Att leva nära en person som drabbas av demens är oerhört svårt. Man kan nog faktiskt säga att det är alla i dennes omgivning som drabbas rent av. Demens är helt enkelt hela familjens sjukdom. Själv har jag turen att min anhöriga inte drabbats av ilska och arghet. Det är annars inte helt ovanligt.
Dock, att till exempel ens mamma eller pappa - den personen som varit ens vårdare - plötsligt är den som behöver. Det tär och skapar skuldkänslor i massor. Dessutom är vi många som bor långt från våra äldre anhöriga. Så långt att den dagliga omtanken får ske per telefon men där den anhöriga/e inte minns om du ringde idag eller igår.
Så blir det långhelg och tid för mysig samvaro. Eller skuldtyngd och tjatig och svår samvaro.
Jag som är en i en av alla familjer som drabbas av denna skitsjukdom har ändå tur. Jag har en syster och en svåger som bor nära den som är sjuk. Dessutom har vi både familj och vänner i närheten. För alla andra måste vården och tekniken göra sitt. Det måste bara funka.
Det är dessutom oerhört märkligt med den skam som omgärdar denna en av våra vanligaste sjukdomar. Hur kan det komma sig att det är så pinsamt att vi måste himla med ögonen åt glömskan. Det är sorgligt men det blir inte bättre av skam. Tänk på det och prata om det. Tyvärr är risken stor att någon i din familj kommer få tampas med det - nära eller långt borta. Och då får som sagt hela familjen tampas tillsammans.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar