Den 14 november 2008 tog jag en öl med två kompisar. Du vet en sån där liten efterjobbet-öl på BA. Det blev inte så sent för dagen efter skulle jag gå och lyssna på ett antal föreläsningar om terrorism. Samtidigt var det ett väldigt spännande samtal, där på kvällen. Vi pratade om ett projekt för att följa upp Ship to Bosnia. Eller, jag lyssnade mest. Inte för att jag inte gillade initiativet men jag kände att jag inte skulle hinna med. Den av vännerna som var mest entusiastisk var så klart Mattias Gardell. Han brann som alltid av iver att göra en insats liksom för den föreläsning som han skulle hålla dagen därpå.
Igår morse väcktes jag vid 5.30 av att telefonen ringde. Det var en annan vän som ringde från organisationen Ship to Gaza. "Två döda" sa hon, "och 30 skadade". "Talar du sanning" frågade jag förvirrat, det kan inte vara sant.
Hela gårdagen gick i ett töcken. Nyhetsuppdatering, ilska, sorg. Lättnaden att få höra att dom flesta är okej. Oron över dom vi inte vet något om. Jag har uppdaterat TT på mobilen 10 gånger inatt, det har inte hjälpt. Vi vet att två av Ship to Gazas svenska deltagare är försvunna. Förhoppningsvis är de vid god vigör. Förhoppningsvis vet vi det redan när du läser det här. En av de som vi i skrivande stund inte vet något om är Mattias Gardell, som var så entusiastisk då den 14 november 2008.
Idag hör jag att ytterligare ett fartyg är på väg och jag säger befria Palestina!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar