Mänskliga rättigheter?

Ibland är det för jobbigt att lyssna. Ibland stänger liksom öronen sig själva. Ett sådant tillfälle inföll i morse när man på radion berättade om den 16 åriga flickan som ska avvisas med sin familj, vilken hon fått skydd från genom svenska myndigheter. Jag kom på mig själv med att höra inledningen på nyheten och sedan slutet. Jag vet inte varför det blev så men under resten av morgonen har frågan fortsatt snurra på P1 och då har jag ansträngt mig lite mer.

Det handlar om en flicka som blivit svårt misshandlad av sin pappa. Familjen är asylsökande och under tiden som familjen väntat på besked har flickan placerats i skyddat boende för att komma ifrån misshandeln. Flickan har omändertagits enligt LVU tillsammans med sin syster (som nu dock är över 18) och har varit placerad på hemlig ort i två år. Nu har migrationsverket beslutat om avslag på familjens ansökan och därmed ska flickan tillsammans med sin pappa ut. Nu är det tydligen ingen fara längre.

Jag har suttit i utlänningsnämnden på den tiden den institutionen fortfarande fanns. Den 13 december är det sex år sedan jag lämnade den platsen med lite buller och bång. Syftet med bullret var att vara en kugge i det hjul som fick nämnden nedlagd. Syftet med bånget var att något bättre skulle komma efter. Syftet var inte minst att barns skyddsskäl också skulle bli lyssnade till. Syftet var att visa att mänskliga rättigheter kränks i Sverige också. Kan väl inte påstå att det känns särskilt lyckat idag.