Kvinnor - en särskild sort

Ofta orkar jag inte ta mig igenom DN:s ledare på morgonen. Ofta tappar jag intresset redan efter ingress och inledningen. Hoppar till sista stycket och konstaterar att deras slutsats inte är min slutsats. Idag är vi dock överens, DN och jag. Kvinnors asylskäl måste tas på allvar, eller rättare måste tas upp överhuvud taget.

I ledaren åberopas en tjänsteman från migrationsverket. Han säger att "könsskäl" är ovanliga som asylskäl, om dom existerar är det fråga om könsstympning. Alltså, det är nu sju år sedan jag hoppade av utlänningsnämnden och detta var ett av skälen. Tänk att man inte kommit längre. Jag vet inte hur många utbildningar om kvinnors asylskäl man påstår sig ha genomfört. Vad är det som gör det så svårt?

I ledaren tar man upp asylskäl som kringskär kvinnors frihet. Det handlar om könsstympning och förtryck av olika slag. Det är så klart viktiga frågor. Jag skulle vilja lägga till att kvinnor som kommer till Sverige faktiskt inte sällan har egen politisk verksamhet som skäl. Det kan vara så att vare sig kvinnan eller myndigheten upptäcker detta. Kvinnor är så vana att behandlas som bihang till sina män att det fortsätter in i den svenska myndighetssfären. Att kvinnan är den som ser till att partisanerna har mat eller är den som smugglar dokumenten till tryckeriet är liksom bara något som sker, det är enligt miggan inga skäl. Hade inte varit för mannens "riktiga" politiska verksamhet hade ju inte kvinnan heller varit utsatt för fara.

Nej, så ser det ut i världens mest jämställda land. Visst erkänner man kvinnor som folkgrupp, men som en mindre värd sådan och att kvinnor är egna politiska varelser, nä fy - någon måtta får det vara.

Mänskliga rättigheter?

Ibland är det för jobbigt att lyssna. Ibland stänger liksom öronen sig själva. Ett sådant tillfälle inföll i morse när man på radion berättade om den 16 åriga flickan som ska avvisas med sin familj, vilken hon fått skydd från genom svenska myndigheter. Jag kom på mig själv med att höra inledningen på nyheten och sedan slutet. Jag vet inte varför det blev så men under resten av morgonen har frågan fortsatt snurra på P1 och då har jag ansträngt mig lite mer.

Det handlar om en flicka som blivit svårt misshandlad av sin pappa. Familjen är asylsökande och under tiden som familjen väntat på besked har flickan placerats i skyddat boende för att komma ifrån misshandeln. Flickan har omändertagits enligt LVU tillsammans med sin syster (som nu dock är över 18) och har varit placerad på hemlig ort i två år. Nu har migrationsverket beslutat om avslag på familjens ansökan och därmed ska flickan tillsammans med sin pappa ut. Nu är det tydligen ingen fara längre.

Jag har suttit i utlänningsnämnden på den tiden den institutionen fortfarande fanns. Den 13 december är det sex år sedan jag lämnade den platsen med lite buller och bång. Syftet med bullret var att vara en kugge i det hjul som fick nämnden nedlagd. Syftet med bånget var att något bättre skulle komma efter. Syftet var inte minst att barns skyddsskäl också skulle bli lyssnade till. Syftet var att visa att mänskliga rättigheter kränks i Sverige också. Kan väl inte påstå att det känns särskilt lyckat idag.