En liten historia om mig själv:
Efter några dagar på landet blir det lätt så att jag "går i barndom" och återupplever såväl ljusa som mindre ljusa minnen. Ibland funderar jag på hur vi stod ut, såväl föräldrarna som jag.
När jag var så där 13-14 år eller så hörde jag inte hemma. Det gick väl bra i skolan och så, jag blev politiskt aktiv, jag provade på att vara religiös och jag fick till och med jobba lite extra på lokaltidningen. Men, som sagt, jag hörde inte hemma. Jag var en väldigt jobbig tonåring och det var liksom något som saknades. Rastlöshet var känslan. (Tänker på det ofta nu när jag har två egna).
Bussades varje morgon in till centralorten. Där fanns det två högstadieskolor. Vi lantisar skyfflades ihop i den ena och stadsbarnen gick på den andra. Jag vet inte hur det gick till men där på skolan, mitt ibland alla andra lantisar, träffade jag min räddare i nöden. Det tog nog nästan ett år innan vi verkligen erkände vårt behov av varandra men mitt består.
Alla de eftermiddagar vi tillbringade på pizzerian vid stationen. Alla dom missade lektionerna som istället spenderades i fiket bredvid skolan. Alla dom cigaretter vi delade i smyg i rökrutan och för den delen alla tuber med blonderingskräm som gjorde håret prickigt, randigt och sedan blått eller grönt. De två galna år vi tillbringade i grannstan när du började gymnasiet där. Någon borde skriva en bok om de åren (eller kanske inte). Hur kom det sig att vi fann varandra och var skulle jag vara om du inte blivit min räddare i nöden?
2 kommentarer:
Vägarna äro outgrundliga.
Och ja, skriv; alla känner igen sig, ingen är som du (eller vem någon nu är).
Fint skrivet, blev kollosalt berörd. O så hade vi vansinnigt kul förstås, allt annat är glömt. Rebellerade så där lagom, så att det kunde bli folk av oss. Å nu, tja, det blev nog ganska bra folk av oss
Skicka en kommentar