Befinner mig på golvet på mitt flickrum i byn utanför den lilla staden som jag flydde från som tonåring. Jag hatade verkligen rummet, byn och den lilla staden och njöt av att ta tåget härifrån när gymnasiet väl var över.
Har några höstlovsdagar med döttrarna och en inlånad fjunig tonårspojke som äldsta dottern med ljus i blick visar alla dom sakerna som jag borde sett. Sjön, affären där mormor jobbade, kossorna, husets alla prång och vrår. Jag kommer ihåg första gången jag tog någon hit och visade upp bygden med samma entusiasm. Då såg jag något nytt själv också.
Jag flydde härifrån med glädje och jag tycker det är lika härligt att komma tillbaka varje gång. Jag blir varm i kroppen när jag ser mina döttrar njuta av att vara här och trampa dom stigar som jag trampat upp. Jag tänker på dom som flytt i panik på grund av helt andra orsaker än jag. Krig, fattigdom, svält. Dom kan inte komma hem och visa upp hus eller stigar för sina första kärlekar eller för den delen sina barn. Det måste vara svårt att finna sig i.
1 kommentar:
Å varför är varenda ord du skriver så bekant. Åker inte hemåt så ofta, men med glädje. Minns mycket tydligt känslan i tonårsilskan/frustrationen, svårt att tro att det börjar bli 30 års sedan...ja du vet vad jag menar.
Är inte allt detta ett ålderstecken så, ja då vet jag inte
Skicka en kommentar