Igår var det dags för adventsstädning. Du som varit med ett tag vet att jag är väldigt förtjust i jul och normalt sett brukar mina hundra(tals) tomtar också komma fram till första advent. Så har det dock inte varit de sista två åren. Sedan ungarna flög ut ur boet har det liksom känts okej att tagga ner. Inte för att de har varit julhetsare direkt, inte alls faktiskt, men det var ett alibi för mig.
Nåja, lite juligt ska det dock vara. Slingan på balkongen, gardiner och andra textilier ska bytas och framför allt ska belysningen fixas till. Jag är förvisso väldigt antireligiös och borde väl därmed inte gilla julstjärnor men nu när vi är i den mörkaste tiden av året känns det ändå okej att pynta med denna symbol.
Eftersom jag har sju (egentligen åtta) fönster som låter sig prydas av stjärnor så kräver det både planering och ordning. Normalt sett ligger stjärnorna nedtryckta i en kartong som ska hämtas i källaren. Sladdarna är på ett ställe, lamporna trasiga och pappersstjärnorna hopknycklade och småskadade. Dröm då om min förvåning när jag öppnade skåpet och mindes att jag förra julen hade bestämt mig för att i år ska det vara annorlunda. Där låg de, allihop. Sladdarna separerade, stjärnorna ordentligt omhändertagna och lamporna hela. Bara att hänga upp.
Det var då jag insåg att jag numera är min pappa. Han som lärde mig att ta vara på saker och att inte slita och slänga. I överdrift så klart eftersom han lärt sig av sin mamma som i en burk sparade "snören för korta för att användas". Men sparsamhet var en dygd som var av nöden och traditionen påbjuden. Det är den inte för mig, att köpa en ny julstjärna skulle inte driva mig i konkurs. Men, vad jag däremot sparade var tid - något som för mig kanske är väldigt värdefullt. Så tack pappa för att du lärde mig att vara som du.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar