BBC

Jag har inte så stort behov av en massa tv-kanaler. Jag har väl si så där 12-15 kanaler i mitt så kallade grundutbud och oftast är det fullt tillräckligt för att det ska bli bråk om fjärrkontrollen med tonåringarna. Jag vill så klart titta på dokumentärer, nyheter och ibland en eller annan film medans yngsta hellre väljer MTV eller komediserier på 5.an.

Förr hade jag digitalbox med massor av kanaler. Det var filmkanaler och sportkanaler och det ena med det andra. Sedan jag sade upp abonnemanget har jag inte saknat det en sekund. Eller föresten, det finns en kanal som jag skulle vilja ha i min TV nämligen BBC prime. Det är public service när det är som bäst. Ibland sänder SVT eller någon av de kommersiella kanalerna ett eller annat BBC-program och det är alltid en njutning.

Igår kväll såg jag så klart melodifestivalen, af Ugglas sopade banan med motståndet. Annars var det "ingenting på TV". Då hände det, min 14:åring utmanade mig på sällskapsspel. Vi satte oss i köket och hon spelade skjortan av mig i backpacker. Det blev en riktigt trevlig kväll.

Lång dags färd mot melodifestival

Idag drar det då igång, melodifestivalspektaklet. Kan inte påstå att jag längtar till kvällen men min magkänsla säger mig att när den väl kommer sitter jag och ungarna (som är extrahemma den här helgen) ändå där. Jag lovar dock att det varken blir med chips eller dip!

Före det måste massor av saker hinnas med. Jag måste gå till min dators doktor och fråga om datorn inte blir utskriven snart så att jag slipper denna sega låda som jag just nu sitter och knappar på. Jag måste handla lite träningskläder inför mitt träningsläger och jag måste framför allt städa.

Innan dess ska jag dock ge mig ut på en löprunda. När jag tittar ut genom fönstret ser jag knappt huset brevid i dimman. Detta stoppar självklart inte mig som beslutat mig för att ta mig Två sjöar runt.

För övrigt undrar jag hur (Skåne)polisen ska ta sig ur det här och hur sjutton första eller andra generationens svenskar (i Skåne) ska våga söka hjälp/skydd hos polisen?

Bättre än så här blir det inte, ta och fira idag

Hörde en diskussion på radion igår eller i förrgår. Den handlade om att artister/skådespelare som hinner göra en eller annan hit eller fantastisk film och sedan dör ung ofta hyllas på sin dödsdag eller födelsedag eller vad det nu kan vara. Andra artister som lyckas överleva tonar bara ut och hyllas inte för sin geniala ungdomsbragd. Det är nog sant. "Tänk om han/hon fått leva"! Jo, då hade han/hon varit glömd för länge sedan.

Detta gäller dock inte dagens födelsedagsperson. Han hade nog firats även om han hade levt idag, tror jag i alla fall. Grattis Bob, på din födelsedag!

Linje två

Här mina vänner kommer en riktig bekännelse.

Under folkomröstningskampanjen om kärnkraft 1980 var jag varm anhängare av linje två. Jag höll tal och lyssnade på Palme som var som en hel rock-show där han drog fram i stora arenor (i mitt fall i gympasalen på den lokala gymnasieskolan - den enda arenan i stan stor nog för honom).

Jag var 14 år.

Avveckla med förnuft, sicket trams!

Då var jag för ung för att rösta men inte för ung för att ha en åsikt. Jag var SSU:are och led av att vara på samma sida som folkpartisterna. Men, det var häftigt så det räckte att trycka Palmes hand. Vi vann men jädrar vad vi förlorade.

Idag förstår jag bättre. Om vi inte avvecklar fossila bränslen kommer heller inte dom förnyelsebara att utvecklas. På alla dessa år har dessutom ingen klurat ut hur man ska göra kärnkraften säker eller hur man ska ta omhand avfallet. Ingen talar om uranbrytningen som det stora problem det är. Jag kan bara hoppas att centern spricker mitt i tu liksom kristdemokraterna. Att dom spricker som ett troll man tar ut i solen eller som Three mile island 1979 eller som Ignalina en dag i april 1986...

Tonårsmorsa

Började morgonen med ett ordentligt gräl med tonårsdotter. Funderar på varför allt ska göras så jääävla besvärligt och varenda detalj måste diskuteras! Minns sedan känslan, det var inte igår men jag biter mig fast i det jag minns av att vara 14 och MISSFÖRSTÅDD!

Fula städer och polisens ekonomi

Igår var jag i Falun. Jag tog tåget dit på morgonen och kom fram vid halv 12. Jag blev hämtad på stationen och sedan skjutsad till centrum för lunch. Vi åt på Åhlens, helt okej vegobuffé, samma som i min hemstad faktiskt.

Hur som helst försökte jag titta mig omkring lite. Jag har aldrig varit i Falun förut, inte heller i Dalarna faktiskt. Vägen dit var vacker. Öppna landskap, vita vidder och stålande sol. Men själva stan?

Jag vet inte hur många små svenska städer jag besökt som alla ser likadana ut. Fula låga tegelbyggnader runt något slags torg. Hade väl något slags romantiserad bild av att det skulle vara mer genuint men nä, det var bara fult.

Nå, jag tillbringade fyra timmar i Falun varav tre inomhus så det finns säkert mer att se, inte minst i naturväg. Polishuset där jag tillbringade den mesta tiden var i alla fall riktigt fint. Inte på utsidan men på insidan. Jag minns inte arkitektens namn men trots att huset invigdes 1968 var det riktigt stiligt.

Efter en duvning i polisens ekonomi vet jag i alla fall att året 2009 inom polisen går under namnet Nödåret, det kan vara värt att minnas nästa gång högern påstår sig vurma för polisen.

Alegria, alegria

Bilen gick igenom besiktningen utan någon som helst anmärkning (skam vore det annars eftersom den inte ens gått 3000 mil), foten höll och jag har bara lite så där lagom träningsvärk efter gårdagens repremiärpass i löpardojor. Det är söndag och jag är på väg ut för dagens första pass. Snart bryter solen igenom molnen och känslan fotsätter uppåt.