torsdag 14 augusti 2008

Första generationens svensk

Har haft anledning att diskutera begreppet svensk på sista tiden. Det kan tyckas märkligt för egentligen är jag inte särskilt intresserad av nationaliteter eller nationalitetsbestämningar. Kanske hänger det ihop med min egen brist på exotiskhet i kraft av att mina förfäder i långeliga tider tycks ha varit sydsvenska bondläppar helt enkelt. Jo, visst finns det en eller annan fader okänd och ett antal soldat Bom i längorna men det är nog inte mer spännande än grann-drängen.

Igår kom jag åter att diskutera nationalitet med min frisör. Han är, enligt honom själv, libanes. Samtidigt är han väldigt svensk. Kulturellt och språkligt är han minst lika svensk som jag, och det vet han om. Han "erkänner" också att han bemöts som vem som helst när han talar med människor men han känner att det ändå finns något där som gör att människor på gatan ser honom som något annat. Själv hävdar jag bestämt att det är väldigt få som går runt och försöker nationalitetsbestämma folk på gatan.

Mina ungar och jag pratar ibland om dessa saker. De har ju själva en pappa från ett annat land. De har ett så kallat hemspråk (det exotiska språket franska) och de har dessutom dubbla medborgarskap. De är ändå så svenska man kan bli. Frågar du dom kommer du att få just det svaret. Köttbullar och falukorv, fil och gröt - det är deras modersmål. Mormor har stått för resten. Min äldsta blir väldigt irriterad när hennes klasskamrater hävdar att de är greker eller juggar eller vad det nu kan vara när de är födda och uppvuxna här och de knappt kan kommunicera på sina förfäders språk.

Hur som helst. Min frisör har just varit i Kanada och USA på en liten semester. Han hävdar att Kanada är ett land där alla är kanadensare tills motsatsen är bevisad. Kanada är det mest integrerade landet i världen påstår han. Det är intressant eftersom Kanada samtidigt är mycket generösa i sin invandringspolitik. USA däremot har en kö för mörkhåriga och en för ljushåriga. Min frisör som lämnade Libanon som 6 månaders bebis blev mycket ifrågasatt när han inte kunde minnas exakt på dagen när han besökt Libanon senast. Att han bara var några år gammal då och att han nu passerat de 30 och för den delen att han enligt sitt pass faktiskt är just svensk spelade liksom ingen roll.

Jag önskar att det var så enkelt som jag hörde på TV härrom dagen. En kvinna presenterade sig som första generationens amerikan - då bägge hennes föräldrar kom från Jamaica. Sympatisk inställning tycker jag.

7 kommentarer:

Anonym sa...

Det är ju precis så, många söker just tillhörigheten, då kan det vara bra att vara "jugge" även om det är flera generationer sedan, men man är ju nåt i alla fall, tillhör ett samanhang. Mycket viktigt för många. Har man ingen nationalitet att luta sig emot kan man tillhöra nåt annat, vara värsting, punkare, raggare eller ha en bra familj. En del är ju bara wannabees.
Tänkte på hur det blir med "utlandssvenskar", de som kanske tom är födda utomlands, växer upp med sina svenska föräldrar i ett annat land och tar till sig deras kultur osv. Är dom utlänningar, och i vilket land då, hemlandet eller i sverige? Det blir mycke nu...Ska gå ut och snickra med min pappa.

Alla smutsiga detaljer sa...

Självklart är identifikation viktigt men jag måste ändå fundera på varför man väljer att identifiera sig som libanes och inte som svensk trots att man är född och uppvuxen här. Det måste handla om majoritetssamhällets normer för det är ju dom värstingen, punkaren eller juggen vill bryta mot.

Alla smutsiga detaljer sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Liz1e sa...

En gammal kursare som tidigare arbetade på ett stort svenskt "verk" berättade en gång att man på "verket" - off the record - anser en person vara svensk först efter 4 generationer. Osympatisk inställning tycker jag.

Mikael K sa...

Svårt och knivigt.
Jag tycker det beror lite på dagsformen; hur vinden blåser (inombords, inte i opportunistisk anda) och jag kan vara skåning, grek, världsmedborgare, arbetslös, vingummi eller vad som helst.

Anonym sa...

Det finns många aspekter på detta ämne. Jag menar att man kankse söker tillhörighet, det kan vara lättare att känna tillhörighet i ett mindre sammanhang, t.ex. en befolkningsminoritet, politisk extremism. man blir en synlig person i gruppen osv.
Vissa söker istället mer aktivt utanförskap för att bryta sig ut från normer och sånt. Det kan ju oxå var ett sätt att synas eller vara någon.
Blir mycket psykologi, men persolig läggning avgör säkert en del hur man hanterar identifikationsproblemet.
/Bleking i Sörmland

Alla smutsiga detaljer sa...

Liz, väldigt osympatiskt men inte helt ovanligt - tyvärr.
Slow, låter bekvämt att kunna välja efter dagsform men det kräver självkänsla tror jag.
Gusten, du utgår från att minoriteten bär hela ansvaret. Jag tror det är delat.