Följer twitterlänkar kring familjepolitik och förvånas över reaktioner. Den första handlar om att dagens "familjepolitik" gör barn psykiskt sjuka. Vi jobbar mer och tillbringar därmed mindre tid med våra barn säger två psykologer i GP. Jag är övertygad om att nära mänskliga relationer är viktiga för såväl barn och vuxna. Ja, faktiskt livsavgörande men handlar detta verkligen om familjepolitik?
Den senaste arbetstidsreformen i Sverige var 1919. Sedan dess har arbetstidsuttaget ökat dramatiskt. Anledningen till att kurvan stigit brant är så klart att även kvinnor numera deltar i arbetskraften i stor omfattning. Så, är det inte dags nu, 100 år senare - att korta arbetstiden? Det vore ett rimligt steg på vägen. Mer tid till det privata, fler jobb att dela på.
Det finns andra förslag till lösningar. Tex förslår en kristdemokrat i twitterflödet mer sambeskattning (frivillig), alternativ till dagis (vårdnadsbidrag?) och andra alternativ till förskola (familjedaghem). Det som är gemensamt för dessa förslag är så klart att kvinnor ska inte jobba. Kristdemokraten i fråga skulle säga att "nej då, även män kan vara hemma med barnen" skulle jag gissa. Fast, å andra sidan tror han inte på "statistisk jämställdhet". Det vill säga till exempel den statistiska ojämställdhet som uppstår när kvinnor redan idag tjänar 3,6 miljoner mindre över en livstid än män och därmed får mindre i pensionskuvertet mm.
Fast det är klart, med tanke på att kvinnor som skiljer sig mår sämre än de som förblir gifta så gör det kanske inget......
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar