I ett annat liv pysslar jag med coachning. Jag hjälper till att hantera både dagligt ledarskap och svåra situationer. Att få en tuff ledarroll att fungera samtidigt som det egna livet rullar på. Att inte sätta allt annat, som familjen och vännerna, på vänt bara för att man leder är en fråga som många kämpar med. Att få medarbetare att må bra och prestera en annan.
När jag coachar brukar vi ibland träna på att lyssna, lite journalistiskt så där. Att ställa öppna frågor och sedan försöka förstå vad människor säger utan att ha tänkt ut vad personen som jag samtalar med har för uppsåt i förväg. Det är svårt, vi har ju så bråttom och vi stämplar varandra ganska snabbt. När det blir stängt lyssnande blir det också omöjligt att ta hjälp av varandra och tänka sig att man faktiskt kan hjälpas åt kring frågor. Att en medarbetare faktiskt ser saken ur ett annat perspektiv kanske inte behöver vara ett problem utan snarare en tillgång.
Att använda metoden öppet lyssnande är användbart även i andra sammanhang än ledarskap. Det är också en bra metod att använda när vi samtalar i sociala medier. Att faktiskt inte bara munhuggas utan försöka möta argument med motfrågor. Att inte utgå från att den du pratar med är dum i huvudet utan helt enkelt ser saker på ett annat sätt. Inte sällan, inte heller alltid, leder det till att motparten faktiskt också börjar lyssna. Kanske, inte alltid, lär du dig något också.
Det kräver en del att våga lyssna. Tänk, någon kan ju övertyga dig om att deras bild faktiskt är mer relevant än din. Eller - i bästa fall, att era båda bilder behövs för att skapa helheten. Det kan skaka om din självbild, efter att det har hänt några gånger kommer du känna hur skönt det känns. Att bli omskakad. Men, det ska erkännas, att känslan när din aggressiva motpart säger - "jo, du har en poäng" eller "du kanske rent av har rätt" är en riktigt ljuv känsla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar