Svart eller vitt?

Hamnade igår i en liten diskussion på facebook om häktningen av en 15:årig pojke som misstänks för att ha placerat ut sprängladdningar i sandlådor och andra lekställen i södra Stockholm. En liten flicka skadades svårt när hon lekte i sandlådan och det är ju inte annat än fruktansvärt.

Nåja, diskussionen kom sig av att en kvinna i sin status hade skrivit att hon tyckte det var hemskt att pojken blivit häktad. Den typen av statusrader på facebook har förmågan att ta fram det sämsta hos människor, så även här. "Men tänk på den lilla flickan", utropade någon argt. Jag kan bara sucka och fundera på hur man tänker när man säger så. Frågade personen om hon också tyckte att pojken skulle dömas till fängelse, det tyckte hon inte!

Alltså, en person som sitter i häkte är inte dömd. Häkte innebär inte att man är straffad utan man placeras där för att man inte ska fly, upprepa brottet eller försvåra utredningen. Svenska häkten hör till dom hårdaste i Europa (jo det är sant). På ett häkte kan man sitta isolerad i en liten cell upp till 23 timmar per dygn. Svenska häkten får regelmässigt kritik från Europarådet och från FN för att dom inte uppfyller kraven i internationella konventioner om fängsligt förvar. Många människor begår självmord i svenska häkten varje år.

Alltså, en person som sitter i häkte är inte dömd.

Nu handlar det om en pojke som är 15 år. Han misstänks för ett allvarligt brott, något som vi inte ska ta lätt på. Självklart ska samhället se till att brott kan utredas och att han inte begår nya brott under tiden så sker men han ska inte sitta i häkte. Reglerna måste ändras så att det blir förbjudet att behandla barn på det sättet. Det är inhumant och skadligt. Det finns borde finnas möjlighet att istället låta pojken vistas på ungdomshem eller i familjehem med restriktioner. Har du själv någon 15  åring i din närhet, tänk dig då honom eller henne i samma situation.

Slutligen, det gick väldigt fort att hitta den här pojken. Det finns rapporter om att han hållit på och tillverka sprängämnen sedan ha var 10 år. "Alla visste". Men herregud, varför gjorde ingen något då?

No mercy

Ett av samhällets ansvar är att avlasta brottsdrabbade. Det gör samhället bland annat genom att utdöma straff och sedan verkställa dom. På detta sätt behöver inte den brottsdrabbade, hans eller hennes anhöriga, betungas med ett "öga-för-öga" tänkande. Jag vet till exempel att om mina barn skulle bli utsatta för något hemskt skulle jag inte vara sen att ropa på både internering och kanske i värsta fall dödsstraff. Det är bra att samhället fattar dessa beslut så jag slipper.

På senare år har både direkta och indirekta brottsoffer givits mer och mer plats direkt och indirekt i rättsprocessen. Detta hänger ihop med att media blivit mer och mer ivriga att ge utrymme för dessa. Det är bilagor och uttalanden och öppna brev och till och med "slutpläderingar" och direktsända begravningar av våldsdödade. Jag är inte säker på att detta är till gagn för de brottsdrabbade. Debatten blir liksom inte särskilt saklig. Självklart vill den brottsdrabbade se brottslingen lida, det är mänskligt.

Till sist kommer dråpslaget; vad ska vi göra med Josef Fritzel?

Men kära nån´, lås in karln. Han är inte mentalt frisk och han ska ha vård, förmodligen resten av sitt liv.

Fakta är, om man jämför antalet anmälda våldsbrott de senaste 10 åren så har dessa ökat med 3 %, ungefär som antalet poliser. Samtidigt har antalet utdömda fängelseår fördubblats från 3000 till 6000 per år. Kan man då dra slutsatsen att hårdare straff ger färre brott? Knappast va. Jag är inte emot att man straffas men debatten får inte kantra som den gör idag. Samtidigt som straffen blir hårdare blir dessutom vägen tillbaka till samhället längre. Det är registerutdrag som gäller både för att få jobb, praktik och bostad. Vad är det för samhälle vi bygger, vad är det för samhälle vi vill ha.

Det är dags att börja tala kriminalpolitik igen.