Om hjältar som aldrig får vara ifred

David Bowie skulle fyllt år idag - om någon nu missat det. Så mycket i mitt liv har präglats av hans musik. Han var inte bekväm, han var inte main stream och han skavde ofta. Han var steget före. Ibland var han för lättillgänglig och ibland var han för svår. För mig var han räddningen, så många gånger. När jag satt på flickrummet och var deppig spelade jag Low. När jag ville partaja hade han en sång för det. I princip varje specialarbete/uppsats/redovisning jag gjorde i grundskolan,handlade om David Bowie. Jag har analyserat hans musik i radio, jag har bloggat, jag har hyllat, jag har skrivit och jag har gråtit.

Alla har inte älskat Bowie. Så många har hånat och hatat och inte förstått hans storhet. Nu är han död och plötsligt fylls mitt flöde av memorabilia. Saker jag bör köpa, längta efter och se. Böcker, minnesskivor, utställningar och vad vet jag. Det är inget för mig. David Bowie är död och det jag har kvar i form av musik, bilder och minnen räcker gott för mig. Jag behöver inte fira hans födelsedag längre.