Igår var jag på konferens. Jag mötte chefer från olika delar av offentlig sektor och fick lyssna till många intressanta talare men framför allt fick jag prata med massor av folk. Flera av talarna från scenen uppmanade ledarna för de olika offenliga verksamheterna att berätta om det verkliga arbetet med de flyktingar vi tog emot förra året. Stoltheten, glädjen och det enormt givande arbetet. Det pratades mycket om utmaningarna men ännu mer om lösningarna och framför allt möjligheterna.
En stor fråga för dessa chefer, särskilt de som jobbar inom omsorgssvängen, är framtida rekrytering. De (vi) äldre lever längre men blir mer sjuka. Vi kräver mer vård inom omsorgen och även annan service. Många av dom som jobbar inom äldreomsorgen är från andra länder, Cheferna jag pratade med berättade att ibland uppstår konflikter mellan medarbetare. Det kan bero på personliga saker, men också på historiska oförätter som bärs vidare in på arbetsplatsen. Stämningen blir både laddad och obekväm.
Frågade då om det någonsin uppstår konflikter på arbetsplatsen mellan två eller fler personer med svensk bakgrund. "Självklart", var svaret "men då tar man ju det där och då".... Okej, och varför gör man inte det med den konflikt som sågs som det större problemet? Vad är skillnaden? Det finns en konflikt som stör arbetet. Jag tänker att likabehandling är viktigt och likabehandling handlar just om att behandla alla lika - inte att trippa på tå för vissa problem men inte andra.
Kanske handlar det om att man försöker tolka kulturkontext. Det känns stort och svårt. I andra sammanhang har man ibalnd svårt att se att en konflikt bygger på andra personliga egenskaper. Det kan leda till både mobbning och psykisk ohälsa om inte det hanteras. Jag tror vi behöver prata mer om vad likabehandling verkligen betyder och jag för min del är ganska säker att det handlar om att våga vara tydlig. Alltså inte tro att man måste lösa geopolitiska konflikter på APT.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar