Har landat i stan efter en helg i Blekinge. Jag vet inte vad det är men av någon anledning känns det som naturen är grönare och grannare än på väldigt länge. Samtidigt är det tungt. Pappa bli sämre och mamma ledsnare. Vi gjorde så gott vi kunde. Upprätthöll skenet. "Sista midsommaren tillsammans" sa mamma. "Det vet vi inte" sa jag.
Vi måste prata praktiska saker nu.
Själv tänker jag på hur banden till hembyggden blir tunnare. Vad kommer att hända när huset i byn inte finns kvar till vårt förfogande? Den korta promenaden ner till stranden som inte är alls privat men ändå vår.
Kollar desperat Hemnet men det finns inget som lockar eller är möjligt eller är lämpligt. Borde tagit tag i det där för många år sedan men då var det liksom inte aktuellt. Inte finansiellt och inte känslomässigt. Nu verkar alla ha upptäckt byn. Jag är inte redo. Så enkelt är det väl.
2 kommentarer:
vad tråkigt, marielle. ta hand om er!
Vi har ju diskuterat det där, när min pappa sålde sin verksamhet osm har funnits sen jag var barn, det som var halva barndomshemmet. Första steget till att det kommer att försvinna, det tryggaste vi vet. Det är nu det kommer, vi har ju haft det bra liksom, allt har funnits där, bara att återvända när det passar. Mor och far och barndomshemmet med alla minnen. De senaste året har jag återkommit till din tanke om att "göra nåt", flytta, skaffa nåt i Blekinge, vara med föräldrarna osv. Min mamma blir sämre och sämre, inte alls lika radikalt som din pappa men hon är gammal och man fattar vart det barkar. Pappa kommer att bli själv kvar där nere, som din mamma. Jag kan nog bara ana hur det känns att vara den som ska bli kvar. Det är hemskt att dö eller att försvinna i ålderstöcknet, men det är också väldigt hemskt att bli ensam kvar efter alla dessa år de har haft tillsammans. Livet är fylld av knepigheter.
Skicka en kommentar