi får fler medlemmar aktiva. Samma fråga som tusen organisationer ställer sig.
Sedan är det kväller. Då ska jag inte göra något annat än att krypa upp i soffhörnet och slacka. Längtar redan.
Sedan lite mediahantering.
Vidare till möte med ordföringar i en annan organisation jag är medlem i. Diskussioner om hur vi får fler medlemmar aktiva. Samma fråga som tusen organisationer ställer sig.
Sedan är det kväller. Då ska jag inte göra något annat än att krypa upp i soffhörnet och slacka. Längtar redan.
fredag 28 september 2012
Saker som gör mig arg
- Förskolan i min kommun som serverar en frukt på morgonen och kallar det frukost.
- Att det kallas valfrihet för att alternativet är privat även om det är det enda som finns att välja på.
- Människor som fattar beslut som påverkar andra utan att upplysa om det.
- Myndighetspersoner som är otillgängliga (för kritik, frågor...etc).
- Smygrasister.
- Öppna rasister.
- Sexister av alla sorter.
Tja, det får väl vara nog för idag men listan kan absolut göras längre. Trevlig fredag.
onsdag 26 september 2012
790 kronor
I morse på väg till jobbet köpte jag ett nytt SL-kort. 790 kronor som vips försvann från kontot. Det går an för mig för jag betalar bara för mig själv, jobbar heltid och har hyfsad lön. Värre är det för dem som är fler och har mindre. Ja, jag vet också att Stockholms kollektivtrafik är billig i förhållande till säg - Blekinges men det beror så klart på att vi är fler som delar på kostnaderna och en del andra ekonomiska argument. Dessutom skulle Stockholm fullständigt säcka ihop utan detta blodomlopp. Vi behöver ta oss till jobb och skola och skulle fler välja bil skulle det vara etter värre.
Jag har alltid älskat tunnelbanan. Bekvämt, snabbt, välfungerande och tryggt. Men, det senaste året har min kärlek börjat svalna betydligt. Trängseln känns obehaglig och irriterande, något som jag aldrig känt förut. Varje morgon är vi hundratals människor som står kvar på perrongen och väntar på att komma ombord på nästa tåg eller nästa tåg.
Dessutom dessa helvetsspärrar. Jag tycker dels att dom är läskiga med sina vassa kanter men framför allt så är det irriterande att de är så förbannat svåra att få upp. Varje morgon står jag där, backar och ändrar och lägger kortet på spärren. Helt stilla men ingen reaktion. Jag gör exakt som man ska men ändå tar det en evinnerlig tid. Jag förlorar minuter varje morgon och eftermiddag med påföljden att stressen blir större och trivseln mindre.
Alltså, jag betalar 790 kronor för mitt kort. Varje dag förlorar jag säg två minuter på spärrhelvetet. Sedan vankar jag upp från blå till gröna i mycket maklig takt, förlorar ytterligare tre minuter på grund av trängseln, trots att jag kan välja att åka när det inte är som värst rusning (på vägen ner är det av någon anledning sällan trängsel). Därefter åker minst ett tåg förbi för att det är fullt, ytterligare fyra minuters förlust. Det gör totalt nio minuters tidsspill varje dag. Nio minuter per dag gör 45 minuter per vecka, alltså i spilltid - inte transporttid. Den sträcka som tidigare tog 25 minuter att transportera sig tar nu 34 minuter. Det är en rejäl försämring.
Kan någon nationalekonom vara snäll och räkna på det här. 45 minuter per vecka bara för mig. Vad kostar det samhället att ha så underdimensionerad kollektivtrafik i en stor och växande stad som Stockholm. Vi talar mycket (men inte tillräckligt) om bostadsbristen. Här är ett bekymmer till.
Jag har alltid älskat tunnelbanan. Bekvämt, snabbt, välfungerande och tryggt. Men, det senaste året har min kärlek börjat svalna betydligt. Trängseln känns obehaglig och irriterande, något som jag aldrig känt förut. Varje morgon är vi hundratals människor som står kvar på perrongen och väntar på att komma ombord på nästa tåg eller nästa tåg.
Dessutom dessa helvetsspärrar. Jag tycker dels att dom är läskiga med sina vassa kanter men framför allt så är det irriterande att de är så förbannat svåra att få upp. Varje morgon står jag där, backar och ändrar och lägger kortet på spärren. Helt stilla men ingen reaktion. Jag gör exakt som man ska men ändå tar det en evinnerlig tid. Jag förlorar minuter varje morgon och eftermiddag med påföljden att stressen blir större och trivseln mindre.
Alltså, jag betalar 790 kronor för mitt kort. Varje dag förlorar jag säg två minuter på spärrhelvetet. Sedan vankar jag upp från blå till gröna i mycket maklig takt, förlorar ytterligare tre minuter på grund av trängseln, trots att jag kan välja att åka när det inte är som värst rusning (på vägen ner är det av någon anledning sällan trängsel). Därefter åker minst ett tåg förbi för att det är fullt, ytterligare fyra minuters förlust. Det gör totalt nio minuters tidsspill varje dag. Nio minuter per dag gör 45 minuter per vecka, alltså i spilltid - inte transporttid. Den sträcka som tidigare tog 25 minuter att transportera sig tar nu 34 minuter. Det är en rejäl försämring.
Kan någon nationalekonom vara snäll och räkna på det här. 45 minuter per vecka bara för mig. Vad kostar det samhället att ha så underdimensionerad kollektivtrafik i en stor och växande stad som Stockholm. Vi talar mycket (men inte tillräckligt) om bostadsbristen. Här är ett bekymmer till.
tisdag 25 september 2012
Censur, det farligaste som finns!
Jaja, jag vet att den så kallade utrensningen av Tintinböcker på Kulturhusets avdelning för 10 - 13:åringar inte är censur på riktigt men vem bryr sig i det här läget om formalia. Det spelar i min bok ingen som helst roll. Jag är ändå helt övertygad om att när någon får för sig att rensa ut "olämpliga" böcker från ett bibliotek är hen ute på hal is. Det har hänt förr i historien, på olika platser, i olika tider, av olika skäl och i olika politisk kontext. Det går alltid snett.
Jag hatar rasism minst lika mycket som jag hatar censur. Jag vet att Tintinböckerna är fulla av just rasism och reproducerande rasistiska vanföreställningar. Vi behöver ändå läsa dem, prata om det och lära oss av det för att komma vidare. Vi kan inte nöja oss med att skapa ett svart hål i bokhyllan. Detta gäller inte minst i ett bibliotek som riktar sig till 10-13:åringar. Det tycker jag är självklart.
Att vi 2012 har serietecknare som fortfarande målar karikatyrer i form av så kallade black-faces i en välmenande film som vänder sig till barn visar hur långt vi har kvar att vandra. Ska vi kunna prata om det behöver vi både historia, nutid och framtid.
Jag vet också att KBs källare är full av material som inte tål dagsljus. Jag vet att det finns dom som tycker att barn inte bör känna till vissa saker. Jag vet att de som nu skriker högst inte sällan är samma människor som vill ta bort ordet hen och i värsta fall förbjuda sexualupplysning för samma åldersgrupp som vi talar om nu. Men tro mig, genom denna utrensning uppnår vi ingenting förutom en så kallad pk-debatt och lite fernissa på ytan på det rasistiska folkhemmet.
Jag hatar rasism minst lika mycket som jag hatar censur. Jag vet att Tintinböckerna är fulla av just rasism och reproducerande rasistiska vanföreställningar. Vi behöver ändå läsa dem, prata om det och lära oss av det för att komma vidare. Vi kan inte nöja oss med att skapa ett svart hål i bokhyllan. Detta gäller inte minst i ett bibliotek som riktar sig till 10-13:åringar. Det tycker jag är självklart.
Att vi 2012 har serietecknare som fortfarande målar karikatyrer i form av så kallade black-faces i en välmenande film som vänder sig till barn visar hur långt vi har kvar att vandra. Ska vi kunna prata om det behöver vi både historia, nutid och framtid.
Jag vet också att KBs källare är full av material som inte tål dagsljus. Jag vet att det finns dom som tycker att barn inte bör känna till vissa saker. Jag vet att de som nu skriker högst inte sällan är samma människor som vill ta bort ordet hen och i värsta fall förbjuda sexualupplysning för samma åldersgrupp som vi talar om nu. Men tro mig, genom denna utrensning uppnår vi ingenting förutom en så kallad pk-debatt och lite fernissa på ytan på det rasistiska folkhemmet.
måndag 24 september 2012
Gagnam style - wait for it
Okej, det finns trender och det finns trender. Själv har jag länge undvikit allt som taggats med Gagnam men när jag fick syn på denna idag fanns det ingen återvändo. Väl bekomme!
Ps, nu väntar vi på första Ultas Gagnam Style! På en läktare nära dig!
Ps, nu väntar vi på första Ultas Gagnam Style! På en läktare nära dig!
söndag 23 september 2012
Sjuk, sjuk, sjuk - hjälp
Okej, om du hängt med ett tag vet du att jag gärna tränar och sällan eller aldrig är sjuk mer än två tre dagar i stöten. Dessutom brukar jag springa mig igenom smärta (inte alltid oangenämt) och ignorera typ förkylningar ganska hårt. Nu har jag varit rackig i flera veckor och börjar på riktigt tröttna. Jag har öroninflamation och säkert bihåledito och är väldigt trött på att vara trött. Jag hatar verkligen gnäll stenhårt men nu är det det enda jag håller på med.
Min kloka mamma säger, "du kanske ska acceptera att du är sjuk och stanna hemma några dagar", men det tar emot något så enormt. Har inte varit sjukskriven en dag i mitt vuxna liv (vilket jag tänker började vid cirkus 29) och vet helt ärligt inte hur man gör. Det beror så klart inte på att jag inte varit sjuk utan att jag varit privilegierad och kunnat jobba hemifrån och ta ut lite komp och så. Inte optimalt men väldigt lyxigt.
Nåja, brist på riktig semester kan vara en bidragande faktor till höstens långförkylning. Borde ta en vecka men även det tar emot. Har så mycket att göra på jobbet och så mycket att fixa att det ändå inte skulle bli riktigt ledigt. Hur gör man när man är sjuk? När man inte självläker lika enkelt som förr. Jag vill träna, må bra, jobba, vara stark.
Hjälp!
Min kloka mamma säger, "du kanske ska acceptera att du är sjuk och stanna hemma några dagar", men det tar emot något så enormt. Har inte varit sjukskriven en dag i mitt vuxna liv (vilket jag tänker började vid cirkus 29) och vet helt ärligt inte hur man gör. Det beror så klart inte på att jag inte varit sjuk utan att jag varit privilegierad och kunnat jobba hemifrån och ta ut lite komp och så. Inte optimalt men väldigt lyxigt.
Nåja, brist på riktig semester kan vara en bidragande faktor till höstens långförkylning. Borde ta en vecka men även det tar emot. Har så mycket att göra på jobbet och så mycket att fixa att det ändå inte skulle bli riktigt ledigt. Hur gör man när man är sjuk? När man inte självläker lika enkelt som förr. Jag vill träna, må bra, jobba, vara stark.
Hjälp!
lördag 22 september 2012
Flickor, cricket och feministfittor
Vaknar på morgonkvisten och förbannar denna förkylning/öroninflammation som gör att jag får avstå träning även idag. Det känns hopplöst tråkigt att aldrig komma igång på riktigt. Hinner å andra sidan skumma flödet lite bättre och inser att jag inte missat särskilt mycket under tre dåligt uppkopplade dagar i Berlin.
Ser att en krönika fångat mångas öga. Det är den som så ofta lysande Johan Croneman som i DN skriver om flickors rätt till idrott, typ. Han skriver hur han inte kan acceptera att religionens regler innebär att flickor och kvinnor inte får utöva idrott. Han har helt rätt, så klart. Kom dock ihåg att oavsett vilken religion vi snackar om och som används som alibi som så är det män som tar sig rätten att styra över flickors och kvinnors liv. Och det finns grader i detta helvetet där Afghanistan och liknande länder så klart ligger på en otvetydig förstaplats.
Men, jag hoppas du läste hela krönikan när du ändå höll på. På slutet snuddar Croneman nämligen vid ytterligare en viktig sak. Det finns fler komplexa frågeställningar, säger han. Som till exempel att resurserna till fotbollstjejer i Sverige nästen alltid är sämre än för män (träningstider etc) men vi accepterar med en axelryckning. Alla ni som hyllat Croneman idag, ser ni sambandet? Orkade ni hela vägen eller nöjde ni er med att fördöma talibanerna?
Samtidigt i en annan morgontidning vill Björn Eriksson att kvinnor, flickor och familjer (som då är könlösa men mest kvinnliga som det verkar?) ska lösa de ordningsproblem som män har i samband med idrottsarrangemang. Eller läktare med "vårdat språk" eftersom det finns pappor som skulle skämmas om det kom ut hur dom beter sig. Därmed missar han målet fullständigt. Han har inte alls insett det Croneman verkar ha förstått. Det är nämligen inte kvinnornas närvaro eller ickenärvaro som är problemet. Det är strukturerna.
Varför ska män skämmas inför kvinnor och inte inför varandra? Varför ska kvinnor ta på sig feministfittakoftan för för att det ska hända något. Har ni män inget eget ansvar alls?
För tio år sedan höll Gudrun Schyman det beryktade talet som kom att gå under namnet talibantalet. Minns du det? Du kan läsa det här, och fundera på vad som hänt sedan dess. Skulle du inte palla att läsa hela talet kan jag berätta vad det var som upprörde folk så in i bängen. Jo, det var det faktum att Gudrun vågade sig på att säga att det är samma strukturer där som här, samma strukturer som förbjuder flickor att spela cricket i Afghanistan som får män att hata kvinnor på våra fotbollsläktare, oavsett om det står en kvinna bredvid dem eller inte. Det kan vara värt att fundera över en gång till.
Ser att en krönika fångat mångas öga. Det är den som så ofta lysande Johan Croneman som i DN skriver om flickors rätt till idrott, typ. Han skriver hur han inte kan acceptera att religionens regler innebär att flickor och kvinnor inte får utöva idrott. Han har helt rätt, så klart. Kom dock ihåg att oavsett vilken religion vi snackar om och som används som alibi som så är det män som tar sig rätten att styra över flickors och kvinnors liv. Och det finns grader i detta helvetet där Afghanistan och liknande länder så klart ligger på en otvetydig förstaplats.
Men, jag hoppas du läste hela krönikan när du ändå höll på. På slutet snuddar Croneman nämligen vid ytterligare en viktig sak. Det finns fler komplexa frågeställningar, säger han. Som till exempel att resurserna till fotbollstjejer i Sverige nästen alltid är sämre än för män (träningstider etc) men vi accepterar med en axelryckning. Alla ni som hyllat Croneman idag, ser ni sambandet? Orkade ni hela vägen eller nöjde ni er med att fördöma talibanerna?
Samtidigt i en annan morgontidning vill Björn Eriksson att kvinnor, flickor och familjer (som då är könlösa men mest kvinnliga som det verkar?) ska lösa de ordningsproblem som män har i samband med idrottsarrangemang. Eller läktare med "vårdat språk" eftersom det finns pappor som skulle skämmas om det kom ut hur dom beter sig. Därmed missar han målet fullständigt. Han har inte alls insett det Croneman verkar ha förstått. Det är nämligen inte kvinnornas närvaro eller ickenärvaro som är problemet. Det är strukturerna.
Varför ska män skämmas inför kvinnor och inte inför varandra? Varför ska kvinnor ta på sig feministfittakoftan för för att det ska hända något. Har ni män inget eget ansvar alls?
För tio år sedan höll Gudrun Schyman det beryktade talet som kom att gå under namnet talibantalet. Minns du det? Du kan läsa det här, och fundera på vad som hänt sedan dess. Skulle du inte palla att läsa hela talet kan jag berätta vad det var som upprörde folk så in i bängen. Jo, det var det faktum att Gudrun vågade sig på att säga att det är samma strukturer där som här, samma strukturer som förbjuder flickor att spela cricket i Afghanistan som får män att hata kvinnor på våra fotbollsläktare, oavsett om det står en kvinna bredvid dem eller inte. Det kan vara värt att fundera över en gång till.
fredag 21 september 2012
Tre dagar i Berlin
Är på väg hem från en tre dagars visit i Berlin. Självklart är flyget hem försenat och flygplatsen känns oändligt liten och trång. Berlins internationella flygplats är alltså mindre än Bromma flygplats, eller i alla fall nästan. Jag hade planerat in lite tid att vara ledig och shoppa och gå på sightseeing idag. Det gick så där.
Har varit på en intressant konferens, pratat lite grann och deltagit i en workshop om riktlinjer för åtal i ärenden som rör hiv. Ett intressant ämne i en värld av hiv-aktivister och mycket givande rent hjärnaktivitetsmässigt. Har dessutom haft trevliga och givande samtal på kvällarna med nordiska kamrater om framtida projekt.
Lite om Berlin då. Berlin känns som en liten stad med storstadskomplex, eller kanske tvärt om. Alltså, det är en trevlig stad även om folk vägrar prata något annat språk än tyska men som sagt, provinsiell. Husen är låga och staden vidsträckt. Visst finns det en/ett och annan skyskrapa eller höghus men i övrigt, inte mycket. Jag vet att det finns ett levande kulturliv och en verklig själ, jag hittade det inte. Det blir nog inte mitt första återresemål, nej - inte alls.
Har varit på en intressant konferens, pratat lite grann och deltagit i en workshop om riktlinjer för åtal i ärenden som rör hiv. Ett intressant ämne i en värld av hiv-aktivister och mycket givande rent hjärnaktivitetsmässigt. Har dessutom haft trevliga och givande samtal på kvällarna med nordiska kamrater om framtida projekt.
Lite om Berlin då. Berlin känns som en liten stad med storstadskomplex, eller kanske tvärt om. Alltså, det är en trevlig stad även om folk vägrar prata något annat språk än tyska men som sagt, provinsiell. Husen är låga och staden vidsträckt. Visst finns det en/ett och annan skyskrapa eller höghus men i övrigt, inte mycket. Jag vet att det finns ett levande kulturliv och en verklig själ, jag hittade det inte. Det blir nog inte mitt första återresemål, nej - inte alls.
tisdag 18 september 2012
Säkerheten först - skärpning BP!
Så har jag missat att blogga idag igen. Har så mycket pyssel på jobbet att det helt enkelt försvinner. Sitter nu hemma i soffan och väntar på att Bajen-matchen ska börja på TV. Kan inte vara på plats ikväll av flera skäl. Dels har jag varit på fotbehandling och ska vare sig gå eller stå så mycket. Högläge för stötvågsbehandlade fötter anbefalles. Dessutom har jag öroninflammation. Ja, jag vet att det låter töntigt men det är faktiskt sant. Öroninflammation. Det har jag inte haft sedan jag var barn. Jag kan berätta att det gör jääävligt ont.
På Grimsta där Bajenmatchen spelas står folk i kö. Det är tio minuter till avspark men ännu har inte alla kommit in. Detta beror på att matchdelegaten inte godkänt läktaren. Det är verkligen helt absurt. Det är höst 2012, det är elitfotboll. Brommapojkarna vet att det kommer massor av folk men arenan är inte klar. Jag minns för något år sedan när jag var på just denna arena. Pinsamt.
Nu vet jag dessutom att det pågått besiktningar och samtal ganska länge. Det är ju inte så att man kommer på plats och kollar en timma innan match. Bajens säkerhetsfolk är fantastiska, jobbet man gör för att ge klubbens supportrar en bra och säker upplevelse är så viktigt. BP har alltså haft gott om tid på sig. Till råga på allt har BP höjt priset på biljetterna vilket man motiverat med att de måste höja kvaliteten och säkerheten. Jo, pyttsan.
Om publiken begår minsta lilla misstag får klubbarna böta för sina supportrars uppträdande. Jag tycker det är på tiden att klubbarna får betala för bristande säkerhet. Det är skandal!
På Grimsta där Bajenmatchen spelas står folk i kö. Det är tio minuter till avspark men ännu har inte alla kommit in. Detta beror på att matchdelegaten inte godkänt läktaren. Det är verkligen helt absurt. Det är höst 2012, det är elitfotboll. Brommapojkarna vet att det kommer massor av folk men arenan är inte klar. Jag minns för något år sedan när jag var på just denna arena. Pinsamt.
Nu vet jag dessutom att det pågått besiktningar och samtal ganska länge. Det är ju inte så att man kommer på plats och kollar en timma innan match. Bajens säkerhetsfolk är fantastiska, jobbet man gör för att ge klubbens supportrar en bra och säker upplevelse är så viktigt. BP har alltså haft gott om tid på sig. Till råga på allt har BP höjt priset på biljetterna vilket man motiverat med att de måste höja kvaliteten och säkerheten. Jo, pyttsan.
Om publiken begår minsta lilla misstag får klubbarna böta för sina supportrars uppträdande. Jag tycker det är på tiden att klubbarna får betala för bristande säkerhet. Det är skandal!
måndag 17 september 2012
Platsen i MITT hjärta
Igår spelades det sista derbyt på Mordor. Det fick mig att tänka på en mycket sorgligare händelse som snart väntar runt hörnet.
söndag 16 september 2012
Att sabba ett derby
Som ni vet, hoppas jag, är jag sjukt ointresserad av själva matchen som spelas på Råsunda idag. Dock är det ett derby, och dessutom det sista på just Mordor som jag föredrar att kalla arenan. Jag kan därmed på något sätt förstå de känslor som folk har på väg dit. Nervositet, glädje, sorg - allt på en gång.
Själv var jag otroligt orutinerad och dum när jag gav mig iväg till träningen i förmiddags. Jag bor ju nämligen en tunnelbanestation från Råsunda och tog mig till träningsanläggningen tre stationer mot stan, alltså så jag var tvungen att passera stadion på vägen hem - mitt i derbykaoset. Jag visste ju att det skulle vara kaos så jag tog på mig jackan med grön-vit flagga för att markera.
Det var inte kaos, det var tvärstopp.
Hur kan Stockholms Lokaltrafik (tillsammans med polisen får jag anta) vara så sjukt klantiga i sin planering att man inte redan innan har planerat för anstormning. Inom två timmar ska36 000 uppdaterat 20-25 000 personer ta sig från stan till Solna. Klart det blir kaos. Det borde finnas sätt att förbereda bättre. Ilska och oro bubblar bland de som tagit en öl eller två. Matchstart skjuts upp med allt det innebär. Blåljus kantade vägen där vi gick.
Jag fick en långpromenad efter träningen mellan Stadshagen och Solna. Inge fel på det. Förutom att jag hamnade i något slags Djurgårdslämmeltåg - men det får jag leva med. Min grön-vita flagga på jackan lyste klart! Hoppas på 0-0 och i övrigt har jag inga känslor för matchen.
Själv var jag otroligt orutinerad och dum när jag gav mig iväg till träningen i förmiddags. Jag bor ju nämligen en tunnelbanestation från Råsunda och tog mig till träningsanläggningen tre stationer mot stan, alltså så jag var tvungen att passera stadion på vägen hem - mitt i derbykaoset. Jag visste ju att det skulle vara kaos så jag tog på mig jackan med grön-vit flagga för att markera.
Det var inte kaos, det var tvärstopp.
Hur kan Stockholms Lokaltrafik (tillsammans med polisen får jag anta) vara så sjukt klantiga i sin planering att man inte redan innan har planerat för anstormning. Inom två timmar ska
Jag fick en långpromenad efter träningen mellan Stadshagen och Solna. Inge fel på det. Förutom att jag hamnade i något slags Djurgårdslämmeltåg - men det får jag leva med. Min grön-vita flagga på jackan lyste klart! Hoppas på 0-0 och i övrigt har jag inga känslor för matchen.
lördag 15 september 2012
Härliga höst
Hösten är vemodets tid men det är också tid för att samla ihop sig och bli serös. Färgerna är vackra, mysfakton hög och smakerna djupa och mustiga. Ibland funderar jag på om det inte till och med skulle vara värt att dricka ett glas rödvin men å andra sidan har jag ingen eldstad så jag kanske slipper.
Utanför fönstret börjar träden byta färg. Man blir sugen på ny höstgarderob och stora höstfärgade blomsterfång. Hög, krispig luft under sol och blå himmel. Även regnrusk och blåst känns okej så länge man får vara inomhus. På jobbet hopar sig de spännande projekten och resor och planering.
Nu ska jag gå och träna och sedan ska jag storhandla och städa och laga mat och krypa upp i soffhörnet - inte med en klyschig kopp te - men ändå.
Ha en fin höstdag där ute. Allihop!
Utanför fönstret börjar träden byta färg. Man blir sugen på ny höstgarderob och stora höstfärgade blomsterfång. Hög, krispig luft under sol och blå himmel. Även regnrusk och blåst känns okej så länge man får vara inomhus. På jobbet hopar sig de spännande projekten och resor och planering.
Nu ska jag gå och träna och sedan ska jag storhandla och städa och laga mat och krypa upp i soffhörnet - inte med en klyschig kopp te - men ändå.
Ha en fin höstdag där ute. Allihop!
torsdag 13 september 2012
Tiden går fort när man har roligt
I morgon för ett år sedan började jag på nytt jobb. Det var pirrigt på många sätt och vis. På första dagen på jobbet drog jag till Arlanda för att åka vidare till San Fransisco. Det var en resa på fjorton timmar och första gången jag var i USA. Väl på plats tillbringade vi tre nätter på ett konferenshotell och försökte göra bra saker med jetleg i hela huvudet och kroppen. Jag var förvirrad och väldigt nervös när jag tog till orda där på konfernsen. Och så åkte vi hem.
Nu ett år senare har jag varit ett par vändor i USA. Jag kan jag konstatera att jag var riktigt kass och okunnig där i San Fransisco. Men, jag kan också konstatera att jag mötte sjukt mycket bra folk och att det vi gjorde där första dagarna på jobbet faktiskt har betytt något. Resultatet av resan finns här. Jag är faktiskt refererad i en fotnot.
Nåja, som sagt - tiden går fort. Det är alltså ett år sedan jag bytte jobb. Jag har fortfarande världens bästa jobb där jag lär mig saker hela tiden. Både om mig själv och juridik, vård, utbildning, relationer, bistånd och ja - det finns ingen ände. Men, i morgon blir det ändå annorlunda på jobbet. Då slutar min allra bästaste jobbarkompis. Exakt ett år efter jag började men hela sexton år för henne. Jag är glad för detta året men jag kommer att sakna denna klippa av kunskap, rolighet, coolhet och trygghet. Det blir inte lätt men jag ska göra mitt bästa att föra facklan vidare. Och, vi får hålla i hatten när det gäller folkhälsan. Har en känsla av att det blir åka av.
Nu ett år senare har jag varit ett par vändor i USA. Jag kan jag konstatera att jag var riktigt kass och okunnig där i San Fransisco. Men, jag kan också konstatera att jag mötte sjukt mycket bra folk och att det vi gjorde där första dagarna på jobbet faktiskt har betytt något. Resultatet av resan finns här. Jag är faktiskt refererad i en fotnot.
Nåja, som sagt - tiden går fort. Det är alltså ett år sedan jag bytte jobb. Jag har fortfarande världens bästa jobb där jag lär mig saker hela tiden. Både om mig själv och juridik, vård, utbildning, relationer, bistånd och ja - det finns ingen ände. Men, i morgon blir det ändå annorlunda på jobbet. Då slutar min allra bästaste jobbarkompis. Exakt ett år efter jag började men hela sexton år för henne. Jag är glad för detta året men jag kommer att sakna denna klippa av kunskap, rolighet, coolhet och trygghet. Det blir inte lätt men jag ska göra mitt bästa att föra facklan vidare. Och, vi får hålla i hatten när det gäller folkhälsan. Har en känsla av att det blir åka av.
onsdag 12 september 2012
En historiskt stor satsning
För ett antal år sedan jobbade jag på regeringskansliet. Eftersom jag var där som spion har jag ju inga lojalitets eller sekretessband varför jag kan säga lite vad jag vill. Det är skoj. Vi höll på med förhandlingar. Rätt avancerat pyssel med juridiska knäckfrågor och annat smått och gott. I backspegeln kan jag säga att vi lyckade med en del, annat föll sämre ut.
En sak som vi absolut lyckades med dock var att etablera vissa begrepp. Det kanske mest lyckade exemplet har vi sett prov på många gånger åren efter det, inte minst idag. På vår tid gjorde vi det när det gällde polisen. Vi gjorde det när det handlade om våld mot kvinnor och inte minst gjorde vi det när det gällde kriminalvården. Vi gjorde helt enkelt HISTORISKT STORA SATSNINGAR!
Idag berättar Anna-Karin Hatt om en historiskt stor satsning som innebär att hon inte genomför några neddragningar. Men kan ju fundera på det där. Vad betyder en historiskt stor satsning egentligen? Så här i backspegeln har jag lärt mig att handling är mer än ord.
En sak som vi absolut lyckades med dock var att etablera vissa begrepp. Det kanske mest lyckade exemplet har vi sett prov på många gånger åren efter det, inte minst idag. På vår tid gjorde vi det när det gällde polisen. Vi gjorde det när det handlade om våld mot kvinnor och inte minst gjorde vi det när det gällde kriminalvården. Vi gjorde helt enkelt HISTORISKT STORA SATSNINGAR!
Idag berättar Anna-Karin Hatt om en historiskt stor satsning som innebär att hon inte genomför några neddragningar. Men kan ju fundera på det där. Vad betyder en historiskt stor satsning egentligen? Så här i backspegeln har jag lärt mig att handling är mer än ord.
måndag 10 september 2012
Vaccin, roten till det goda
I dagarna rullas det stora vaccinprogrammet för att motverka spridningen av HPV ut. HPV är ett virus som orsakar livmoderhalscancer. Cirka 450 kvinnor drabbas och 150 dör av livmoderhalscancer varje år i Sverige. Det är fakta.
Plötsligt händer det. Debatten och funderingarna om man ska "våga" vaccinera sina barn drar igång. Hänvisningar till antroprosofer och foliehattar som tycker man ska "härda sig" blir plötsligt auktoriteter.
Alltså, jag kan förstå att man funderar efter svininfluensahysterin men självklart är det en väldig skillnad på ett hastigt framodlat vaccin under hot av en pandemi och ett vaccin av typen HPV-vaccin. Det är viktigt att komma ihåg.
Samtidigt, några av de "neutrala" som lyfts fram i debatten drivs dock av helt andra motiv. Inte sällan rent sexualfientliga sådana. Eftersom HPV är ett sexuellt överförbart virus, alltså är det läge att lyfta fram avhållsamhet som alternativ till vaccin. Det dessa personer glömmer är att ett ligg räcker, alltså räcker det inte ens att hålla sig till en partner livet ut.
Än värre är det när man börjar skrapa på ytan upptäcker man snabbt att det är inte bara sex som dessa personer är emot. De gillar heller inte invandrare, homosexuella och faktiskt inte heller RFSU. Om man börjar surfa runt hittar man snabbt riktigt obehagliga saker.
Så, vaccinet är en av den sociala och medicinska historiens största uppfinningar. Detta gäller i Sverige, Europa och världen i övrigt. Själv köpte jag till exempel vaccin via UNICEF och gav bort i julklapp. Du har chansen att vaccinera din dotter (och snart förhoppningsvis även pojkar som ju är bärare av viruset) mot den fasansfulla sjukdomen cancer. Tveka inte - skydda dina ungar!
Plötsligt händer det. Debatten och funderingarna om man ska "våga" vaccinera sina barn drar igång. Hänvisningar till antroprosofer och foliehattar som tycker man ska "härda sig" blir plötsligt auktoriteter.
Alltså, jag kan förstå att man funderar efter svininfluensahysterin men självklart är det en väldig skillnad på ett hastigt framodlat vaccin under hot av en pandemi och ett vaccin av typen HPV-vaccin. Det är viktigt att komma ihåg.
Samtidigt, några av de "neutrala" som lyfts fram i debatten drivs dock av helt andra motiv. Inte sällan rent sexualfientliga sådana. Eftersom HPV är ett sexuellt överförbart virus, alltså är det läge att lyfta fram avhållsamhet som alternativ till vaccin. Det dessa personer glömmer är att ett ligg räcker, alltså räcker det inte ens att hålla sig till en partner livet ut.
Än värre är det när man börjar skrapa på ytan upptäcker man snabbt att det är inte bara sex som dessa personer är emot. De gillar heller inte invandrare, homosexuella och faktiskt inte heller RFSU. Om man börjar surfa runt hittar man snabbt riktigt obehagliga saker.
Så, vaccinet är en av den sociala och medicinska historiens största uppfinningar. Detta gäller i Sverige, Europa och världen i övrigt. Själv köpte jag till exempel vaccin via UNICEF och gav bort i julklapp. Du har chansen att vaccinera din dotter (och snart förhoppningsvis även pojkar som ju är bärare av viruset) mot den fasansfulla sjukdomen cancer. Tveka inte - skydda dina ungar!
söndag 9 september 2012
Mina trognaste läsare
Under de år som jag har bloggat har jag sällan eller aldrig brytt mig om hur många som läst min blogg. Bara det fåtal gånger statistiken slagit i taket har det varit intressant. Det har utan undantag varit när jag skrivit om fotboll och för den delen sex. Hm, eller om jag ska vara helt ärlig - fotboll och sex i kombo.
På sista tiden har jag dock kollat lite på statistiken. Det är ändå lite roligt. Ser på staplarna att när jag twittrar ut bloggen går staplarna raskt upp och samma sak gäller så klart när bloggen läggs ut på fejan. Man kan med det inbyggda statistikverktyget också se vilken webbläsare folk använder och och om man använder smartphone. Jag funderar på varför detta ska intressera mig men det finns säkert någon klurig orsak.
Inte nog med det. Man kan också se i vilket land bloggen läses. Jag undrar självklart varför någon utanför Sverige skulle vara intresserad av mina funderingar om smått och stort. Att någon i utlandet råkar glida förbi är ju ingen stor sak men så många. Idag upptäckte jag nämligen att jag har lika många läsare i Ryssland som i Sverige. Du kanske kan förklara för mig om det är så att svensk trafik passerar Ryssland eller om det de facto är folk i Ryssland som läser.
Om så skulle vara fallet: PRIVET!
På sista tiden har jag dock kollat lite på statistiken. Det är ändå lite roligt. Ser på staplarna att när jag twittrar ut bloggen går staplarna raskt upp och samma sak gäller så klart när bloggen läggs ut på fejan. Man kan med det inbyggda statistikverktyget också se vilken webbläsare folk använder och och om man använder smartphone. Jag funderar på varför detta ska intressera mig men det finns säkert någon klurig orsak.
Inte nog med det. Man kan också se i vilket land bloggen läses. Jag undrar självklart varför någon utanför Sverige skulle vara intresserad av mina funderingar om smått och stort. Att någon i utlandet råkar glida förbi är ju ingen stor sak men så många. Idag upptäckte jag nämligen att jag har lika många läsare i Ryssland som i Sverige. Du kanske kan förklara för mig om det är så att svensk trafik passerar Ryssland eller om det de facto är folk i Ryssland som läser.
Om så skulle vara fallet: PRIVET!
lördag 8 september 2012
Sexism på läktaren - vad hände sen?
Diskussionen om hatet mot feminister fortsätter. Äntligen börjar det ta plats på ledarsidor och på större arenor. Det är viktigt för vi har skrikit länge. Jag har berättat om det från min lilla horisont. När jag skrev debattartikel tillsammans med två kvinnor och tre män om det sexistiska språkbruket inom idrotten (på läktaren) blev ramaskriet stort. Vi kvinnor fick motta hot om våld och våldtäkt och värre och våra manliga medskribenter fick veta att de hamnat i fel sällskap!
När vi skrev om kvinnohatet på fotbollsarenor blev det också väldigt jobbigt för de som försökt vara politiskt korrekta mellan skål och vägg. Männen som aldrig sa hora du vet. De skulle nämligen plötsligt ta ställning. Lösningen blev att viska "ni har rätt i sak" men samtidigt med kraft och pondus ta avstånd från det vi sa eftersom vi skrivit i den tidning de kallar Aftonhoran, i normalt språkbruk Aftonbladet. Vi skulle ta det internt sa dom. Inte bjussa tidningen på klick. Istället skulle vi prata med varandra och ändra inifrån.
Har du hört något om det?
Jag har inte sett eller hört något men jag kan ju ha missat.
Vad som däremot har hänt är att det tydligen är fritt fram att läsa Aftonbladet igen. Det länkas i parti och minut. De politiskt korrekta unga männen som tyckte vi använde fel forum tycker man ska läsa en krönika av Niva eller en artikel om Zengin eller en hyllning till Kennedy. Det gör jag gärna. Niva håller alltid hög kvalitet. Zengin är en kul typ och Kennedy - ja, det behöver vi inte orda om.
Men, eftersom det nu är okej med Aftonbladet igen tycker jag att du ska klicka här!
Har du hört något om det?
Jag har inte sett eller hört något men jag kan ju ha missat.
Vad som däremot har hänt är att det tydligen är fritt fram att läsa Aftonbladet igen. Det länkas i parti och minut. De politiskt korrekta unga männen som tyckte vi använde fel forum tycker man ska läsa en krönika av Niva eller en artikel om Zengin eller en hyllning till Kennedy. Det gör jag gärna. Niva håller alltid hög kvalitet. Zengin är en kul typ och Kennedy - ja, det behöver vi inte orda om.
Men, eftersom det nu är okej med Aftonbladet igen tycker jag att du ska klicka här!
fredag 7 september 2012
Lyssna på chefen - sex timmars arbetsdag
Har äntligen, efter en veckas snorande och hostande, återupptagit träningen. Det behövs. Denna sommaren har varit en katastrof på den punkten. Har inte cyklat till jobbet. Gillar inte min cykel. Har inte sprungit. Har ont i fötterna. Har inte gymmat. För mycket jobb har kommit i vägen. Har däremot suttit i soffan och slackat och haft ont i kroppen.
Men, idag struntade jag i snoret och gav mig iväg på Zumba. Det var roligt men smärtsamt. Smärtsamt på grund av att jag inte direkt har rytmen i fötterna efter allt slackande men också för att fötterna inte direkt är redo för alla vertikalhopp och studs som man bör göra snabbt om man ska hänga med i svängarna. Nåja, framför mig i ledet stod en tant som inte kunde svänga på någonting i rytm så det kändes ändå ok. När fötterna höll på att trassla in sig i varandra kollade jag mig förstulet omkring, jag var inte ensam om problemen.
Nåja, det där med chefen då. Fick ett mail igår om att jag har lite för mycket komptid att ta ut. Bra om den kan gå till en längre ledighet men den ska tas ut. Så, jag kommer att korta mina dagar lite dom kommande veckorna. Sex timmars arbetsdag kanske blir lagom ett par dagar i veckan. Tiden ska jag använda till det där som man inte hinner. Ordentligt med tid på gymet - det är en bra föresats, och den ska bli verklighet.
torsdag 6 september 2012
Idag får någon annan prata
Idag gör jag det enkelt för mig och låter någon annan prata om en sjukt viktig grej:
onsdag 5 september 2012
Skämmes ta mig fan
Sitter på Planeringskonferens i ett vackert hus vid Skånes sydkust cirka 100 meter från stranden. Har varit här sedan igår. Vi har ätit och druckit gott och haft många och viktiga diskussioner om väldigt viktiga frågor. Det är bra och jag är stolt över att ha möjlighet att verkligen göra bra sakerpå jobbet.
Att jobba med sexuellt- och reproduktiva rättigheter är fantastiskt och i Sverige har vi ändå kommit långt även om det alltid finns saker kvar att göra.
Samtidigt, på en annan plats i Sverige händer det här. 15 årig våldtagen flyktingpojke utvisas. Och då vill jag bara skrika: SKÄMMES TA MIG FAN!
Att jobba med sexuellt- och reproduktiva rättigheter är fantastiskt och i Sverige har vi ändå kommit långt även om det alltid finns saker kvar att göra.
Samtidigt, på en annan plats i Sverige händer det här. 15 årig våldtagen flyktingpojke utvisas. Och då vill jag bara skrika: SKÄMMES TA MIG FAN!
tisdag 4 september 2012
Jo, även på din bakgata
Begreppet NIMBY (not in my back yard) har på senaste tiden fått en ny innebörd för mig. Från att ha handlat om "bygg var som helst men inte i mitt närområde" gick det till att handla om att motarbeta inrättningar för missbrukare eller flyktingar/flyktingbarn. Den NIMBY-attityd som DN uppvisar idag är ännu mer nedlåtande och förödande.
Först handlar det om det tragiska mordet i Täby i helgen som gick. Jag har ingen aning om vad som hänt eller hur det gått till, det har antagligen inte du heller. DNs reportage handlar uteslutande om hur chockerande det är att detta dåd inträffat i fina Täby. "Här är ju så lugnt, jag hade aldrig förväntat mig att något sådant skulle hända här". Varje fråga, varje insinuant mening verkar mena att i andra områden ska man tydligen förvänta sig att mord på 13åriga flickor är något normalt. Vad säger det?
I en krönika i samma tidning skriver en reporter om en skjutning som inträffade mitt på ljusa dagen i det nya, fina, dyra, lugna bostadsområdet i Solna. Hur kunde det hända? Visserligen försöker skribenten skyla över med att raljera kring grannar som oroar sig över att värdet på deras bostadsrätter ska sjunka men det är samma andas barn som ovan. "Vi hade aldrig kunnat tro...". Var undrar jag då, ska man förvänta sig att det börjar skjutas mitt bland småbarn i en park?
Mord på unga flickor och skjutningar på öppen gata är inte vardagsmat. Inte i Solna, inte i Täby och inte i något annat område vad jag känner till. Och ja, jag är väl medveten om serieskjutningarna i Malmö men inte heller dom begicks i ett enskilt område. Visst är personer som bor i mer socioekonomiskt utsatta områden också mer utsatta för vardagsbrott men det är en annan femma. Cykelstölder och inbrott i förråd kan inte jämföras med det vi talar om här. Jag tror nämligen inte skolelever i dessa områden går runt och förväntar sig att deras klasskamrater ska mördas. Lika lite som barnen i Täby gör det.
(Nu ska det sägas att DN inte är ensamma om denna vinkel - trist är det hur som helst).
Först handlar det om det tragiska mordet i Täby i helgen som gick. Jag har ingen aning om vad som hänt eller hur det gått till, det har antagligen inte du heller. DNs reportage handlar uteslutande om hur chockerande det är att detta dåd inträffat i fina Täby. "Här är ju så lugnt, jag hade aldrig förväntat mig att något sådant skulle hända här". Varje fråga, varje insinuant mening verkar mena att i andra områden ska man tydligen förvänta sig att mord på 13åriga flickor är något normalt. Vad säger det?
I en krönika i samma tidning skriver en reporter om en skjutning som inträffade mitt på ljusa dagen i det nya, fina, dyra, lugna bostadsområdet i Solna. Hur kunde det hända? Visserligen försöker skribenten skyla över med att raljera kring grannar som oroar sig över att värdet på deras bostadsrätter ska sjunka men det är samma andas barn som ovan. "Vi hade aldrig kunnat tro...". Var undrar jag då, ska man förvänta sig att det börjar skjutas mitt bland småbarn i en park?
Mord på unga flickor och skjutningar på öppen gata är inte vardagsmat. Inte i Solna, inte i Täby och inte i något annat område vad jag känner till. Och ja, jag är väl medveten om serieskjutningarna i Malmö men inte heller dom begicks i ett enskilt område. Visst är personer som bor i mer socioekonomiskt utsatta områden också mer utsatta för vardagsbrott men det är en annan femma. Cykelstölder och inbrott i förråd kan inte jämföras med det vi talar om här. Jag tror nämligen inte skolelever i dessa områden går runt och förväntar sig att deras klasskamrater ska mördas. Lika lite som barnen i Täby gör det.
(Nu ska det sägas att DN inte är ensamma om denna vinkel - trist är det hur som helst).
måndag 3 september 2012
Just idag
Solen skiner, det ser nästan ut som sommar utanför fönstret. Det är en bra dag idag.
Välkommen hem Kennedy.
Välkommen hem Erik.
Vi ses i kväll.
Välkommen hem Kennedy.
Välkommen hem Erik.
Vi ses i kväll.
söndag 2 september 2012
Svensk narkotikapolitik dödar
Idag går det nästan inte att skriva om något annat än det faktum att riksdagsledamoten William Petzäll dog av sitt drogmissbruk igår. Man kan så klart välja att prata om det faktum att han var rasist, hade varit misstänkt för misshandel av sin flickvän och dömts för andra brott. Men, jag lämnar det därhän och konstaterar istället liksom så många andra att om en riksdagsledamot faller igenom det fina välfärdsnätet på detta sättet, hur ser det då ut för andra.
Sverige har ovanligt hög dödlighet bland tunga narkomaner och denna trista statistik går dessutom åt helt fel håll. Det är också ett faktum att det blivit värre sedan vi kriminaliserade sjukdomen missbruk och gjorde bruket till brottet. Glappet mellan avgiftning (abstinens), som i sig ofta är ett livsfarligt tillstånd, och behandling är kanske snarare att betrakta som en avgrund.
För tjugofem år sedan jobbade jag på en akutmottagning för missbrukare. När någon bestämt sig för att det var nog ville man så klart ha hjälp nu. Redan då avvisade vi människor med tipset att återkomma på dagtid eller efter helgen. Suget, abstinensen, smärtan och ångesten som väntade runt hörnet gav inte utrymme för ett svar som innebar att det kunde finnas en plats någonstans om några dagar. Det är nu eller inte alls.
Det var då, när välfärdsnätet faktiskt var tätare och vi ännu inte hade kriminaliserat missbruket. Idag är det värre. Det kommer rapport efter rapport om att du måste vara så nedgången att du balanserar på dödstråden för att få hjälp. Dessutom ställer vi krav på missbrukare att de ska vara lite mer perfekta än vi andra. Inga återfall, då är det är bara att börja om.
Det skulle gå att skriva en uppsats kring det här och det har också gjorts. I princip all forskning som jag läst och fått refererad för mig visar att vi är på fel väg. Ändå är politiken stenhård. Det är ett krig mot missbrukarna istället för mot missbruket och det finns inget tecken på försoning. Om man skulle kräva evidens skulle det se annorlunda ut och många människor som idag är döda skulle kanske fortfarande vara i livet.
Så, hallå ni politiker som beslutar kring missbrukspolitiken. Jag kräver att ni faktiskt visar att er politik håller hela vägen. Fast, det tror jag inte ni klarar!
Sverige har ovanligt hög dödlighet bland tunga narkomaner och denna trista statistik går dessutom åt helt fel håll. Det är också ett faktum att det blivit värre sedan vi kriminaliserade sjukdomen missbruk och gjorde bruket till brottet. Glappet mellan avgiftning (abstinens), som i sig ofta är ett livsfarligt tillstånd, och behandling är kanske snarare att betrakta som en avgrund.
För tjugofem år sedan jobbade jag på en akutmottagning för missbrukare. När någon bestämt sig för att det var nog ville man så klart ha hjälp nu. Redan då avvisade vi människor med tipset att återkomma på dagtid eller efter helgen. Suget, abstinensen, smärtan och ångesten som väntade runt hörnet gav inte utrymme för ett svar som innebar att det kunde finnas en plats någonstans om några dagar. Det är nu eller inte alls.
Det var då, när välfärdsnätet faktiskt var tätare och vi ännu inte hade kriminaliserat missbruket. Idag är det värre. Det kommer rapport efter rapport om att du måste vara så nedgången att du balanserar på dödstråden för att få hjälp. Dessutom ställer vi krav på missbrukare att de ska vara lite mer perfekta än vi andra. Inga återfall, då är det är bara att börja om.
Det skulle gå att skriva en uppsats kring det här och det har också gjorts. I princip all forskning som jag läst och fått refererad för mig visar att vi är på fel väg. Ändå är politiken stenhård. Det är ett krig mot missbrukarna istället för mot missbruket och det finns inget tecken på försoning. Om man skulle kräva evidens skulle det se annorlunda ut och många människor som idag är döda skulle kanske fortfarande vara i livet.
Så, hallå ni politiker som beslutar kring missbrukspolitiken. Jag kräver att ni faktiskt visar att er politik håller hela vägen. Fast, det tror jag inte ni klarar!
lördag 1 september 2012
Varför homosexuella män inte spelar hockey
Ibland blir man mer upplyst än man kanske vill. Som idag till exempel när jag läser i Aftonbladet att killar som är homosexuella inte gillar lagsport, eller i alla fall inte hockey. Beviset för det är att en hockeytränare i Örebro inte känner till någon öppet homosexuell hockeyspelare.
Man baxnar.
Förklaringen för tränaren i fråga är enkel. Det är ju pinsamt för en kille i 14-15 årsåldern som upptäcker sin sexualitet att det är så hård jargong i omklädningsrum och på läktare att man liksom skäms. Då byter man sport och börjar istället med individuella sporter som konståkning och ridsport....
Herregud!
Ursäkta Håkan Åhlund. Det är du som ska skämmas. Orsaken till att det inte finns några öppet homosexuella män som spelar hockey i din värld - det är du. Det är nämligen du som har ansvar för det du hör och ser. Om du nu är medveten om homofoba attityder i omklädningsrum och på läktare, ta tag i det då. Säg ifrån och bilda både dig och andra. För i verkligheten, utanför din lilla bubbla, spelar även homosexuella män hockey.
Sexism, homofobi, rasism! Håkan har ansvaret, och jag och inte minst du som läser det här!
Man baxnar.
Förklaringen för tränaren i fråga är enkel. Det är ju pinsamt för en kille i 14-15 årsåldern som upptäcker sin sexualitet att det är så hård jargong i omklädningsrum och på läktare att man liksom skäms. Då byter man sport och börjar istället med individuella sporter som konståkning och ridsport....
Herregud!
Ursäkta Håkan Åhlund. Det är du som ska skämmas. Orsaken till att det inte finns några öppet homosexuella män som spelar hockey i din värld - det är du. Det är nämligen du som har ansvar för det du hör och ser. Om du nu är medveten om homofoba attityder i omklädningsrum och på läktare, ta tag i det då. Säg ifrån och bilda både dig och andra. För i verkligheten, utanför din lilla bubbla, spelar även homosexuella män hockey.
Sexism, homofobi, rasism! Håkan har ansvaret, och jag och inte minst du som läser det här!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)