Solidaritet för fan

Igår kom det en kvinna till valstugan med tårar i ögonen. Hon berättade att hon är 63 år, grafiker och arbetslös sedan två år. Sliten och ledsen vädjade hon att vi måste byta regering. Hon beskrev sin vardag i "åtgärder" som innebar att hon och några andra tvingas plocka skräp på gator och torg för att få en a-kassa som är så liten att hon måste söka socialbidrag. Hon jobbar alltså heltid men får ingen lön. "Jag orkar inte fyra år till", sa hon. Och jag är rädd att hon menade det.

Det måste bli ändring på det här.

Idag gör den högborgerliga tidningen DN den klassiska genomgången av vad olika familjetyper tjänar på en Rödgrön- eller Alliansseger i valet. Självklart handlar det bara om kronor och ören och inte svårberäknade saker som trygghet, jämställdhet, bättre miljö och välfärd med mera. Detta till trots kan man konstatera att ALLA VINNER OM DOM RÖDGRÖNA VINNER.

Jag säger som Verklighetens folk: Solidaritet för fan!

Titta inte bort

Jag bläddrar förbi sidorna med jättefärgbilder från Haiti. Jag gör inte det för att jag vill blunda för lidandet men för att jag inte behöver vältra mig i eländet. Det är klart, att se bilderna är kanske ett sätt att dela smärtan, jag är inte säker.

Jag tänker att man borde åka till Haiti med ett antal kryssningfartyg och bara ta alla därifrån och sedan se till att dom döda får en värdig begravning. Det finns inte ord för att beskriva den fasa människor måste leva i på Haiti. Att vandra runt bland döda grannar, familj och vänner. Att bara ha som mål att överleva och och hitta mat för dagen.

Jag bläddrar förbi sidorna med jättefärgbilder från Haiti. Jag blundar inte. Jag hoppas inte du gör det heller. Jag vill också påminna om att det finns så många eländen som pågår runt om i världen. Det måste gå att fördela annorlunda, jag tror det gör det. En annan värld är möjlig.

Don´t worry, be happy!

Dagens blogginlägg borde vara givet. Första dagen på jobbet efter semestern. Nästan 3000 mail i mailboxen. Gårdagens fotbollsmatch - en härlig seger. Ett år kvar till valet. Stockholms kulturfestival. Spindlarna som hänger i klasar utanför mitt fönster. Ja - det saknas inte uppslag. Så slår jag upp DN-debatt och får raptus. Anders Bolling får för andra gången inom ett år en helsida (förra gången var det kultursidan) för att tala om att allt är bra. Finanskrisen är inte så farlig säger han, landet kommer att vara rikare efter än innan.

Alltså, om du pratar makronivå och företag så kanske man inte förlorar så mycket över en cykel men individperspektivet och internationalismen är helt bortglömda. I en överslätande mening säger Bolling att visst, det är väl tufft att bli arbetslös och för den delen är det ju trist att dom fattiga i utvecklingsländer kanske blir ännu fattigare men det är ingen fara. Det är nog inte så farligt.

Men, du Anders. Åk ut till Rinkeby och snacka med folk som är arbetslösa och där skolan skärs ner och där bostäderna håller på att falla sönder. Du Anders, kom förbi socialkontoret i Sumpan där köerna växer sig längre och längre. Ta en sväng till Gävle där 80 lärare just sagts upp och där speciallärare ändå är en bristvara. Jag måste säga att jag blir chockad över torftigheten i argumentationen. Lite statistik kan man ju alltid stapla för att att bevisa en tes.

Det är självklart så att den glada medel/överklassen som kammar hem vinsterna i form av sänkta skatter samtidigt som socialförsäkringssystemen utarmas och töms inte behöver oroa sig särskilt mycket ännu. Men du, när två tredjedelssamhället är här på riktigt kanske det inte är så trevligt längre. När vi ska betala det pris som vi också fick betala under 90-tals krisen när det gäller utslagning och elände, då får du vara med också. Visst Anders, det kanske finns för många pessimistkonsulter men du vet - det finns inga gratisluncher, räkningen hamnar alltid i någons hand!

(Länkfunktionen verkar vara ur spel så du får leta upp artiklarna själv, sorry).

Andras ungar

Igår kväll borde jag varit på kriminalistföreningens årsmöte i Guldmatsalen på Rosenbad. Jag borde froterat mig med lagmän och statsråd. Med av detta blev det dock intet. Nej, för i söndags ringde före detta grannens son som är sex år och bjöd mig mycket hövligt att komma och titta på hans sexårskonsert. Kära nån, inte ett öga torrt. Vad är väl en kväll på Rosenbad mot en sexårskonsert i mina ungars gamla skola. Den unge mannen strålade som solen när han stod där i kören och tillsammans med 50 andra barn sjöng ut sångskatten av hjärtats lust.

"Det finns nån av varje sort, en är lång och en är kort. En är stark och en är svag - men ingen ingen är som jag"

Strax före hade jag slängt mig hem från jobbet för hemma väntade en gammal kompis från förr. Ja, inte till mig men till min äldsta dotter. Jag har inte sett henne på mycket länge eftersom hon flyttade från min lilla stad för flera år sedan. Flickan har inte haft det lätt genom åren med en familj som behandlat henne som askungen. Nu har hon fyllt 18 och därmed också blivit utkastad hemifrån. Hon är en liten flicka som "satt sig i olycka" och nu är hon helt ensam. Jag pratade med henne och förundrades över hur klok man kan vara trots att livet på så kort tid farit så illa fram med en.

Samtalet blev dock avbrutet. Eftersom ungarnas före detta idrottsklubb blivit av med sitt förråd på grund av renoveringar har vi tillfälligtvis flyttat sakerna till min källare. På lördag är det tävling och det innebär blixtutryckningar bland klädpåsar när det plötsligt upptäcks att ungarna vuxit under vintern. Ja, ja - det tog bara några minuter.

När jag och ungarna senare satte oss för att titta på den förskräckliga melodifestivalen var jag ganska trött. Jag insåg att jag spenderat mer tid med andras ungar än mina egna barn under dagen. Jag tror dock att dom mår bra av det - att se att man kan göra något för andra utan att det kostar så mycket.

Krig är inte bra för något!

Krig pågår på många platser i världen. När jag befinner mig på Sergels torg idag kl 13 protesterar jag i första hand mot Israels folkrättsbrott och massaker i Gaza. Jag är arg och förbannad! Men jag skickar också en tanke till alla andra som lider under krigets gissel. Det lilla vackra ordet solidaritet behöver uppvärderas. Gå ut och ta ställning du också!

Tyst protest

Nu vet jag vem han är och jag vet vad han vill. Det känns nästan lite antiklimax för särskilt salig var han inte. Jag gick inte och pratade med honom igår. Något tog emot och jag kanske önskade att han skulle vara lite hemlig. Hur som helst, mannen som sitter utanför mitt jobb vid en marschall med benen i kors heter Jonas Nordgren. Han titulerar sig aktivist och genomför en tyst protest mot FRA-lagen. Han ska sitta där i fyra veckor och jag gissar att han kommer att få blåskatarr.

Det är intressant hur FRA-lagen har tagit fram protestanten i många människor. Folk hittar på de mest speciella sätt att uttrycka sin åsikt. Vi har sett Stekare mot FRA, vi har sett partyprotest på Café Opera(?), vi har sett diverse facebookgrupper och hemsidor, massmail och gud vet vad.

Det handlar om demokrati och yttrandefrihet. Jag kan bara hoppas att detta intresse snart växer också utanför givna grupper och utanför frågor som verkar vara mest fokuserade på den individuella sfären. I EU-parlamentet driver bland andra Eva-Britt Svensson på för en resolution till förmån för Dawit Isaak till exempel. Det handlar också om yttrandefrihet. Meddelarfriheten som urholkas på jobbet, är det något som kan intressera? Solidaritet med folk som lider av total brist på demokrati och mänskliga rättigheter.

Välkommen i kampen!

Så här skriver Jonas på sin facebookgrupp som heter Jag besöker Jonas under trapprotesten v 2-4.

Jag är en medborgare med stark tro på demokrati, mänskliga rättigheter och icke-våld.Staten har i och med FRA-lagen skaffat sig de tekniska förutsättningarna för att kunna kartlägga medborgarnas sociala nätverk och politiska åsikter.Under fyra veckor kommer jag att sitta utanför riksdagshuset hela dagarna, från att ledamöterna kommer till jobbet tills de går hem. Syftet är dels att utrycka min besvikelse över att vårt land styr bort ifrån den demokratiska vägen, dels försöka förstå varför våra politiker låter det hända.Eftersom jag söker en dialog så vill jag inte ha en folksamling med plakat som ropar slagord. Däremot vill jag gärna ha många besökare under aktionen, eftersom det signalerar att det är fler än jag som är missnöjda.Traditionella demonstrationer är väl bra, men jag försöker göra någonting annorlunda för att inspirera och engagera människor./Jonas Nordgren---------------------------------Tills vidare sitter jag vid norra ingången till innergården, inom synhåll ifrån trappan från kl 8:00 till kl 17:00 på vardagar.