Twitterrevolution?

Sedan ett halvår så där twittrar jag. Först var det lite trevande, sedan var det en explotion och nu är det mer avvaktande. Jag fattar verkligen att twitter, facebook och andra sociala nätverk varit nödvändiga i exempelvis den så kallade arabiska våren men jag funderar på vad det gör med oss i vårt land? Vi som redan har fria val, yttrandefrihet och mötesfrihet.

Jag följer nyhetsrapporteringen. Mer och mer låter jag den sållas genom twitterfiltret. De nyheter som dyker upp i den sekund som jag tittar in och som kommenterats av just dom personer som jag följer. Det är nyheten som jag gör till viktig. Det är ett mycket slutet nyhetsflöde. Starkt begränsat i sin öppenhet. Jag vet inte om jag känner mig tillfreds med det på riktigt. Klart jag har ett eget ansvar att följa fler källor men när tiden är begränsad är det lätt att man låter en sanning bli sanningen.

Nåja, det är en sak som jag som sagt kan åtgärda. Det som egentligen föranledde rubriken är att jag på sista tiden blivit mer och mer provocerad av alla radikaler som diskuterar med varandra på nätet. Vi skriver kommentarer och bloggar och twittrar och talar om för varandra vad vi tycker. Vi som är med i den nya tekniken. Men allt mer sällan sipprar samtalet ut på gator och torg. Vad har dom gamla i min kommun för nytta av att jag twittrar om utförsäljningen av vår omsorg, dom lär inte vara bland mina 250 följare.

Nej alla ni vänner som fått nog. Det som är lätt att säga på twitter gör knappast någon nytta på gator och torg. Det är lätta att frälsa dom redan frälsta men nog har vi ett större ansvar än så. The revolution will not be twitterised, i alla fall inte i Sverige.