Liten rannsakan

Genom åren har jag funderat mycket på vikten av ett fritt och provocerande kulturliv. Jag har skrivit om det då och då och ibland har jag träffat rätt och ibland inte. Utan att bli hatad har jag dock kunnat diskutera om Lilla Hjärtat var lämplig som barnboksillustration och vad verket Okänd kvinna faktiskt betytt för samtalet om psykisk ohälsa och vården som i bästa fall följer på sådan ohälsa. Det är bra och glädjande.

Mitt intresse för frågorna vaknade på riktigt när den borgerliga regeringen för ett antal år sedan satte sökarljuset på den fria kulturen och började kräva att kultur ska vara kommersiellt gångbar för att vara okej. Alltså, åtgärderna som man genomförde handlade om allt från bidragssystem (lokalt och centralt) till försäkringar (deltidsstämpling, a-kassa i övrigt mm) och i viss mån vad som är fint och vad som är fult. 

Genom åren har jag fått rannsaka mig själv. Det handlar så klart om att jag mognat och lärt mig mer men också om att jag frigjort mig från något slags kollektivt tyckande. Ett exempel är fördömandena mot Vilks som varit frekventa i mina bekantskapskrets. Jag var en period en av dem som faktiskt inte förstod varför hans konst var viktig att skydda. Faktum är att jag nog inte ens kallade det konst utan bara provokation som om dessa skulle bli bättre eller sämre utan varandra. 

Det är några år sedan nu, sedan jag gjorde avbön inför mig själv och förstod sammanhangen. Tyvärr är det ännu många som inte gjort det. Jag skulle vilja be er läsa denna utmärkta ledare av Erik Helmerson och sedan fundera på vad den betyder för dina egna ställningstaganden när det gäller konst, provokation och yttrandefrihet och vad ett tystat kulturliv betyder för demokratin och samhället i stort.