tisdag 10 december 2013

Är det här frontlinjen går?


Det var ett tag sedan vi hördes. Jag vet att jag borde höra av mig oftare men du vet hur det är. Livet och allt kommer emellan. Att slänga iväg en liten text, det borde ju inte vara så svårt men teori och praktik hänger inte alltid ihop. Du ska veta att jag ofta tänker på det i alla fall. Att jag gillar dina invändningar och dina kommentarer. När du säger emot och när du håller med. Jag gillar verkligen vårt samtal även om jag inte skrivit på ett tag. 

Men det är så skönt med dig. Vi kan bara fortsätta och prata där vi var även om det var ett tag sedan. Vi vet var vi har varandra även om vi inte alltid är överens. 

Idag ville jag prata med dig för du har väl sett? Idag avslöjar AB att en polis går i nazistmarch och identifierar sig med sin polislegitimation samtidigt som avpixlatmänniskorna kläs av av Expressen med den äran. 

I samma stund dras snaran åt runt min hals av DN, Hanne Kjöller och vågen av hot och hat. De odlar sitt matyrskap och de kammas medhårs. Tankegodset som allt mer tydligt är samma som Breiviks blir plötsligt legio. "Det pågår en strid" men var går frontlinjen?

Hur tänkte DN? Vad för överväganden gjorde de? Hur vägde man för och mot och vilket argument i var det som fick bägaren att rinna över? Var går frontlinjen?

Funderar åter på tidsandan efter diskussion med liberal riksdagsledamot på Twitter. Så här:

JP "Expressen drar idag ner brallorna på högerextremister. I SVT sitter Kartellen och kräks på samhället - och odlar sitt hat. Olika uppdrag?"

Jag "är Kartellen och avpixlat samma skrot och korn menar du?"

JP "Verkligen inte. Men varför dadda med Kartellen öht? Finns rimligen böttre föreblider för "förorten"".

Jag "De aspirerar nog inte på att vara förebilder i första hand utan artister?"

JP "Artister med vålds- och gängromantik som förebilder. Fin kvinnosyn i gängen. Not. Svårt för oss feminister."

Jag "fast det är en annan femma. Du blandar äpplen och päron nu".

Sedan inget mer.

Är det här frontlinjen går? Mellan rasister i SD och Kartellen? Mellan de som vill döda flyktingbarn och förorten? Är det här gränsen går numera?

När jag kommer hem får jag veta att de konservativa krafterna i EUP har sagt nej till en rapport om sexuella och reproduktiva rättigheter och hälsa. Den handlade om att slå fast att rätten till abort, tillgång till preventivmedel och att sexualupplysning är viktiga saker. De svenska moderaterna sa nej (lade ner sina röster) och KD röstade mot.

Efter nästa val har vi kanske 25 % nationalister och nazister - ja, nazister - i EU-parlamentet.

Är det här frontlinjen går.

Herregud, vad är det med oss? Vi måste vakna för sjutton. Vi måste hitta en strategi för att överleva denna onda tid. Vi måste få ordning på det här för ingen är fri. Absolut ingen är fri förrän alla är fria. 

lördag 30 november 2013

Rättsskandal eller skam för rättvisan

I dagar har den rasat nu, debatten om debatten. Var det en rättsskandal eller är det en skam för rättvisan det där som hände i domstolarna kring Thomas Quick? Tja, faktum är att det i vart fall är mer än semantik när man väl börjar fundera på det. Det är viktigt att hålla tungan rätt i mun och faktiskt fundera över vad man egentligen pratar om.

Jag har efter att ha lyssnat och försökt förstå nog kommit fram till att den gode Lambertz ändå har något otroligt viktigt att säga. Nämligen att en dom aldrig kan bli bättre än den utredning som ligger till grund för densamma. Det vill säga, skandalen ligger inte i domen utan i utredningen och de manipulerade bevis som inte kunde genomskådas. Det visste vi ju men kan vi förstå distinktionen? Det Lambertz försöker förklara är att domstolarna inte är något slags sanningsdetektorer.

Fast, han borde hålla sig för god för att prata om skuldfrågan. Verkligen!

Och på tal om utredningar och kritik mot domstolar. De senaste åren har vi pratat och fasat över antalet friande domar när det gäller sexualbrott. Antagligen med rätta. Vi har skruvat i lagstiftningen. Förtydligat, utvidgat, skärpt straff och nu föreslås ett nytt brott igen. Det nya brottet ska bygga på "ofrivillig penetration" vilket ju kan tyckas märkligt på många sätt (som om sexualbrott måste innebära penetration).

Nåja, varje gång vi skruvar på lagen tror vi att nu har vi löst den gordiska knuten. Förväntningarna är otroligt höga. Nu kommer färre brott begås och nu kommer fler dömas. Men tänk om domstolarna inte kan döma fler ändå? Tänk om det är så att det inte är lagstiftningen det är fel på? Tänk om domstolarna faktiskt gör rätt. Nämligen dömer så gott de kan på den utredning de får sig till hands.

Vi måste helt enkelt få bättre utredningar om domstolarna ska kunna döma bättre. Det kanske inte är domarna som behöver gå på kurs utan utredarna. Det kanske är så att skammen för rättvisan även i dessa fall ligger i den låga kvaliteten på utredningarna. Det finns inga jämförelser med Lambertz och Quick men det finns en tanke i att säga att domstolarna inte har en spåkula.

söndag 24 november 2013

Frihet

Så länge jag kan minnas har jag varit antirasist. Jag har uppfostrats av föräldrar som gjort väldigt klart för mig att alla människors lika värde är en grund som ett anständigt samhälle måste byggas på. Jag vet inte hur det kan komma sig att mina föräldrar hade denna grundmurade hållning. Lantisar, klassresenärer, dåtidens medelklass - med alla privilegier det innebar. Det goda samhället kunde bara byggas tillsammans, och dessutom i internationell solidaritet.

Jag lever efter samma principer idag. Även om jag själv så klart personligen inte är utsatt för rasism, vare sig strukturell eller direkt så drabbar den mig. Jag hatar att leva i ett inskränkt samhälle. Det kväver mig och det begränsar dig. Jag vill inte ha det så. Jag vill ha utveckling inte inskränkt tillbakagång.

Samtidigt finns det en rörelse som påstår att jag som inte blir personligt utsatt ska hålla käften. Vet du, det tänker jag inte göra. Av många skäl. Det är nämligen så här: i min värld kan ingen vara fri om inte alla är fria. Och den devisen kommer jag fortsätta leva efter.

lördag 16 november 2013

Det där med samtycke

Tänker mycket på juridik som du vet. Hur det hänger ihop och varför det blir som det blir. På sista tiden har jag tänkt mycket på samtyckesreglering i sexualbrottslagstiftningen. Alltså, det är väl självklart att sex alltid ska bygga på samtycke och båda/alla inblandades vilja. Allt annat är faktiskt galet. Men därefter blir det svårare.

Jag tror att de flesta av oss tycker att det är bra om rättsväsendet klarar av att "sätta dit" våltäktspersoner. Men vilka är det vi tänker på egentligen? När Folkpartiet idag tagit ställning till en så kallad samtyckeslag så hänvisas det "till den senaste tidens uppmärksammade friande domar". Det betyder alltså att landsmötet tror att det skulle blivit fällande domar i dessa mål med samtyckeslagstiftning. De flesta bedömare som kan juridik tror annorlunda. Då blir beslutet väldigt populistiskt.

Samtycke till sex är inte enkelt att bedöma juridiskt. Vare sig när det gäller i relationer eller vid tillfälliga ligg. Även om frågan är "ska vi ligga" så är det inte självklart att parterna har samma bild av vad man då har samtyckt till. Sex är ju väldigt komplext och vi gillar olika. (Hanne Köller skriver bra om det i DN idag). Det är säkert väldigt fint om vi talar mer om vad vi vill och hur vi vill ha det när vi har sex, men det är en helt annan femma. Det är oftare ett trevande och kladdande och undersökande och en helt annan sak än det som de flesta av oss tänker på när vi tänker på samtyckeslagstiftning.

Så, vad skulle en förändrad lag göra för skillnad? En del säger att själva poängen är moral. Att en sådan lag skulle "sända en signal". Jag vet inte riktigt vad det betyder. Vilket beteende är det vi vill förändra? Om vi vill att människor ska bli tryggare i sin sexualitet kanske det finns andra sätt att göra det än genom straffrätt? Vi skulle kunna börja prata mer om sex på ett ickesexualiserande sätt. Vi skulle kunna förbättra sexualupplysningen. Även för vuxna. Vi kan prata mer om jämställdhet, sexualisering och för den delen - samtycke.

I England har de ett annorlunda system för lagstiftning. Så kallad Common Law. Det är alltså lagstiftningstekniken som är annorlunda, krav på uppsåt och andra rättsäkerhetsfrågor är desamma.  Här kan du läsa mer. England brukar tas som exempel när det gäller just samtyckeslagstiftning. I England har man ungefär lika många fällande domar (per capita) som i Sverige.

För några veckor sedan var jag i London. Där hade jag förmånen att får sitta med två åklagare på Rose Court som har ansvar för denna typ av mål och diskutera och vrida och vända på argumenten i ett par timmar. Fantastiskt spännande och bra hjärngympa. Vi pratade om samtycke, uppsåt och försöksbrott. Deras tankar och bedömningar skiljer sig i verkligheten inte särskilt mycket från de svenska eftersom de som sagt fortfarande måste bevisa uppsåt.

Ett mål som de engelska åklagarna gärna tog som exempel och som de uppenbarligen själva tyckte var lite tveksamt/magstarkt var målet med en ung flicka som begått sin sexualdebut med (och fortsatt ha sex med) en jämnårig transperson. Flickan visste dock inte att det var en transperson hon hade sex med och inte heller att personen i fråga inte hade en "riktig" penis utan en attrapp. När hon ett par år senare, genom ett påpekande på facebook, blev varse detta anmälde hon sin före detta partner och han dömdes till flera års fängelse. Hon hade ju inte samtyckt till penetration med attrapp utan med penis.

Jag vet att det är ett mycket speciellt exempel och inte en värdemätare på samtyckeslagstiftning i stort men jag tycker att vi behöver fundera mer på vad vi egentligen vill uppnå. För mig är liksom för de flesta andra är det självklart att ett nej är ett nej. Nu måste vi fundera på vad ett ja egentligen betyder. Ett ja är ett ja till vadå? Vad går gränserna och hur ska vi se till att färre personer råkar ut för saker de inte vill vara med om? Kan vi prata om det?

onsdag 13 november 2013

Polislagen vs Regeringsformen - rätten att demonstrera

En av polisens viktigast uppgifter är att se till att Regeringsformens regler kring fri- och rättigheter upprätthålls. Det innebär vad jag förstår att polisen faktiskt har skyldighet att låta demonstrationer pågå tills dess att de utgör fara, hot eller att det krävs att den stoppas av ett specifikt skäl. Oftast krävs inte att demonstrationen stoppas utan att enstaka personer gör det. Alltså, det är individer som ska bestraffas för brottsliga handlingar, inte grupper. Det ska alltså väldigt mycket till för att en demonstration ska stoppas eller för den delen att tillstånd inte ska ges (om sådant sökts) vilket inte alltid gör polisens arbete lätt. Som exempel kan nämnas kritiken mot nazistdemon i helgen som gick. Demonstrationsfriheten är så stark att jag inte riktigt kan se hur den skulle kunna ha hindrats hur mycket jag än hatar budskapet.

För den som inte vet regleras detta i Regeringsformen som är en grundlag, det vill säga en väldigt stark lag. Så här ser paragrafen ut:


2 kap. Grundläggande fri- och rättigheter

Opinionsfriheter

1 § Var och en är gentemot det allmänna tillförsäkrad
1. yttrandefrihet: frihet att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor,
2. informationsfrihet: frihet att inhämta och ta emot upplysningar samt att i övrigt ta del av andras yttranden,
3. mötesfrihet: frihet att anordna och delta i sammankomster för upplysning, meningsyttring eller annat liknande syfte eller för framförande av konstnärligt verk,
4. demonstrationsfrihet: frihet att anordna och delta i demonstrationer på allmän plats,
5. föreningsfrihet: frihet att sammansluta sig med andra för allmänna eller enskilda syften, och
6. religionsfrihet: frihet att ensam eller tillsammans med andra utöva sin religion.


Därför blev jag mäkta förvånad när jag igår fick syn på en tweet som fladdrade förbi. I tweeten framkom att polisen hade beordrat SL att inte stanna på en busshållsplats i närheten av ett flyktingförvar. Anledningen var enligt uppgift att en tvångsavvisning skulle ske och demonstrationer var utlysta. Tydligen fanns redan ett femtontal personer på plats för att visa sitt stöd för de utvisningshotade. Jag gillar att tänka på gränsdragningar och juridiska nötter så jag tog tillfället i akt att fundera på laga stöd för polisens order till SL.

Efter en del diskuterande och letande konstaterar jag att den regel som polisen använder sig av för beslutet troligtvis är Polislagens 23 § 2 st p2. Den lyder som följer:

23 § Kan det av särskilda skäl anses finnas en risk att något brott, som innebär allvarlig fara för liv eller hälsa eller för omfattande förstörelse av egendom, kommer att förövas på en viss plats, får en polisman i syfte att avvärja brottet eller bereda skydd mot detta, i anslutning till denna plats,
1. bereda sig tillträde till ett hus, rum eller annat ställe för att söka efter sprängmedel, vapen eller något annat farligt föremål,
2. avstänga, utrymma eller förbjuda tillträde till ett hus, rum eller annat ställe, meddela förbud mot flyttande av visst föremål eller mot trafik med visst kommunikationsmedel eller vidta någon annan sådan åtgärd.

Föreligger allvarlig risk för brott som avses i första stycket, får en polisman för att söka efter ett farligt föremål även kroppsvisitera personer som uppehåller sig på platsen.
En åtgärd som avses i denna paragraf får endast om fara är i dröjsmål vidtas utan föregående beslut av polismyndigheten. Lag (2009:389).

Det är väl gott och väl om det verkligen är fara å färde och det finns risk att allvarligt brott kommer begås. Självklart finns det bestämningsregler hur denna regel får användas. Även dem i Polislagen:

8 § En polisman som har att verkställa en tjänsteuppgift skall under iakttagande av vad som föreskrivs i lag eller annan författning ingripa på ett sätt som är försvarligt med hänsyn till åtgärdens syfte och övriga omständigheter. Måste tvång tillgripas, skall detta ske endast i den form och den utsträckning som behövs för att det avsedda resultatet skall uppnås.
Ett ingripande som begränsar någon av de grundläggande fri- och rättigheter som avses i 2 kap. regeringsformen får ej grundas enbart på bestämmelserna i första stycket.

Alltså, om polisen vill begränsa den grundlagsfästa demonstrationsfriheten måste det som jag förstår det finnas väldigt starka indikationer på att brott är å färde. Att demonstrera är inget brott. Hur kan det komma sig att polisen tar sig friheten att inskränka eller försöka förhindra den grundlagsskyddade rätten att just demonstrera och hur kan det komma sig att ingen reagerar? Beror det på frågans art, att det handlar om flyktingars rättigheter eller något helt annat?

Uppdatering; efter ytterligare studerande kan nog konstateras att Polislagen 24 § spelar en stor roll också. Det har dock ingen betydelse för den principiella frågan men rätt ska vara rätt.

fredag 8 november 2013

Blockpolitikens eller idépolitikens död?

Läser ett inte oväntat utspel från sossarna i DN att de efter valet kan tänka sig att regera med vem som helst utom SD. "Om vi vinner väljarnas förtroende".... Det är lite tvetydigt det där. Väljarnas förtroende för vad? Att förhandla både till höger och vänster. Att förhandla kärnkraft med FP? Arbetsrätt med C? Eller kanske rent av vinster i välfärden med V?

Tja, det kanske är naturligt att dagens politik präglas av en förhandlingskultur fast det är viktigt att komma ihåg att Sverige 2014 inte är 1994. Det är enligt min enkla analys ett av skälen till att partier som SD får luft under vingarna. När idéerna om hur partierna vill forma samhället i framtiden tar mindre plats än vem som ska ha vilken post har något viktigt gått förlorat. Jag önskar att partierna kunde ta tydlig ställning till politiken, det vore ett framsteg för parlamentarismen.

I min lilla hemkommun har vi levt med en blocköverskridande majoritet den senaste mandatperioden. Det har säkert passat sossarna väl på sitt sätt och det har hållit SD utanför maktens korridorer men en får fundera på priset. Sundbyberg, min kommun, bygger i och för sig mest i stockholmsområdet. Tja, ALLA oavsett färg är överens om byggandet. V vill ha mer hyresrätter än de andra men i övrigt finns det väldigt stor samsyn. Andra saker som regimen producerat? Giftfri förskola? Det är väl inte direkt en blockbuster där någon skulle säga nej? Privatisering av hemtjänsten? Den har KD vunnit, glatt påhejade av S. Skolan - går inge vidare. Vad visionen är för kommunen? Tja, det är nog ingen som vet när varje beslut som tas är ett resultat av ändlösa förhandlingar.

Vad innebär då sossarnas besked idag? En tydlig signal om att man vill regera är det och det är väl bra. Men också en tydlig signal om att man är beredd att förhandla om frågor som är viktiga politiskt? Det har de gjort förr, både under mandatperioden och annars - ta friskoleuppgörelsen och skattebesked som exempel. Det skulle vara fint om vi nu slapp gemensamma utspel av MP och S och det skulle vara fint om sossarna pekade ut sin egen riktning.

Menar man allvar med dagens artikel är det nämligen ett minimikrav att politiken nu tydliggörs. Då kan beskedet tas på allvar och då kan det i den bästa av världar betyda en nytändning för idépolitiken. Vad vill sossarna egentligen med arbetsrätten, privatiseringarna av välfärden, skattepolitiken, nedrustningsfrågor, kärnkraften och resten av energipolitiken? Hur ser det ut med sossarnas gröna ben? Men det är kanske att ha något för stora förhoppningar, eller?


lördag 2 november 2013

London

Har varit i London några dagar. Har ont i fötterna av alla långa promenader. Det är lite knäppt hur hjärnan är kvar på Stockholms-mode så man tror att transporter kan räknas i Stockholmstid. London är något större än Stockholm. Det är trängre på tågen och längre att gå. Det är läskigare också. Londons tunnelbana är verkligen inget för klaustrofober. Tunnlarna är så små att jag började fundera på hur en eventuell utrymning från tågen vid olycka ens skulle kunna vara möjlig.

Nåja, nu var jag ju inte i London för att studera vare sig transporttider eller tunnelbanetunnlar även om det är viktiga frågor. Jag var i London för att prata om andra viktiga saker nämligen rättsäkerhet och stigma för personer som lever med hiv. Jobba helt enkelt. Att hitta inspiration till lösningar är viktigt och gör oss lite bättre.

Under tre dagar har jag träffat jurister, åklagare, läkare och aktivister. Sanslöst hög nivå på de flesta samtalen och mycket inspiration. Berg av arbete att ta sig igenom och en känsla av otillräcklighet. Mötet med juridikläraren och diskussioner om språkets betydelse för juridiken och rättsäkerheten (och en inbjudan att delta i ett seminarium om detta i vår i Bergen). Mötet med aktivisten och påminnelser om att inte glömma de mest utsatta grupperna när vi pratar rättighetsfrågor (och en vädjan om att komma till Melbourne nästa sommar för en konferens). Mötet med Englands motsvarighet till SMI som resulterade i en stor hög rapporter och riktlinjer att ta sig igenom framöver. Mötet med åklagarmyndigheten på nionde våningen av Rose Court med utsikt över hela stan och dessutom en och en halv timmas samtal med två mycket kunniga åklagare om straffrätt och rättsfilosofi (och så klart Julian Assange).

Nu ska jag försöka omsätta allt jag lärt mig i praktik. En resa som denna ska så klart komma fler till godo. Men först ska jag ha en dag ledigt. Packa upp och kolla på fotboll. Det är en bra plan för idag.

tisdag 29 oktober 2013

Skrivandet

Har en artikel att skriva. En verksamhetsplan och ett nyhetsbrev. Borde författa några mail till både den ena och den andra. Och så ett följebrev. Det finns så mycket att skriva. Det finns så mycket att säga. Just nu hittar jag inte ens ord till en tweet. En tweet kräver 140 tecken. Artikeln kräver si så där 4-5000 tecken. Det ska göras och det ska göras idag. Det kommer lösa sig, det vet jag men det kräver både svett och vånda.

I morgon åker jag till London nämligen, då måste det vara klart. Tre dagar av juridik och förhoppningsvis trevliga samtal. Ska jobba, så klart men också hinna med att möta människor som jag inte sett på länge. Och så ska jag hänga med yngsta dottern. Det blir också roligt även om hon har eget att göra också.

Så där. Nu har jag skrivit några rader. Får se om det fick skrivhäftan att lossna. En tar till alla knep.

söndag 27 oktober 2013

Stormy wether

Det sägs vara en storm på väg in. Den ligger där och lurar i vassen och närmar sig lite smått. Jag gillar verkligen väder. Det får gärna vara riktigt varmt. Ordentligt kallt eller för den delen rejält stormigt. Det passar mig och mitt sinne just nu dessutom. Fast, jag blir inte ledsen alls om det blåser över till onsdag då jag tar en sväng till London. Ska träffa socialdepartementet, åklagarmyndigheten och lite annat löst folk. Dessutom ska jag hinna shoppa.

Men, först en rejäl storm som sagt - även om jag inser att alla inte håller med om det njutbara i det.


lördag 26 oktober 2013

Snubben trodde han var cool

Så var den igång igen, polisdebatten. Det är sant att polisen är utsatt för mycket kritik och många har åsikter och synpunkter på både enskilda poliser och på myndigheten som sådan. Ibland med rätta och ibland enligt mig helt uppåt väggarna. Jag kan verkligen förstå den frustration många poliser känner efter kåren får ta stöten för dåliga beslut istället för att ledningen står upp för sina medarbetare. Samma sak med politiken som gärna vill skjuta ansvaret så långt bort från sig som det bara går.

Ett utmärkt exempel återigen är registerfrågan där politiken givit så vida ramar att allt, vad som helst, hela tiden i princip går att trycka in i ett register. När det sedan sker, alla kontrollstationer till trots (sic), slår chefer och politiker ifrån sig. Och ja, en varningsklocka borde ringt. Och ja, det finns både rasism och cynism inom polisen. Och ja, det är ett grundproblem att den yrkesgrupp som har våldsmonopolet sluter sig mot kritik och inte har chefer som förmår bryta upp och inse vad som händer.

De flesta som söker sig till polisen gör det säkert för att de vill hjälpa, lösa brott och för att de har ett socialt engagemang. Därför måste bromsen slå till snabbare. När en kollega pratar om att hen vill ta sig till förorten med sin kompis "Sigge" och röja upp. När en kollega uttrycker sig rasistiskt, sexistiskt, nedvärderande och vad det nu kan vara - det är då det är upp till bevis att de där värdena verkligen betyder något. Att då slå ifrån sig och tycka att alla som kritiserar är skit istället för att ställa krav på ledarskap och handledning, det är destruktivt på gränsen till korkat. Bra därför att komma ihåg att det är poliser som faktiskt sett till att få stopp på både galna facebookgrupper och register där ramarna töjts till och över gränsen.

torsdag 24 oktober 2013

Dagarna går

Så var det plötsligt torsdag, och dessutom torsdag kväll. Veckan som gått känns som om den hade varat en månad men rusat förbi på en kvart. Har gjort en massa bra saker men nu längtar jag efter helg. Eftersom jag skriver så himla mycket på jobbet just nu finns det inte så mycket bloggenergi så det får bli en pauslåt istället.


måndag 21 oktober 2013

Lite stress

Idag har jag pratat juridik på en stor konferens om hiv och smittsamhet. Det var riktigt roligt. 450 personer i publiken och en och annan applåd. Det är alltid roligt och när en kan ett ämne, då kan en ta ut svängarna lite. I morgon blir det andra bullar för då ska jag prata engelska i Berlin.

Jag är inte helt säker på vad jag ska göra om jag ska vara ärlig. Jag anmälde mig till ett seminarium och plötsligt var jag föredragande. Seminariet handlar om samvetsklausuler i vården och det faktum att Sverige blivit "stämda" inför Europarådets sociala kommitté. Om jag ska föredra ärendet, den svenska lagen eller firmans inställning är ännu höljt i dunkel men det lär väl ge sig.

Är glad att det inte ens är en tiondel så stor publik i morgon.


Hinner jag ska jag ta en promenad med ovanstående låt i lurarna innan jag åker hem i morgon kväll.


lördag 19 oktober 2013

Jag är inte så bra

Jag är inte så bra just nu. Inte så bra som jag skulle vilja vara. En ganska dålig mamma som inte är där. En mindre bra vän som sällan hinner ses. En hyfsat kass arbetskamrat som inte gör det jag lovat och en superdålig skribent eftersom orden inte kommer till mig. Jag är en otillräcklig ledare för klubben och i de uppdrag där jag förväntas vara med och förvalta och utveckla. Framför allt är jag jätte-jättedålig för mig själv. Dålig, dålig på gränser för vad jag gör och vad jag tar på mig.

Att gå igenom en vecka som den förra och fundera på vad som ligger framför kräver att en står ut med dåligt samvete och hjärtat i halsgropen. Hur i hela fridens namn ska det sluta? Idag ska jag bara hänga med mitt ena barn. Inte gå på fotboll, bokrelease eller för den delen krogen. Jag ska förbereda nästa veckas två publika framträdanden. Jag ska städa lite och inte göra något mer.

Jag är inte så bra just nu. Äter dåligt och är oinspirerad i största allmänhet. Jag tränar inte och jag hinner inte och jag vill inte och jag orkar inte. Jag sover dåligt och gör saker som jag ångrar. Jag hinner inte. Jag går över gränsen för mig själv. Jag är inte så bra just nu. Jag måste bli lite bättre.

torsdag 17 oktober 2013

Det där med uppsåt

Detta skulle jag ha skrivit redan igår men eftersom jag inte hann då så skriver jag nu. Det handlar om uppsåt och gränserna för uppsåt. Det är en evig fråga. Att domstolarna konstaterar att något hänt men ingen kan dömas efter den misstänkte faktisk inte haft för avsikt att begå brottet. Det är ofta svårt att förstå men ibland är det omöjligt.

Det pågår ständigt en debatt kring uppsåtets gränser. Det är en vetenskap i sig och alltid något nytt att lära. Ibland önskar jag att jag hade mer tid att fundera och tänka kring dessa frågor. Och framför allt att vi kunde prata mer om det. Det är ju så spännande och så himla viktigt.

Igår beslöt åklagaren att lägga ner förundersökningen mot de pojkar som bränt en skolelev på Lundsbergs gymnasium med ett strykjärn. Hen ansåg sig inte kunna bevisa uppsåt till misshandel. Det gör mig väldigt nyfiken hur åklagaren resonerat. Den undre gränsen är så kallat likgitighetsuppsåt. Det beskriver HD så här:

"För att uppsåt till effekten eller omständigheten skall anses föreligga krävs dock likgiltighet inte endast till risken utan också till förverkligandet av effekten eller förekomsten av omständigheten."
Alltså, gärningspersonen ska vara hyfsat medveten om att något (brottet) skulle kunna inträffa på grund av agerandet. 

Om man sätter ett strykjärn som är varmt, tom inkopplat i vägguttaget, mot någons rygg borde en normalbegåvad person förstå att smärta ska uppstå. Brottet misshandel är inte svårare än så. Den som tillfogat annan person smärta har gjort sig skyldig till misshandel.

Hur i hela fridens namn kan åklagaren anse att uppsåt inte kan visas? Hur i hela fridens namn? 

onsdag 16 oktober 2013

Jag har gjort min läxa

I somras kom jag ut som icke Dylan-frälst. En sanning som möttes av skakade vänner med misstro. Jag lovade då att ändå göra ett försök och fick en platta i hemläxa. Sedan dess har jag med jämna mellanrum jobbat på att lära mig omfamnas av storheten. 

Det har gått sådär men ändå framåt och nu vill jag redovisa att jag gillar flera låtar på Blond on blond-plattan till den grad att jag faktiskt väljer dem aktivt, inte bara när det är dags att göra läxan. Denna lilla trallvänliga pamflett till exempel som är ett utmärkt exempel på gullegull och sex på en gång.

Så där, nu är det sagt men jag är fortfarande inte frälst.


tisdag 15 oktober 2013

Så mycket att göra så lite tid

Igår tillbringade jag eftermiddagen på Konstfack. Jag sitter i styrelsen för denna eminenta högskola. Det är väldigt roligt och otroligt lärorikt. Jag har suttit i statliga styrelser i ganska många år. Sedan slutet på nittiotalet faktiskt. Det har varit blandad kompott så som ett antal år i Utlänningsnämnden, så några år i Datainspektionen och till sist Rättshjälpsnämnden. Tja, alla dessa var ju inte styrelser men någon form av statlig styrning har det handlat om.

Hur som, nu var det ju Konstfack det handlade om. Det är ju verkligen en institution. Fast, det är en högskola också med allt vad det innebär. Att diskutera rekrytering av elever och lärare. Att lära sig om inriktningar, problem och lösningar. Hur lockar vi kompetenta utländska elever. Hur ser vi till att statusen för institutionen inte bara bibehålls utan också stärks.

Jag har verkligen förmånen att ha ett finger i många syltburkar. Det är fantastiskt och kräver ett, låt oss säga, rörligt intellekt. Nyss fick jag veta att jag ska tala på en stor konferens i Berlin nästa vecka. Om svensk abortlagstiftning och arbetsrätt (ja, de hänger ihop). Som väl är behöver jag inte lära mig tyska innan. Det är ju alltid något.

söndag 13 oktober 2013

Partytime

Idag för 19 år sedan, just vid denna tiden på eftermiddagen stod jag bakom min äldsta dotters stol och försökte få henne att sleva i sig det sista av maten. Hoppade, knep och vred mig av smärtor med jämna mellanrum. Med ett huj hade nämligen värkarna inför den annalkande förlossningen satt igång. Det var egentligen barnmorskan som tidigare vridit igång förlossningen, men detaljerna om det kan jag bespara dig.

Mitt första barn tog tid på sig när det var dags för henne att födas. Vi åkte in på sjukhuset på eftermiddagen den 1:a maj och hon föddes först kl 21.31 på kvällen den 2:a så nog tänkte jag att det skulle bli något liknande denna gången. Sa till barnens pappa att "det är okej om du kommer i morgon när du lämnat på dagis" och så gav jag mig av.

Om sanningen ska fram så tyckte jag det var ganska jobbigt med sällskap när första barnet föddes så jag var inte alls ledsen över att få åka iväg själv. Hade jag fått bestämma hade jag nog gjort det själv även första gången faktiskt. Hur som helst. Det yngsta barnet hade ganska mycket mer bråttom. Inskriven på BB kl 18.30 och allt klart kl 21.33. Hyfsat okej.

Igår ordnade äldsta dottern överraskningsfest till yngsta. Det var kalas halva natten och det åts tårta och dracks antagligen drinkar också. Nu har vi ätit tårta med barnens pappa, sambo och lillasyster. Om en stund blir det favvomiddag, nämligen taco-buffé. Åren går, ungarna blir stora. Snart är det dags för den yngsta att flyga ut och då mina vänner blir det partytime.

lördag 12 oktober 2013

Bättre nu än då

Jag är ganska gammal. I morgon fyller mitt yngsta barn 19 och det innebär att jag har ett sista år kvar som något slags tonårsmamma. Det tar lite längre tid att komma igen efter en partynatt men vad spelar det egentligen för roll? Jag är faktiskt bättre nu än förr. Klokare, smartare, mer erfaren men fortfarande hyfsat intresserad. Jag är bättre nu än då helt enkelt.

Det finns en rädsla för att bli äldre. Jag delar den i och för sig. Det finns en oro för både hälsa och ensamhet. Jag förstår den. Men, samtidigt finns det en ljusnande framtid. Om vi bara vågar ta för oss. Jobbet är mer inspirerande. Samtalen har mer djup. Människorna omkring mig är valda med mer omsorg. Vi famlar inte riktigt lika mycket som då. Om vi bara vågar njuta av det faktum att vi är lite bättre nu än vi var då.

Det svåraste med att bli äldre är att det är mer riskfyllt att ta det där steget. Att våga kasta sig ut i galenskap. Å andra sidan, det bästa är att man inte behöver göra det. Det behöver ju inte vara så mycket drama hela tiden. Det är fördelen men att vara bättre nu än då.

Om vi har en historia kan vi väl ha en framtid, eller? Vi var ju unga ihop, då kan vi ju stå ut med att vara gamla ihop.

Herregud, vi har ju aldrig varit bättre än nu.

onsdag 9 oktober 2013

Bortom rimligt tvivel

Begreppet bortom rimligt tvivel är det mått som vi satt på vår rättsstat. Det innebär att om en person inte är bevisat skyldig till såväl gärning som uppsåt i denna grad är hen att betrakta som oskyldig. Det är inget konstigt med det. Det är som jag skrivit många gånger förut demokratins grundval.

För att detta ska funka krävs att ytterligare några delar faller på plats. Vi måste ha ett rättsväsende som i alla dess delar håller med om denna grundläggande princip. Vi måste ha en politisk kår som förstå sin roll i detta. Dessutom måste principen om inget straff utan brott hållas högt.

Det oroade mig när rättssakkunniga kring den omtalade seriemördaren Thomas Quick gick ut och sa att han troligtvis är skyldig fast han just frikänts i hovrätten. Jepp, jag hoppas du märkte att jag gjorde just det jag kritiserar. Jag kallade personen seriemördare fast han är frikänd. Så kan vi så klart inte ha det. Oavsett vad det handlar om.

tisdag 8 oktober 2013

Politik och domstolar

I söndags var det partiledardebatt. En sorglig historia. Eller, det kanske är jag - inte dom. Kanske har jag kommit för långt ifrån. Kanske är jag inte i loopen tillräckligt för att svepas med av retoriken. Om du inte såg debatten så gör dig inte besvär så här i efterhand. Det var det gamla vanliga. Det var "peka med hela handen" och höja rösten-retorik. Det var upprört och det var försök till statsmannaskap som föll hyfsat platt.

Så drog Björklund kommunistkortet.

Herregud.

Sedan skulle de diskutera polis- och rättsfrågor. Den relevanta frågeställningen "varför löser polisen färre brott fast de blivit så många fler" besvarades så klart aldrig eftersom det vad jag vet inte finns ett svar. "Brottsligheten har minskat och fler känner sig trygga" sa Reinfeldt. "Myndigheter måste samverka kring vägar ut ur brottslighet" sa Sjöstedt. Bägge har rätt men sedan gick det snett.

"Domstolarna dömer för sjävsvåldigt och vi måste styra upp hanteringen" tyckte plötsligt såväl moderater som sverigedemokrater. För korta straff, för lite krav, för milda påföljder, det måste stävjas". Redan här tycker jag man nosar på gränsen till vad politiker ska lägga sig i när man faktiskt samtidigt anser att domstolarna ska vara självständiga.

Sjävklart skulle samtalet snart glida in på den friande våldtäktsdomen från för en dryg vecka sedan. De friade pojkarna, det vill säga de tonåringarna som inte är att betrakta som gärningsmän, kallades svinaktiga. Det dröp av förakt och det var en samstämmig partiledarkader som talade om den ännu ej lagakraftvunna domen. Jag tänker att politiker borde veta bättre. Jag tänker att politiker borde värna det sjävständiga rättsväsendet. Jag tänker att politiker bör ha massor av sypunkter på den lagstiftning som de själva styr över att förändra men inte över enskilda domar som domstolarna utdömt. I skrivande stund är det en vecka kvar tills domen vinner laga kraft.

Sedan läste jag det här.

söndag 6 oktober 2013

Party on

Var på kalas igår. En av de bästa firade att han idag fyller 50. Det är inte klokt vad de har blivit gamla, de där andra. Det var ett fantastiskt kalas, som alltid med dessa människor som jag festat med sedan 80-talet. Fick tillfälle att fundera över åren igår även om festprissen hade avböjt tal. Fick så klart också tillfälle att träffa en del  andra människor från förr.

Ola var där. Han körde turnébussen när vi gav oss ut på rockenrollrunda med ABF som huvudsponsor. Tompa så klart, sist vi sågs var på hans egen 50-årsfest och dessförinnan på en eller annan spelning med det saligt insomnade Clash-tributbandet på Snövit. Mylis, Sara, Githa och så klart Sandra. Alla var inte med förr men många var där igår.

Det är en märklig historia, hur vi möttes egentligen. Det var i Karlshamn första gången. Bandet var där och spelade och vi hängde till långt in på morgonen. Något år senare flyttade jag till Stockholm och började jobba inom långvården. Av alla vårdavdelningar i stan hamnade jag på samma som gårdagens festföremål. Hur är det ens möjligt? Sedan åkte vi som sagt på turné. Vi hängde på Svarta Månen, ockuperade hus. Festade på Ritz och diverse svartklubbar och ja - åren gick.

Till sist blev vi vuxna och fick barn. Vi gifte oss och skiljde oss. Alla på sitt eget håll. Vi jobbade och levde och vi hängde ihop. Konstaterade igår att detta är några av mina bästa människor. Dessa också. Jag känner mig otroligt lyckligt lottad.

Tack för festen Picko! Och alla andra fester som den nedan till exempel.





lördag 5 oktober 2013

Ååå åka taxibil

Har varit i Belgien några dagar, eller rättare sagt i Bryssel. Bryssel är en speciell del av Belgien som i sin tur är ett pytteland i Europa. I Bryssel rör sig självklart människor från hela Europa och hela världen i veckorna. Det är en nedsliten stad där glas och krom och stål blandas med uppbrutna gatstenar. Det är märkesbutiker och demonstrationer i en ena röra.

Belgien är ett märkligt land som jag besökt ett otal gånger men vet väldigt lite om. Så, vilket bättre sätt att finns det för att lära känna ett land än att snacka med taxichaffisar. Igår fick jag lära mig mer än jag bad om.

I Belgien bor det 10 miljoner människor varav 2 i Bryssel. Sju miljoner är flamländare och de är lika med den ekonomiska makten. De är republikaner och vill avskaffa kungahuset. Tre miljoner är fransktalande, de har den politiska makten av tradition och de är rojalister. Polisen är allt som oftast flamländare och kåren är känd för att vara både rasistisk och korrumperad. Jag blev illa påmind om Marc Detorux och pedofilskandalerna. Minns de första gångerna jag var i Bryssel och alla affischer som satt i gångtunneln mot parlamentet med efterlysta försvunna barn.

Chaffisen berättade att flamländarna på vissa myndigheter där de är i majoritet satt upp stora skyltar att om kunden ställer fråga på franska kommer ingen att svara. För invandrade personer är detta så klart ett stort problem eftersom de vanligtvis lärt sig franska när de kommit till landet. Att dessutom polisen ibland vägrar prata franska är ett ännu större problem. Att det dessutom är olagligt är en annan femma. Belgien är ett splittrat land där det kan ta upp till två år att forma en regering efter ett val. Jag undrar vad som ska hända nästa gång.

Under resan till flygplatsen som tog en dryg halvtimma lyckades jag hålla igång ett samtal på franska som faktiskt flöt på ganska bra. Det finns som sagt ingen bättre källa till information än taxichaufförer. Mannen vi åkte med var ursprungligen från Iran och uppenbarligen på vänsterkanten rent politiskt. Han avslutade samtalet med att tacka för Olof Palmes gärningar.

onsdag 2 oktober 2013

A room with a wiew

Bytte hotell dag. Det nya har butlers och putsade dörrknoppar. Inte min stil men det får gå.



måndag 30 september 2013

Jag hatar dina åsikter

Jag hatar dina åsikter men är beredd att dö för din rätt att uttrycka dem. Ett gammalt hederligt ordstäv som vi alla slängt oss med då och då. En liberal och vacker tanke. Jag håller med i princip men idag är frågan lite mer komplex. Alltså, självklart får var och en ha vilken åsikt han eller hon vill, kan och förmår. Frågan är snarare, har du rätt att få spridning för åsikten till vilket pris som helst? Och när ord syftar till att gå till handling blir frågan ännu mer komplex.

I helgen har en specifik dom i ett våldtäktsmål diskuterats. Det är inget konstigt med det. Snarare tvärt om. Människor är arga och ledsna över att vissa män, unga som gamla, tar sig rätten över andra människors sexuella integritet. Samtidigt är många förbannade över vad som upplevs som rättsväsendets svek. Det är också rimligt och det tål att diskuteras. Att det i en sådan diskussion förekommer såväl krav på kastrering och dödsstraff som på inskränkta rättigheter för (vissa) grupper är också förväntat och inte förvånande. Men det är då frågan ställs på sin spets.

I en demokrati är rätten till en rättvis rättegång ett bärande moment. Det innebär att den misstänkte ska ha tillgång till bästa möjliga försvar, alltid ska betraktas som oskyldig tills motsatsen är bevisad och självklart att ska aldrig någon dömas för sådant som inte var brottsligt vid gärningstillfället. Inte ens när det är fråga om ett så avskyvärt brott som våldtäkt. Det är minimiregler. I diktaturer är det ofta motsatsen som gäller. Du ska bevisa att du inte är skyldig, annars väntar hårda repressalier.

Överdrivet petigt kan tyckas, att tjafsa om det här. Jag menar vi lever ju ändå i en demokrati och ingen riskerar på allvar att råka ut för tortyr eller dödsstraff eller ja - vad vi nu kan komma på. Samtidigt tar en demokrati på sig att skydda sina medborgare från brott och att ha ett rättsväsende som träder in när brott  ändå begåtts. Det är viktigt för att vi ska slippa en öga för öga-rättvisa.

Det är i denna hårfina balansgång som rätsväsendet och för den delen lagstiftaren befinner sig hela tiden. Vi kan inte ha ett samhälle där män tar sig rätten att ha sex med personer som inte vill ha sex. Det är grundläggande. Men, vi kan självklart heller inte ha ett samhälle där våra domstolar kräver att bevisbördan ska hamna på den anklagade. Då har vi tappat en grundbult i demokratin. Då har vi gått över gränsen.

Här kan du läsa mer om grundläggande mänskliga rättigheter som konstituerar ett demokratiskt styrelseskick. Jag ber dig särskilt lägga märke till artikel 10 och 11.

Vill du ha ännu mer så kan du kolla här och då särskilt artikel 6 och 7.

söndag 29 september 2013

Pappa

Håller på och renoverar hemma. Eller, renoverar och renoverar - jag tapetserar om lite, byter  sovrum eftersom äldsta dottern nu definitivt aldrig mer kommer flytta hem så jag kan ta hennes gamla. Och för att vi behöver piffa upp lite. Får ju göra det mesta själv, eller till full kostnad, eftersom ROT-avdrag slussas direkt till egnahemsägare eller bostadsrättsägare. Lite lustigt det där att jag som bor i hyresrätt ska betala skatt för att det ska finnas utrymme för avdrag för dem som bor i andra boendeformer (ja jag vet att det inte är samma kassa men det är ändå samma pengar).

Hur som helst. Som en del av fixandet ska jag idag skruva ner två väggskåp som min pappa hängt upp. Från början var de prisskåp för äldsta dottern som tog ett hav av medaljer under en massa barndomsår. Det var mästerskap och småtävlingar om vart annat. De ligger nu nedpackade och vi funderar på vad sjutton vi ska göra med dem. Vad gör man? Kastar man? Tar man omhand? Sparar man?

Jaja, de där skåpen. Det var alltså pappa som hängde upp dem. Eller hängde upp? Nja, snarare surrade och fäste och förankrade dem. Igår gjorde jag en första besiktning, idag ska jag ge mig på hantverket. Jag undrar hur många dolda fästanordningar jag ska hitta. Han var noggrann min pappa. Han var rädd om ungarna, det fick inte finnas några risker. Så när jag skruvar ner skåpen och blir sur för att det är så svårt ska jag tänka på min pappa. Hur jag tre år efter han gick bort fortfarande saknar honom varje dag. 

fredag 27 september 2013

Inte i mitt namn

Tänk så tokigt det kan bli ibland. Satt i morse och stirrade på twitter i telefon och förundrades över att ingen av över 800 snicketisnackare i mitt flöde hade sagt något på 12 långa minuter. Kollade nätet, kollade kapaciteten - inget fel någonstans. Jaja, om alla nu är på bokmässa kanske de inte vaknat ännu var nästa tanke.

Kollade vidare och insåg efter en stund att mina egna tweets däremot fanns med i flödet. Hm, aha - inloggad på annat konto. Livsfarligt.

Jag liksom många twittrar har så klart flera identiteter. Jag kan logga in på jobbkontot, ett eller annat föreningskonto och så klart mitt helt egna privata. Det har ju hänt att jag twittrat privat på jobbkontot och vise versa. Inte så bra kanske.

Nåja, det är fredag och det närmar sig helg. Inte mindre att göra för det. Det är bara att surra sig vid masten och åka med. Skickar med en fredagslåt till den som vill ha.


onsdag 25 september 2013

Irritationen

Ibland är det svårt att inte känna sig irriterad. Som när alla spelar knattefotboll, alltså springer på samma boll. Ingen tar den där oväntade löpningen och ingen breddar spelet. Det går väl an när det är just knattar som spelar fotboll men när det handlar om viktiga saker som politik och juridik är det väldigt jobbigt.

Ja, och jag pratar så klart om registren över Romer igen som i skrivande stund är uppe i tre "erkända". Klart det handlar om överskridna befogenheter och dåligt gallrade register men tro mig när jag säger att tre bara är toppen på ett isberg. Om det finns rasistiska föreställningar kring Romer hos polisen? Jodå, det gör det! Men, att titta in i polisens underrättelseregister är nog som att titta in i världens största termitstack. Eller för den delen min pappas gamla vindsföråd. "Det kan vara bra att ha" är nog ett ganska vanligt arbetssätt.

Jag tycker återigen att politiken måste ta sitt ansvar för det utrymme som man givit polisen. Självklart måste polisen ta ansvar för sina fel och brister men att politiker har mage att kräva avgångar och att vara chockade - det köper jag inte. Gör de utökade befogenheterna att spana och spara någon nytta eller är det bara fler uppgifter att hålla ordning på?

Ja, nu blev det tjatigt men jag var sur igår och jag fortsätter vara det idag. För att lätta upp stämningen slänger jag med en fin bit.



tisdag 24 september 2013

Vi lär oss aldrig

Sedan igår handlar allt om register. Register, registreringar och insamling av uppgifter som sammanfogas till just ett - ja register. Eller kalla det arbetsfiler, arbetsmaterial eller vad ni vill. Det är ändå inget nytt. Att register upprättas över nationella minoriteter är inget nytt. Att polisen har olagliga register är inget nytt. Att de som är eller tycker "annorlunda" ska hållas koll på är inget nytt. Att det "avslöjas" då och då är regel.

Det har skrivits inte bara spaltmeter utan hyllmeter om detta genom åren. Inte minst har det gjorts utredningar om detta. Det finns dessutom (minst) ett museum med ständiga utställningar som beskriver hur svenska staten förföljt och registrerat etniska minoriteter. Du kommer väl ihåg Forum för levande historia? Dessutom presenterades sju statliga utredningar inklusive forskarrapporter presenterades i början av 2000-talet där statens smutsiga byk skulle tvättas ren. Sedan införde vi FRA.....

Nu rasas det. Snart kommer kanske någon avgå. Sedan fortsätter det för vi lär oss aldrig någonting. Eller så tycker politiken inte att det är så allvarligt som det sägs. Det är nämligen politikens uppgift att hålla i tömmarna. Ja, självklart ska polisen följa lagen och reglerna men när de missbrukas måste reglerna stramas åt och hårdhandskarna måste på. Det duger inte att vi först rasar, inför nya tillsynsmyndigheter och därefter ger ökade möjligheter och befogenheter till både polisen och andra. Det duger inte. Det är ett dubbelspel och tydligen lär vi oss aldrig.

måndag 23 september 2013

Och korven den har två

I en herrans massa år har jag pysslat med fritidspolitk. Tillbringat ett antal timmar med att läsa handlingar, förankra ärenden, resonera, svara på frågor, försvara och tänka högt och lågt. Det har varit otroligt givande och slitsamt och många timmar har det som sagt blivit. Idag gör jag mitt sista möte med kommunstyrelsen(s) utskott. Det är oändligt skönt.

Det här med att avgå är en process som tar tid men när man väl bestämt sig är det fantastiskt.

Det är över nu.

Eller, över och över - lite uppdrag har jag ju kvar men ändå. Det är en ny era nu. Det är en ny tid.

Jag tänker på det stora hela att vi efter den här veckan börjar om. Vad sägs om det?


söndag 22 september 2013

De curlade barnen

Idag plussas det hej vilt för en krönika i DN som handlar om hårt arbete och hur de söndercurlade surdegsbarnen inte fått lära sig att framgång kräver hårt arbete. Eller, framgång föresten. Den handlar snarare om alla dessa snorungar som trots att de inte ens har betyg för att ta sig in på gymnasiet så går de ut i livet och kräver fina titlar och hög lön.

Den unga generationen som är på väg ut i yrkeslivet är något helt annat. Där finns mycket riktigt tolv procent som inte tar sig in på gymnasiet. Det beror knappast på att de är curlade utan snarare på att deras föräldrageneration, dvs i krönikörens ålder, kräver skattesänkningar och "valfrihet". Det handlar om utarmad välfärd och den eviga diskussionen om läxhjälp. Det handlar också om klassklyftor som breder ut sig. Det handlar om utarmade förortsskolor, brist på resurser till pedagogisk hjälp. Det handlar ibland om trångboddhet och fattigdom. Det är knappast dessa tolv procent som går ut och kräver den där titeln.

Inte ens alla de ungdomar som går direkt till universitetet och skaffar sig potenta utbildningar och ibland till och med dubbla examina kan räkna med att få ett vettigt jobb med kollektivavtal och förmåner. Istället arbetar fler och fler unga i osäkra jobb, timanställningar och i värsta fall får de inga jobb alls. Självklart gäller det inte alla men att påstå att de unga är krävande och curlade samtidigt som vi har den högsta ungdomsarbetelösheten på länge är förmätet.

Den lilla lilla grupp av ungar som växer upp i en extremt priviligerad miljö som krönikan egentligen handlar om ställer sig möjligtvis i vägen för alla dem som sliter hårt. De som jobbar och utvecklar och tar sig fram trots knappa resurser. Det finns ingen tvekan om att krönikören är medveten om sin egen generations skuld i de problem vi ser idag. Därför förvånar det att hon ens nämner de tolv procent som inte klarar skolan. Att blanda äpplen och päron och insinuera att dessa ungar borde veta sin plats är elakt.


lördag 21 september 2013

Kräftskiva

Det var kräftskiva igår. Det känns idag. Ett gäng nästan 50-åringar (ja, inte jag men de andra) åt och drack och pratade. Jag tog mig igenom skalet på hela tre kräftor vilket få anses som en ansenlig mängd för att vara jag. Eftersom jag begränsade mitt kräftintag mer än mina vänner är jag lite piggare än dem idag. Det måste ju vara det som är avgörande.

Här, på familjen Slows lantställe är det tyst och lugnt. Utanför fönstret är det öppna vidder och ödetorp. Huset är fullt av böcker och vinylplattor och öppna spisar. Ett ställe som man skulle kunna tillbringa tid på. Ett ställe där man skulle kunna få både ro och tid och lugn att läsa de där böckerna och artiklarna som man tänkte.

Nåja, igår planerade vi framtida kalas. 50-års fester i Grekland, på södermalm och det ena och det andra. Vi pratade om kärlek, om politik och om ideologi. Vi skålade för kampen mot totalitära ideologier och vi pratade allt som är viktigt. Vi blev upprörda och glada och vi är vänner allihop även idag. Det är bra folk, mina människor.

torsdag 19 september 2013

På tal om abort

Sverige fick i förrgår en ny minister. En kvinna som i det privata arbetat mot rätten till fri abort. En rätt som räddat många liv och en rätt som kvinnor stridit för i årtionden. Den där lilla enkla grejen att kvinnor beslutar över sina egna kroppar och liv. Den nya ministerns inställning har lett till många diskussioner och det bästa med det är att mycket skit flutit upp till ytan. Fördelen med det är att det är enklare att bli av med skit som flyter på ytan än den som ligger på botten. Plötsligt verkar det således vara helt okej att diskutera kvinnors rätt till hälsa och abort på ett sätt som jag inte hört på länge.

Igår kväll hamnade jag i en ändlös diskussion på twitter med män som bestämt ville hävda att alla kvinnor som gör en abort mår dåligt. (Förlåt ni följare som spammades av min moteld). Det var deras fasta övertygelse att en abort alltid utan undantag är något traumatiskt. Jag vill hävda motsatsen. Självklart är det inte sällan jobbigt att göra abort. I synnerhet när det gäller efterlängtade barn och när aborten inte är ett verkligt val utan nödvändig. Ibland annars också.

Men, för många kvinnor är det en stor lättnad att göra abort. Det är en möjlighet att faktiskt själv välja och bestämma. En graviditet är inte alltid efterlängtad och det där heliga biologiska bandet till den finns inte. Den överväldigande största delen av aborter görs före vecka nio (90 %). De görs oftast för att kvinnor blivit oönskat gravida. Det kan bero på preventivmedelshaveri, det kan bero på slarv och det kan bero på ögonblickets kåthet. Det kan bero på obetänksamhet eller i värsta fall kan det bero på övergrepp.

I världen dör 800 kvinnor varje dag på grund av brist på abort- och mödravård. De dör för att de blivit gravida och inte själva får bestämma över sina liv och kroppar. Det är oerhört förmätet mot dessa kvinnor att tala om hur de borde tycka, tänka och reagera. I Sverige har vi sedan sjuttiotalet en lag som bygger på kvinnors rätt att själva välja. Jag hoppas att det innebär att vi också har rätt att känna?

Behovet av att tala om abortvård som något annat slags vård stigmatiserar kvinnor och begränsar denna rätt. Det finns ingen naturlag som säger att du måste må dåligt av att låta göra en abort. Det är okej att inte känna skuld och skam. Det är okej att inte gråta floder och deppa. Det är också okej att känna lättnad och för den delen att inte känna någonting särskilt. Ingen man, eller kvinna, ska tala om för mig hur jag ska reagera när jag fattar beslut om mitt liv och om min kropp.

Här finns mer att läsa.

onsdag 18 september 2013

Vissa dagar

Ibland känner jag mig ensam mitt i allt. Bland vänner och aktiviteter och ungar och partaj och jobb och allt som händer. Tänker att det vore skönt att få ha ett pågående samtal i vardagen som ledde framåt och som handlade om viktiga och oviktiga saker. Att sakta ner. Att gnälla om jobbet. Fundera över vardagen. Och allt möjligt. Ibland.

Kanske är det bara hösten.

Rain keeps falling, rain keeps falling.



Stand by me.

måndag 16 september 2013

Som en nötkärna

Idag har jag varit på företagshälsovården för att göra en så kallad friskprofil. Jag är superfrisk. Det är ju enkelt i många hänseenden eftersom många saker de mäter är självskattade. Men, jag har fått ett stick i fingret också och gjort ett konditionstest. Jag har högsta betyg i syreupptagningsförmåga. Det är väl bra för en tant som jag. Jag har bra tryck och socker och kolesterol lika så.

Fast, jag borde sova bättre. Det är en av mina två plumpar i protokollet.

Jag undrar egentligen vad man har den här typen av underökningar till? Vilka bekymmer man än har så är det ju husläkaren som ska ta hand om det. Vem får del av profilen? Det ska göras en makro-profil på alla i firman men vi kan ju inte gärna slå ut allas syreupptagningsförmåga och tycka att det betyder något?

Men på företagshälsovården har man det lugnt och skönt, och kanske lite tråkigt. Men jag är frisk som en nötkärna (förutom yxan i foten). Så det är ju bra.

söndag 15 september 2013

Kyrkoval

Idag är det val till föreningen Svenska Kyrkan. Jag är inte medlem och kommer således inte att rösta. Jag tycker det är konstigt att vara medlem i en förening vars grundtankar man inte delar. Väldigt många av mina bekanta är tydligen med vad det verkar. Det överraskar mig.

Sen är det alla panikupprop att folk ska rösta för att inte SD ska få makt i kyrkan. Alltså, det är väl bra om människor med demokratiska och humanistiska värderingar röstar för dessa just för dessa och för att man tycker att ens förening ska bygga på sådana värderingar? Jag tänker att om föreningen Svenska Kyrkan drar till sig SD-sympatisörer så säger det mer om kyrkan än om mig och andra som inte intresserar oss för denna. Så, uppropet borde vara - rösta för att du vill ha en förening som bygger på humanistiska principer.

Jag önskar att Svenska Kyrkan och andra föreningar, kyrkor och församlingar hade samma status. Jag tycker att kyrkan gör massor av bra saker så som hjälper flyktingar och annat. Det finns det många som gör. Men om nu majoriteten av föreningens medlemmar inte vill att de ska hålla på med det (vilket jag verkligen inte hoppas), tja - då är det föreningens vilja.

Slutsatsen är då. Var med i föreningar du bryr dig om. Gå på årsmöten eller delta i val. Det är superviktigt oavsett om det är Hammarby Fotboll, sossepartiet eller Svenska Kyrkan. Alla val har betydelse men vi har skilt Svenska kyrkan från staten av ett skäl. Låt det förbli så.

lördag 14 september 2013

Att få ihop det

Dagarna rusar förbi och det är så mycket att göra. Jobb, resor, fotboll, föreningsliv och vänner. Nya och gamla. Ungarna. Dotterns sista år i plugget. Mamma! Jobb, föreningsliv och resor - igen. Och mera jobb. Träningen, shit var tog den vägen? Som jag längtar efter att springa. Det som dock får stryka på foten mest är nog vännerna. Allt för denna jävla pliktkänsla. Och städningen. Men det kan jag leva med. Måste sortera.

Det finns något nytt också som jag borde ta tag i. Det känns i hela kroppen. Och så måste jag bli bättre på att sova. Fast i natt har jag sovit gott. Sedan igår har jag haft en låt i huvudet. Kanske beror det på min insomnia, kanske på något annat. Nu får du ha den ett tag.











fredag 13 september 2013

Land ska med lag byggas

När jag pluggade på juristlinjen lästes det många tvångskurser som var svåra att stå ut med av olika skäl. Skatterätt var en sådan. Alltså, skatterätt är egentligen både viktigt och intressant men känslan av att gå en universitetskurs med människor som snart ska ut och döma i viktiga mål och som samtidigt inte vet vad källskatt är gjorde det näst intill outhärdligt.

Det fanns andra besvärliga kurser också som till skillnad från skatterätt behandlades med vänster armbåge. Lärarna var ofta kufar som inte riktigt kunde göra sina ämnen rättvisa. Rättsfilosofi var ett sådant, allmän rättslära ett annat och rättshistoria ytterligare ett. Nu kan jag bli tokig av att tänka på hur lite utrymme dessa ämnen fick med tanke på hur viktiga de är och hur lite folk i gemen verkar bry sig. Det kan låta lite förmätet det där att land ska med lag byggas men det är faktiskt så det är. I Sverige dömer personer som begått brott i Sverige och vi dömer enligt svensk lag.

När jag läste någon av de där kufkurserna hade vi en föreläsning i kommunistisk rättslära. Ja, den hette faktiskt så. Jag är inte i stånd att avgöra hur seriöst menat det var men i alla fall. Då fick vi lära om rättssystem med åklagarmakt. Det innebär att åklagaren lägger fram bevisen och sedan är det upp till dig att bevisa att åklagaren har fel. Du ska alltså bevisa att du är oskyldig.

Ibland när jag läser krav på att folk ska fällas för det ena och det tredje tänker jag att det vore bra om människor kunde lite mer om grundläggande juridik och framför allt straffrätt. Begrepp som rimligt tvivel, bevisbörda, uppsåt och subjektiva respektive objektiva rekvisit är viktiga och nödvändiga att faktiskt ha koll på. Kanske ska vi ta ett snack om åklagarmakt och om hur vi ska ha det? Ska en person anses oskyldig tills motsatsen är bevisad eller ska vi ha ett nytt system? Jag anser att det är bättre att en skyldig går fri än att en oskyldig döms. Vad tycker du?


onsdag 11 september 2013

Varför är statistik viktigt?

En del av mitt arbete handlar om att bevaka vad som händer i politiken och i omvärlden i övrigt. Det är roligt och stressande, särskilt för ett nyhetsfreak som jag. Det var värre förr, när jag jobbade med politik på "riktigt". När jag ständigt hade pling i luren för varje liten trivial nyhet. Ser att yngsta dottern tagit efter beteendet genom att ha pling från olika tidningar och för den delen fotbollssighter.

Nåja, i min dagliga bevakning hittade jag idag en intressant nyhet från utbildningsdepartementet. Det påstås i den att utbildningsnivån hos svenskarna väntas öka dramatiskt de kommande åren. Det här med statistik är svårt men jag gör ett försök.

Så här står det i pressmeddelandet:

63 procent kommer att få plats i högskolan

Sverige står inför en kraftig höjning av utbildningsnivån. 53 procent av dagens 19-åringar kommer att få plats i högskolan. Denna andel kommer kunna öka till över 63 procent om fem år. Det visar en prognos över befolkningens utbildningsnivå som utarbetats inom regeringskansliet.
Då måste jag ställa frågan. Vi vet alla att barnkullarna de kommande åren minskar vilket är en del av problemet när det gäller "gymnasiedöden". Om andelen ökar så betyder väl det väl i detta fallet att antalet i mätgruppen minskar. Alltså, jag undrar: är det fler personer som blir utbildade eller handlar det om att kullarna av barn minskar så att konkurrensen om platserna blir mindre? För i så fall tänker jag är det väl ett problem att vi inte redan idag har platser så det räcker för minst 63 procent av de som skulle kunna gå i högskolan?

tisdag 10 september 2013

Tummen mitt i handen

I torsdags var jag på äventyr på kvällen. Kom hem ganska sent och tänkte titta lite på TV innan det var dags för kudden. Men, TV:n fungerade inte och heller inte internet vilket så klart hängde ihop eftersom jag har tv via bredband. Okej tänkte jag, det funkar väl i morgon och så körde jag på 3G, det funkar ju det också.

På fredagen när jag kom hem efter jobbet ville jag slappa i soffhörnet men ingen TV och inget bredband. Sjutton också. Gick ut i hallen för att klappa lite på modemet, försöka starta om (ja - det kom jag på själv) men inget hjälpte. Så, slag i saken så ringde jag till min internetleverantör. 

Det är 14 personer före dig i kön....

Utkastad ur kön efter 15 minuters väntan.

Det är 12 personer före dig i kön....

Utkastad ur kön efter 12 minuters väntan.

Det är 11 personer före dig i kön....

Tredje gången gillt kom jag fram till kundtjänst. Tobias gjorde allt för att hjälpa. Koppla förbi modem, rota i datorn och allt vad han kunde. Efter si så där 20 minuter gav han upp och lovade att försöka få ut en tekniker, i bästa fall på lördagen. Trist, jag som skulle ha en slapparhelg.

Vänta, blinkar switchen......?

Nä, det gör den inte....

Jag böjde mig ner och flyttade på några böcker i hyllan. 

Tobias, nu ska du få en historia att berätta i fikarummet....

Jodå, kontakten var prydligt utdragen. Dottern som klagat på att bredbandet låg nere hade helt glömt att hon dragit ur kontakten. Jag är glad att det inte hann komma en tekniker. Sedan såg jag fotboll och en ganska bra film. Så mycket TV har jag inte sett på länge.

måndag 9 september 2013

Du är inte min typ

Alltså, det är verkligen sant. Du är inte min typ. Alls. Kanske inte ens rätt sort. Faktiskt. Så, nu måste jag undra varför jag inte kan få vara i fred? Du stör mitt cool. Du stör min självständighet och min vana av oberoende. Du är för lik mig. Du är för obekväm. Du är för farlig och för vanlig. Du är helt enkelt inte alls min typ.

Vilken typ det nu är.

Jag har aldrig varit så mycket i fas med mig själv som nu. Jag har aldrig varit så beredd på att ta nästa steg i livet. Inte ens när jag gjorde det sist, alltså hoppade utför ett stup, var jag riktigt med på det. Då var jag så dum att jag gjorde det ändå. Men nu - nu är jag gammal nog att ta ett noga övervägt beslut och genomföra det.

Jag är ju klar med mig själv. Självklar. Jag vet ju vilken väg jag ska. Har kollat upp kartan och vet exakt vart jag är på väg. Och det var väldigt länge sedan jag behövde en kompass.

Suck, sluta störa mitt cool!


söndag 8 september 2013

Tidsandan, moral och att lyda order

I fredags pratade jag med en arbetskamrat om helgen och helgens förlustelser. Min plan var och är att ha en lugn helg med lite hemmafix och läsning. Jag berättade att jag på vägen hem skulle till posten (ica) och hämta boken Spår av Lena Sundström, en bok som handlar om avvisningen av två egyptiska män. En avvisning som skedde under brutala former och som givit ännu brutalare följder. Arbetskamraten berättade hur hon nyligen träffat en av de avvisade som sedan ett par år är tillbaka i Sverige. Han är en bruten man. En man som går med rullator och som på grund av behandlingen vid avvisningen och den därpå följande tortyren i Egyptiskt fängelse fått sitt och sin familjs liv söndertrasade.

Idag läser jag en lång text om Anna Lind i DN. Det är en fin text och en berättelse över en person som betydde mycket för många och som nu varit död i nästan tio år. En person som vågade stå upp för kontroversiella åsikter så som till exempel att även palestinier har rättigheter och att kurder är människor (sic). Hon var en person som tog strid för kvinnors rättigheter. Hon var en politiker som fortsatte att vara människa även där högst uppe på taburetten. Jag jobbade i regeringskansliet under hennes tid som utrikesminister (jag valde faktiskt henne dessutom till SSU-ordförande en gång i historiens början). Jag jobbade på justitiedepartementet när avvisningen skedde. Jag har ingen aning om var beslut fattades eller ansvar eller skuld. Men jag har en aning om tidsandan.

I artikeln i DN talas mycket om den dåvarande regeringens skuld till det som inträffade. jag håller helt med dem som säger att det självklart är ett gemensamt ansvar om beslut fattas kollektivt. Jag håller också med om att Bodström och Persson kommit lätt undan. Samtidigt så är det tröttsamt att vi fortfarande är mer fast vid att diskutera vems fel saker och ting var än vad det de facto betytt för de som drabbades. En av Anna Linds närmsta medarbetare säger att "man måste förstå tidsandan och hur det var på den tiden". Det är ett uttryck jag är allergisk mot. Det går inte att gömma sig bakom tidsandan. Var och en har i varje skede av sitt liv ansvar för sina handlingar. Det innebär att när det går åt pipsvängen är det bättre att säga "jag borde agerat annorlunda" än att skylla på tidsandan.

Det visar sig också varje dag att politik snarare är att våga än att vilja. Att våga stå upp och gå om det behövs. Att våga sätta sin moral och övertygelse över ämbetets lockelser. De familjer som drabbades i egyptenavvisningen, de barn som såg sina familjer föras bort vid tillslaget i Göteborg för några år sedan i tidsandan av terrorism och som sedan visade sig vara vanliga småbarnsfamiljer med osvenska namn, de barn som den nuvarande regeringen tyckte var så farliga att vi skulle skapa ett angiverisystem för så vi kunde undvika radikalisering i skolorna. Tidsandan, det krävs mod att våga stå emot den vågen. Tidsandan, den pågår hela tiden. Har du inte modet att stå emot är du kanske inte lämpad för jobbet.

lördag 7 september 2013

Avlyssning schmavlyssning

Läser artikel i Dagens Nyheter om övervakning och internet. Alltså, ibland tänker jag att vad är poängen med att bry sig över huvudtaget? Jag har berättat om det förut. Om ECHELON och hur vi, några få intresserade, tog oss till Bryssel på konferens i EU-parlamentet och på kvällen blev bjudna på coctails av amerikanska kongressen. I Bryssel var det annars Jonas Sjöstedt som var mest aktiv och drev frågan, redan år 2000 skrev han ett förslag till resolution. Här hemma var det Alice Åström.

Jag vandrar ner för memory lane och tänker på grejer vi skrev, här en artikel från SVD.

Jag minns också en stor konferens som vi ordnade i Riksdagen. Det var högdjur och glitter. FRA-chefen var där och SÄPO och poliser och militärer och vanligt folk. En av talarna var Duncan Campbel som idag är intervjuad i DN. Det var kanske 2003 eller 2004. Gör en liten sökning på frågan och ser att den första frågan som ställdes till regeringen om samarbetet i signalspaning gjordes 1997. Redan då viftade regeringen bort det.

Vi hade mycket kontakt med Duncan under och inför både Bryssel och vårt arbete i Sverige. Det var en stor grej att alla dessa medaljprydda män kom till en konferens anordnad av vänstern. FRA-chefen fick frågan rakt ut om de deltog i (olaglig) signalspaning. Han svarade att han inte kunde dementera, och inte heller konfirmera detta. Vad skulle han annars svara.

Sedan kom det fördjupade rättsliga samarbetet inom EU. Med allt vad det innebär av snårskog när det gäller demokratisk kontroll över de rättsvårdande instanserna.

Nåja, Duncan har inte slutat engagera sig. Han fortsätter slåss mot väderkvarnarna, vidta säkerhetsåtgärder och titta över axeln. När jag sitter här och skriver om ECHELON, signalspaning och Duncan Campbel kommer det plötsligt upp en ruta i datorn där det står att jag loggat ut från annan dator. Det har jag väl inte alls det! Jag sitter ju här och skriver. Jag orkar inte vara konspiratiorisk och självklart handlar det om ett tekniskt missöde. Det är ju självklart.

Nåja.