Jag växte upp under punken. Såg banden, färgade håret och levde livet som det skulle levas. Hög provokationsnivå och låg tolleransnivå mot vad som helst utanför "rörelsen". Det var hårda krav i rörelsen. Inte gilla något "mainstream".
Jag älskade redan då Bowie. Han var rebell men ständigt i otakt. Han var lite för snabb för branschen och steget före hela tiden.
Jag höll ändå fast vid honom som min husgud. Det gör jag fortfarande.
Konstigt det där. Min kamp för Bowie då gör att jag nästan blir lite provocerad när någon idag säger "han har alltid varit min hjälte".
Nej, inte din - min!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar