Scannar av nyheterna och sociala medier men loggar snabbt ut. Var tredje tweet är en bild eller en film från Aleppo och de fasor som drabbat inte minst barnen. Nyheterna toppas med spelteorier om hur länge en vapenvila ska hållas eller vilken stad och därmed vilka barn som står näst på tur för bomberna som ska falla dag och natt. Dom bombar barn och barnen hör inte längre bomberna för de är så traumatiserade. Deras föräldrar och syskon och mostrar och farfäder är antingen döda eller lika chockade dom.
När jag reste runt i Syrien för 1000 år sedan var Syrien ett vackert, varmt och välkomnande land inte minst tack vare de fantastiska människorna vi mötte. Vi togs emot som drottningar och vi såg hoppet om en öppnare värld hos syrierna när de fick träffa utlänningar som oss. För jo, det var ett stängt och diktatoriskt land. Det fanns våld och hot men det fanns liv och lust också.
Vi träffade massor av barn på resan. Jag skojade om att jag ville packa ner dem i väskan och ta med dem hem. Barn som lekte på skolgårdar, barn som badade och barn som sjöng under fredagspicknicken i bergen. Det var barn överallt och de var fria och ovetande om förtrycket så klart. Det kunde de vara på den tiden eftersom våldet inte hade drabbat på samma sätt.
Jag kan inte se nyheterna som swishar förbi på skärmen. Jag kan inte se barnens och deras föräldrars tomma blickar. Jag orkar inte tänka på hur de någonsin ska kunna bli hela igen och det känner jag från min trygga, varma zon i Sverige. Jag skäms över att jag inte kan se dem i ögonen ens genom en skärm hundratals mil bort från helvetet de befinner sig i. Det ena jag kan göra är att bidra till de organisationer som är på plats och försöker mindre lidandet. Röda korset, UNICEF, läkare utan gränser och andra.
Du kan också bidra. När jag reste i Syrien, för 1000 år sedan gjorde jag det med två väninnor. Den ena är fotograf. Hon har så klart förevigat många av våra minnen och vi har tillsammans skänkt ett av dem till Syriengalans konstauktion Du kan köpa den. Du kan också bidra genom att gå på själva galan. Jag tror det finns biljetter kvar.
Jag vet samtidigt vad det viktigaste är. Vi borde se dem i ögonen - vi borde öppnat gränser för länge sedan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar