fredag 24 november 2017

Vetenskap och förbannade teorier

Under några veckor har frågor om genusvetenskap och dess värde diskuterats. Även de metoder som har användts för att vidga perspektiven inom grundutbildningen på universitet och högskolor, nämligen jämställdhetsintegrering, har ifrågasatts. I en debattartikel i Aftonbladet för någon vecka sedan försöker ett antal genusvetare/forskare reda ut begreppen och förklara diciplinens grund och vad som skiljer den från till exempel kvinnovetenskap. Intressant och lärorikt tyckte jag.

Igår kom jag att samtala med en vän om detta. Vännen och jag är allt som oftast oense om det mesta. Det är uppfriskande och nyttigt men ibland också väldigt frustrerande. På det stora hela dock nyttigt eftersom det tvingar mig att skärpa mina sinnen och det får mig att använda tankekraften även när diskussionen lagt sig. Jag vet inte om det är så för vännen, jag kan bara hopppas det.

Nåja, igår pratade vi alltså om genusvetenskap och vännen menade att genusvetenskap inte är något annat än teorier, liksom ekonomi - därför behöver man egentligen inte lägga någon större vikt vid den. "Låt dem hålla på, liksom" (min tolkning). Och så slutligen "det är ju inte som naturvetenskap som ju i alla fall bygger på evidens".

Det där fick mig att fundera på hur vi ser på forskning och vetenskap. Jag får en känsla av att när det gäller foskning som skavet och utmanar så går det numera att avfärda på detta sätt som beskrivs ovan. Konstigt egentligen eftersom all foskning så klart bygger på teorier som ständigt utmanar det vi "vet". 

Jorden har varit platt och det var fullt rimligt att tro att man skulle ramla över kanten tills någon prövade teorin om att jorden faktiskt är rund. Osökt kommer jag att tänka på att Galileo Galelei ju inte hade det så lätt med dåtidens styrande när han byggde vidare på Copernicus teorier om universum och dess ordning. Även naturvetenskapen är en teori som ständigt måste testas och överprövas av en annan teori.

onsdag 22 november 2017

En tillräckligt stor massa

De senaste dagarna har mina känslor varit överallt, inuti och utanpå kroppen. Kraften i systerskapet som sköljt över mig och andra kvinnor genom #metoo har fått mig att tappa andan. Jag är glad, ledsen och arg. Jag är hoppfull, rädd och orolig. Jag är upprörd och överlycklig. Jag är övertygad om att vi är många som upplever samma känslosvall.

"Tänk om det blir som vanligt, inget händer".
"Tänk om det är nu det sker, tornen rasar - det kanske är nu"!

Tänker på alla dom gånger jag inte stöttat, alla dom gånger jag inte sagt emot och inte varit stark nog. Allt detta internaliserade självförakt som bara hugger en i ryggen hela tiden. Tänker att det gäller andra [män] mer än mig själv men ändå - klart jag kunde gjort mer.

Tänker på alla mina egna erfarenheter.

Jag vet att så många tycker att "det är lite för mycket nu" och hoppas på att detta snart ska blåsa över. Men kulan är satt i rullning, anden är släppt ur flaskan - ja du vet. Och jag hoppas av hela mitt hjärta, av hela min själ att vi nått point of no return. Punkten på vägen där det är för sent att vända om eftersom vägen tillbaka är längre än vägen till målet.

För två och ett halvt år sedan fick jag åka till Chile med jämställdhetsministern och delta i ett toppmöte för kvinnor. De skarpaste kvinnor jag mött - på ett ställe, runt ett gigantiskt bord som pratar om makt, mänskliga rättigheter och sånt som verkligen betyder något. Jag tänker på det nu. Det var en befrielse, en mäktig upplevelse och en kraft som jag aldrig kommer glömma.


Jag funderar på vad det är som gör vrålet i #metoo så mycket starkare än tidigare upprop. Så många kvinnor som gick före, genom historien till nu. Så många utredningar genom åren - sexualbrottsutredningar, Slagen dam och så alla reformer som har tagit oss hit där vi är idag. Dessutom #prataomdet, #prataomdetigen och många andra vrål. 

Samtidigt som all skit pågår har kvinnor utbildat sig, tagit plats, skaffat sig positioner och nu är vi här. 

Har vi äntligen uppnått den kritiska massan som innebär att vägens ände är nådd?
Kanske blir det inte som vanligt. 
Denna gången kanske tornen verkligen rasar!