torsdag 28 augusti 2008

Nej

Har funderat på det där med att säga nej. Varför är det så svårt? Vi vet ju alla att det är ok att hångla men att sedan dra sig ur, när som helst. Men på jobbet, hur är det där? Eller i bekantskapskretsen? Varför måste man alltid presentera en ursäkt?

Nej, jag hinner inte för att jag....
Nej, jag har lovat att jag ska...
Nej, jag har ju ungar vet du....

Är det kanske bara jag? Är det min kompis Luther igen? Alla ni som inte har barn, blir inte ni lite sura när ni förväntas ta övertidspasset - eftersom ni inte har några ungar att passa? Har ni en färdig ursäkt i beredskap? Är du bättre tränad i att säga nej än jag? Kan du lära mig?

Nej, jag vill inte,
- kan man verkligen säga så?

Tänk om någon blir ledsen!

4 kommentarer:

Sånger från nedre botten sa...

Min prioritetslista är väldigt enkel:

1. Dottern
2. I & I
3. Vänner och familj
4. Jobb

Listan har nog alltid funnits där i bakgrunden. Och den har gjort att jag aldrig varit i närheten av en yrkesmässig karriär, eftersom att jag alltid ser mitt liv utanför yrket som viktigare än det på jobbet. Oavsett hur spännande arbeten jag har haft. Trots det har det understundom varit svårt att få fram det där ordet på tre bokstäver. Nu är jag betydligt mycket bättre på det än tidigare. Det känns skönt.

Liz1e sa...

att säga nej är inte lätt för man vill som sagt inte såra, men att alltid säga "ja" fast man menar "nej" kan ju innebära att man sårar sig själv och det är det inte värt. öva, öva, öva! det blir lättare när man ser/känner skillnaden:)

Mikael K sa...

Ja, det är skitsvårt, men övning ger ju färdighet. Och bara tanken på ett nej är en liten delseger bara det. Stå på dig!

Anonym sa...

Härligt ämne. Jag kan berätta massor om att inte ha barn och arbeta med kollegor som har barn i skolåldern. Tjenare. Att säga nej blir en ren krigshandling. Fast vissa bomber är bra bomber. Särskilt bomben: "jag vill inte heller ha jouren på julafton".