Det är intressant det där med verksamhet som drivs med offentliga medel. I helgen som gick lyssnade jag på en dokumentär i P3 om den så kallade Carema-skandalen. Du vet Koppargården och blöjorna på äldreboendena som vägdes och så vidare. Det kan ju sägas att bristen på omvårdnad, inte minst i livets slutskede, kanske var mer av en skandal än blöjorna men de fick i alla fall symbolisera något.
Det är faktiskt ett problem i sig, att vi söker symboler för skandaler istället för vad det egentligen handlar om. Exempelvis sa någon i dokumentären att det minsann finns dåliga kommunala alternativ också. Kommunal äldreomsorg där blöjor vägs och där omsorgen fungerar dåligt. Det är så klart korrekt men om båda är lika dåliga och den ena går med vinst - då är det något som är tok. Var inte poängen med privatiseringen - förutom valfriheten - att kvaliteten skulle förbättras?
Förklara ekvationen....
Nåja, vad var det jag hörde på lunchen som har med detta att göra? Jo, jag råkade överhöra ett samtal mellan två föräldrar som diskuterade situationen på barnens skola. Barnen gick i baracker eftersom antalet barn i skolan ökat (som så många skolor i Stockholmsområdet de senaste åren) och nu var det dags att bygga ut och renovera. Samtidigt hade kommunen beslutat att sälja skolan. (Ja, hon uttryckte sig just så). Då gick föräldrarna man ur huse för att protestera mot försäljningen - inte för att man egentligen är emot privata alternativ utan för att "det fattar man ju - om skolan blir privat just när det behövs investeringar, utbyggnad och renoveringar så blir det inget av med dem".
Nä, kanske det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar