onsdag 31 maj 2017

När tiden tar slut

När jag var si så där drygt 20 fick jag ett påhugg på en förskola. Det var ett fantastiskat ställe med härliga barn, föräldrar och personal. Jag lärde mig hur mycket som helst på jobbet och fick vänner för livet. När jag slutade två år senare fortsatte jag att umgås med några av arbetskamratern. Särskilt två personer, L och I.

L och jag fick senare barn samtidigt, våra barn gick på dagis ihop och vi hämtade varandras ungar och hängde i vått och torrt. I och jag umgicks mer intensiv och på ett annat sätt. Vi reste ihop, ibland bara vi och senare med mina barn. Vi festade och dansade och skrattade. Inte minst stod vi på läktaren och hejade fram vårt Hammarby - säsongskort på fotbollen och frekventa besök på bandy och handboll.

I var den person som ringde mig och berättade att L hade dött i tsunamin i Thailand 2004. Vi sörjde ihop och var och en för sig.

Jag viste mer om dig I än om det flesta av min vänner, och kanske du visste mer om mig än många andra. Du var att lita på och du litade på mig. Du var trygg och det var gott att veta att du fanns där även om vi inte allid hördes av med samma frekvens. Det kunde gå månader sedan ringde du och sa "hej - det är din Hammarby-kamrat, ska vi gå på matchen"?

Därför var det inget konstigt när vi inte hördes av på ett tag.

Men för två veckor sedan när din syster ringde och berättade att du fick palliativ vård och att du inte skulle leva så länge till förstod jag att anledningen till att vi inte hörts på ett tag var en annan än vanligtvis. Cancer, obotlig jävla lungcancer med metastaser i hjärnan gav inget hopp men jag fick lite av din sista tid.

Du och din familj fick ett drygt halvår på er att förbereda er. Det är kort tid. Jag fick en vecka - jag är glad för den veckan men jag hade velat ha mer. Förra helgen tillbringade jag vid din sida och vi pratade om allt vi gjort vi och skattade och återupplevde. När jag kom tillbaka på onsdagen var du borta.

Det är så konstigt att tänka att vi aldrig mer ska stå på läktaren ihop. Det är så konstigt att vi aldrig mer ska sola på en strand i Grekland eller ses på "indiern" och käka jalfrezi. Det är så konstigt för ditt telefonnummer sitter ristat i min hjärna och jag vill så gärna slå numret och fråga om vi ska hitta på något.

Jag ser den där stängda dörren framför mig, där jag stod med min lakrits och min morotskaka . Jag hade tänkt fråga dig om du ville att jag skulle ta med ett yatzy-spel dagen efter, det blev aldrig av. Även om vi gjorde så mycket och hade så roligt så var det så mycket som aldrig blev av. Det är jag så ledsen för nu.

måndag 20 februari 2017

Samtal utan yttre epitet

Funderar ibland på hur det offentliga samtalet, och för den del det privata, skulle se ut om vi helt enkelt slutade referera till etnicitet jämt. Vi vet ju alla att det vanligaste är att referenserna kommer i samband med dåliga saker. Till exempel, "en svensk tjej blev utsatt för rån av arabisk man". Vad tillför etnicitetsinformationen egentligen här förutom att bibehålla maktstrukturer?

Kanske blir frågan tydligare med följande exempel. "Klev ombord på tunnelbanan samtidigt som ett  ungt par med afrikanskt påbrå, jag log glatt när kvinnan hutade åt den unge mannen när han smet före mig till det enda lediga sätet". Vad är den viktiga informationen i detta inlägg? Att en kvinna med afrikanskt ursprung tog sig ton mot man av samma ursprung? Eller kanske att män med afrikanskt ursprung är ovanligt ohyfsade när det gäller att lämna plats på tunnelbanan. Att lyfta fram etnicitet innebär tydligt att fokus flyttas från berättelsens centrum, vem ska ha företräde till sätet?

Jag är övertygad om att vi är många som välvilligt lyfter fram etnicitet i sådana samanhang som uppfattar som positiva. Vi vill gärna säga; "titta här, de är goda/snälla/väluppfostrade/bildade", eller vad det nu kan vara. Det vi egentligen lyfter fram är att de är DE och vi är vi. Så, kanske borde vi oftare fundera på om det verkligen är viktigt att nämna etnicitet när du berättar din historia. Du kommer att märka ganska fort att det finns mer vi än de om du verkligen försöker. Och om historien bara har ett värde om etnicitet ingår kanske du ska fundera på om den bör berättas alls.

fredag 17 februari 2017

Det där med eget ansvar

För ett par år sedan var jag med i en debatt inför ett val. Debatten hölls på en skola och publiken var elever mitt i tonåren. I panelen var vi inte bara politiker utan också en präst, en person från KRIS och någon mer som jag inte minns. Jag representerade Vänsterpartiet. Som kuriosa kan jag berätta att den person som representerade Moderaterna senare blev minister.

Under frågestunden ställde en ung pojke en fråga till panelen som löd ungefär så här: "Jag är orolig för min kompis röker på, jag vet inte vad jag ska göra för att hjälpa honom då han inte mår bra". Jag minns att jag svarade att han borde prata med en vuxen person som kunde hjälpa, en kurator eller lärare eller föräldrer. Det kan inte ligga på en 15-16:åring att ha ansvar för sin kompis mående och eventuella missbruk. Min politikerkollega från M blev arg och sa att det var att agera "soft on crime" och att han borde polisanmäla på stört.

Lite senare i debatten diskuterades RUT-avdrag. Det hade vid tillfället inte införts och det tunga argumentet vid tiden var att göra svarta jobb vita. I debatten ifrågasatte jag det rimliga med det och fick till svar från min politiska kollega att hon hade flera grannar som minsann använde svarta tjänster som skulle komma att ändra sig om de fick göra detta avdrag. Det var straffspark utan målvakt på motargumentet att jag utgick från att hon polisanmälde sina grannar eftersom man inte fick vara "soft on crime".

Nåja, sensmoralen i denna historia är kanske långsökt men debatten om att man själv har ett ansvar för att inte bidra till kriminalitet som pågått några dagar är viktig. Klart det lockar med en öl för 29 kronor till planksteken för 59 efter klippningen utan kvitto. Klart det blir billigare att köpa julnubben från ett lastbilsflak på en parkering än från systemet men ansvaret försvinner inte för att det är enkelt, tillgängligt eller billigt.

Att förstå att narkotikahandel, handel med människor, smuggling av alkohol och tobak och vapenhandel faktiskt är delar av samma STRUKTUR är viktigt. Att förstå att den som köper smuggelsprit lägger pengar i samma ficka som människohandlaren är kanske smärtsamt men nödvändigt. Att inte betala skatt och moms för att det är härligt med billigt möjliggör kanske pengatvätt och bidrar till samma STRUKTUR. Det är inte skuldbeläggande, det är verkligheten.

söndag 5 februari 2017

Om konstitution och juristers ansvar

Det pratas mycket om att domstolar i USA har förklarat Trumps beslut om att stoppa inresa för människor från ett antal länder olagligt. Hurra ropar en del, "jurister här hemma borde se och lära"! Alternativt "där ser vänsterfolket som inte vill ha konstitutionsdomstol hur bra det vore". Det är förenklingar som båda har poänger men som samtidigt är helt fel. En invändning är så klart att Sverige inte är USA, vi har helt enkelt inte samma lagstiftningssystem. Vi har inte ett ämbete som kan slänga ur sig en nationell lag som ska implementeras från en dag till en annan. Vi har heller inte en konstitution som fungerar som den amerikanska - vi har fyra och en halv grundlag och en Riksdagsordning, med allt vad det innebär.

Men visst, respekten för fri- och rättigheter och lagstiftningsprocessens grundläggande syfte behöver stärkas. Lagar som drivs igenom ska inte bara "behövas", de ska också vara förenliga med grundlagarna och med internationella förpliktelser. Det är väl lite så där med det idag. De redskap som finns är en del av lagstiftningsprocessen. Det duger alltså inte att ropa på juridisk överprövning när lagen väl klubbats, istället måste ansvaret i alla delar av processen tas på större allvar. Från Regering till Riksdagen finns möjligheter och därmed personligt ansvar för att upprätthålla rättigheter och systematik.

För si så där 12 år sedan skulle Sverige införa buggning som en metod för polisens utredningsverksamhet. Förslaget var (enligt mig) illa berett och de risker som fanns ur fri- och rättighetssynpunkt hade glidit igenom Lagrådet med flaggan i topp. Förslaget var mer ett resultat av förhandling mellan partier för att få det igenom riksdagen än eftertanke. Då satte parlamentet klackarna i backen och sa att detta förslag riskerar att strida mot RF 2 kap (rättighetskapitlet). Justitiedepartementet kunde inte tro sina öron och skrattade men efter närläsning av Regeringsformen och Riksdagsordningen fick (vi) rätt. Minoritetsreglerna användes är starkare än vi tror men de bygger på vakna parlamentariker eller/och tjänstemän. Förslaget bordlades ett år och kom tillbaka i en mer rättssäker och acceptabel form.

Det är en sedelärande historia om det ansvar som finns i hela lagstiftningskedjan. Regeringen har ett ansvar att inte lägga fram förslag som strider mot grundläggande fri- och rättigheter eller som bryter mot internationella åtaganden. Lagrådet har ett ansvar att påpeka (och stå på sig) när detta ändå händer. Riksdagen har skyldighet att sätta ner foten när de bägge tidigare instanserna inte gjort sitt. Det är vår maktdelning i sin prydnad, och vi använder inte ens den. Pragmatism och överenskommelser i all ära, men ansvaret för att stå upp för fri- och rättigheter och för rättssamhället måste vara starkare än så. Det sluttande planet riskerar snabbt att bli ett stup och vi är mer sårbara än vi vill tro.

fredag 3 februari 2017

Våldskapital i Riksdagen

Var det 2009 eller 2010? Det var i alla fall i Almedalen. Sverigedemokraterna hade ännu inte klivit upp på stora scenen men de höll sina möten och seminarier. De drev omkring i högljudda grupper och de som senare skulle kliva upp i talarstolen i Sveriges Riksdag hade ännu inte kammat sig ordentligt. Vid Österport stod SD och delade flygblad, på andra sidan stod Ung vänster med papperskorgar. Många valde att slänga bladet direkt.

Det var spänt och både en och annan hård ordväxling uppstod. Men, det räckte inte med det. Vid ett tillfälle (minst) gick orden över till handling och en av SD:s företrädare valde att ta till nävarna. Jag var där, jag bevittnade händelsen och hjälpte den ganska omskakade unge person som blev utsatt. Det hör ändå inte till vanligheterna att en kandidat för ett politiskt parti som vill in i riksdagen till Riksdagen som ett "rumsrent" parti ger sig på en motståndare med nävarna när orden tar slut.

Nåja, så kom september och det värsta hände. SD kom in i riksdagen. Efter varje val ska rum och skrivbord och kopieringsapparater fördelas liksom riksdagslägenheter etc etc. Det är ett väloljat maskineri som drar igång. Denna gången gick det mindre smidigt. Det har pratats om det länge. Att några inte ville dela kopieringsapparat och inte ville hälsa vid kaffet (ja, ibland delas även fikarum). Det har tolkats som ohövlighet och använts som offerkofta. Istället var det rena säkerhetsfrågor som avgjorde.

Personal (och gäster) som varit utsatta för både våld och hot var helt enkelt inte bekväma med att jobba på obekväma tider och riskera att möta kanske den som man för inte så länge sedan polisamält för våld. Det ledde till att ett kansli fick delas upp i två byggnader och ett annat fick sitta i ganska obekväma källarlokaler. Det ledde också till att det kom upp lås på dörrarna till kanslier för första gången någonsin.

Jag vet inte hur många av er som minns skriverierna om supandet i riksdagslägenheterna. Idag har det blivit klart att Kent Ekeroth åtalas för misshandel men det handlar inte bara om honom. Det jag ser är ett våldskapital som finns runt knuten hela tiden. Den oro personalen framförde då 2010 - de hade rätt.

söndag 29 januari 2017

Gag rule - eller en historia om Sverige på 1900-talet

Många förfasar sig med rätta över återinförandet av förbudet för biståndsorganisationer som tar emot amerikanskt bistånd att bistå i och tala om abort. Att förbudet denna gång är ännu värre än under de tidigare republikanska presidenterna är fullständigt förödande och extremt kontraproduktivt. Ett av de viktigaste redskapen för att bekämpa fattigdom är och förblir sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter.

I Sverige kan vi tacka kvinnor som Elise Ottesen-Jensen för våra framsteg. Elise insåg tidigt kanske av bittra erfarenheter från sin omgivning att rätten för kvinnor att kontrollera sin reproduktion var avgörande för att utveckligen av samhället. Men då, när hon verkade, var det förbjudet att upplysa om preventivmedel och självklart var inte heller abort tillåtet. Elise använde alla strategier som hon och hennes vänner kunde komma på för att bekämpa de så kallade könslagarna. Hon reste land och rike runt för att upplysa och prova ut pessar. Hon gjorde skillnad på riktigt.

Elise var en av grundarna till RFSU. Genom medlemsskap i RFSU kunde människor få den upplysning och den kunskap de både behövde och längtade efter. Under denna tiden var hundratusentals medlemmar direkt eller indirekt. Fackföreningar och partier engagerade sig, kanske inte i första hand för att de stod upp för kvinnors rättigheter men för att de insåg att bekämpandet av fattigdom krävde det. Vill du veta mer om Elise och kampen hon förde läs "Ottar och kärleken", en viktig bok om den del av historien vi sällan talar om.

Tack vare den kamp som RFSU förde och tack vare IPPF, det internationella förbund som RFSU var med och startade, har människor i Sverige och världen utvecklats. Friheter har stärkts och fattigdom har bekämpats. IPPF finns idag i i 180 länder, något vi borde vara mer stolta över än vad vi ger uttryck för. IPPF jobbar under de svåraste förhållanden i flyktingläger, i fängelser, i motvind och mot öronbedövande fördomar men också i USA och i olika delar av EU. RFSU bidrar som medlem i förbundet men också genom att all vinst som man gör genom att sälja kondomer går direkt till arbetet med sexualupplysning, både i norden och i resten av världen. Så, man kan säga att varje gång du skyddar dig med en kondom från RFSU gör du en god gärning för allas rätt till säkrare sex.

Nåväl, de stormsteg som vi nu tar bakåt måste bekämpas. Den reglering som nu införs av president Trump innebär att vi är tillbaka i 30-talets Sverige. Numera måste man inte vara medlem i RFSU för att få sexualupplysning i Sverige. Tvärt om är den obligatorisk i skolan. Abort är inte bara tillåtet utan ses som en rättighet. Men, kom ihåg - ingen frihet är självklart. Ingen rättighet är så stark att den inte kan ifrågasättas och utmanas av totalitära krafter.

torsdag 26 januari 2017

Kristna fundamentalister vill kidnappa svensk lag

För ett par dagar sedan drog rättegången i AD om barnmorskan Ellinor Grimmark igång. Frågan gäller huruvida hon diskriminerats då hon inte fått jobb som barnmorska efter att ha fått sin utbildning betald av landstinget i Jönköpings län. Anledningen till att Grimmark inte fick det jobb hon sökte var att hon uppgav att hon inte ville göra de arbetsuppgifter som ingick i arbetet hon sökt nämligen abortvård och viss preventivmedelsrådgivning. Hon var alltså öppen med att hon tänkte arbetsvägra om hon fick jobbet. Arbetsgivaren tackade nej till hennes tjänster.

I dagarna har det nu "avslöjats" att konservativa kristna i USA stödjer Grimmark och hennes ombud i ärendet både juridiskt och ekonomiskt. För oss som jobbat med frågor som rör kvinnors rättigheter och framför allt kvinnors rätt till vård kommer inte detta som en överrasknig - tvärtom. När Grimmarks ärende drevs i Europeiska sociala- och ekonomiska kommittén dök samma personer upp under annan flagg men i samma anda. (Även där förlorade man till förmån för kvinnors rätt till vård). Både ADF och andra är öppna med att syftet är att påverka svensk lagstiftning. Alltså utländska kristna intressen som via juridiska instanser, Svenska och Europeiska, försöker förändra vår syn på kvinnors rätt till hälsa och vår lagstiftning i samma fråga.

När den amerikanska organisationen ADF presenteras i reportage i P1 Morgon presenteras de som abortkritiska. Så brukar det heta när man pratar om (framför allt kristna) organisationer med alla medel försöker förneka kvinnor rätten till vård och rätten till sexuella och reproduktiva hälsa och rättigheter i övrigt. Tex rätten till preventivmedel och att fatta beslut om sin egen reproduktion. De är alltså KRITISKA enligt beskrivningen? Jag skulle hellre kalla dem vårdvägrare, eller kanske KVINNOHÄLSOFIENTLIGA.

Droppen som fick min bägare att rinna över var ändå ett reportage i Aktuellt i veckan där en företrädare för organisationen Guttmacher Institute fick titeln abortförespråkare. Vad i hela friden är det för sätt att presentera en person som står upp för kvinnors rätt till hälsovård. Sjävklart handlade reportaget om Trups dråpslag mot kvinnors hälsa. Det jag skrev om igår och som faktiskt är värre än vi först trodde. Värre än vad hans företrädare lyckats driva igenom. Hans hat mot kvinnor måste vara gigantiskt.

Alltså, ord betyder något. I flödet av alternativa fakta och fake news är det kanske viktigare än på mycket länge. En person som står upp för kvinnors rätt till sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter är inte abortförespråkare utan en person som vill att kvinnors mänskliga rättiheter, inte minst rätten till vård, ska tas på allvar. En person som vill avskaffa rätten till abort är inte abortkritisk utan motståndare till kvinnors rätt till hälsa.

onsdag 25 januari 2017

Suffragetter, Fröken Friman och Queen B - vi behöver er nu

Det går fort utför nu när det gäller kvinnors mänskliga rättigheter. Väldigt fort. Att Trump skulle införa den så kallade Gag rule var det väl ingen som betvivlade och det är en katastrof i sig för många kvinnor runt om i världen men det är värre än så.

Nåja, vi börjar ändå där. Den så kallade Gag rule innebär att ingen organisation som uppbär stöd från amerikanskt bistånd får bistå i eller erbjuda abortvård. Men inte nog med det. De får heller inte prata om preventivmedel utan ska promota avhållsamhet som metod för att slippa sjukdomar och/eller oönskade graviditeter. Det är sjukt på så många sätt. Dels är det en katastrof för alla kvinnor som utsätts för sexuellt våld (från unga år) men det är också en syn på sexuella rättigheter som leder tanken många år tillbaka i historien.

Nåja tänker du kanske. Andra organisationer kan väl fylla upp behoven under dessa mörka år. Nja, de signaler som sänds ut till patriarkatet runt om i världen är öronbedövande. Det är ingen tvekan om att budskapet kommer sprida sig, inte minst via konservativa kyrkor och religiösa män i världen. 50 000 kvinnor dör varje år i sviterna efter illegala och osäkra aborter - siffran kommer inte sjunka. Dessutom kommer HIV-spridningen öka dels på grund av utebliven sexualupplysning men framför allt på grund av brist på preventivmedel. Många kommer helt enkelt dö på grund av presidentens spretiga penndrag på ett papper.

Så i morse när jag åkte med tunnelbanan till jobbet hörde jag en nyhet som fick mig att tappa andan. Ryssland är på väg att avskaffa förbudet mot våld i hemmet. Det innebär i praktiken att män får rätt att misshandla kvinnor och kvinnorna har ingen möjlighet att söka hjälp av det allmänna. Jag vet inte men känslan är att det var nyhet nummer fyra eller fem på Ekot av en anledning. Det går fort utför nu när det gäller kvinnors mänskliga rättigheter som sagt - annars hade varje nyhet av detta slaget varit förstanyhet.

WHO och andra internationella organ har konstaterat att våld mot kvinnor och flickor är ett av de största folkhälsoproblemen på jorden. Vi vet att det sexuella våldet är stort och att både oönskade graviditeter och sexuellt överförbara sjukdomar kommer skörda liv bland kvinnor och flickor i ökande utsträckning igen. Nu behöver alla goda krafter samlas för att förhindra raset utför. Nu finns inga ursäkter för att inte vara feminist på riktigt. Om du inte sett kvinnohatet och patriarkatets framfart tidigare. Öppna ögonen nu!

fredag 20 januari 2017

Kulturkrockar och likabehandling

Igår var jag på konferens. Jag mötte chefer från olika delar av offentlig sektor och fick lyssna till många intressanta talare men framför allt fick jag prata med massor av folk. Flera av talarna från scenen uppmanade ledarna för de olika offenliga verksamheterna att berätta om det verkliga arbetet med de flyktingar vi tog emot förra året. Stoltheten, glädjen och det enormt givande arbetet. Det pratades mycket om utmaningarna men ännu mer om lösningarna och framför allt möjligheterna.

En stor fråga för dessa chefer, särskilt de som jobbar inom omsorgssvängen, är framtida rekrytering. De (vi) äldre lever längre men blir mer sjuka. Vi kräver mer vård inom omsorgen och även annan service. Många av dom som jobbar inom äldreomsorgen är från andra länder, Cheferna jag pratade med berättade att ibland uppstår konflikter mellan medarbetare. Det kan bero på personliga saker, men också på historiska oförätter som bärs vidare in på arbetsplatsen. Stämningen blir både laddad och obekväm.

Frågade då om det någonsin uppstår konflikter på arbetsplatsen mellan två eller fler personer med svensk bakgrund. "Självklart", var svaret "men då tar man ju det där och då".... Okej, och varför gör man inte det med den konflikt som sågs som det större problemet? Vad är skillnaden? Det finns en konflikt som stör arbetet. Jag tänker att likabehandling är viktigt och likabehandling handlar just om att behandla alla lika - inte att trippa på tå för vissa problem men inte andra.

Kanske handlar det om att man försöker tolka kulturkontext. Det känns stort och svårt. I andra sammanhang har man ibalnd svårt att se att en konflikt bygger på andra personliga egenskaper. Det kan leda till både mobbning och psykisk ohälsa om inte det hanteras. Jag tror vi behöver prata mer om vad likabehandling verkligen betyder och jag för min del är ganska säker att det handlar om att våga vara tydlig. Alltså inte tro att man måste lösa geopolitiska konflikter på APT.

torsdag 19 januari 2017

Att lyssna, och att försöka förstå

I ett annat liv pysslar jag med coachning. Jag hjälper till att hantera både dagligt ledarskap och svåra situationer. Att få en tuff ledarroll att fungera samtidigt som det egna livet rullar på. Att inte sätta allt annat, som familjen och vännerna, på vänt bara för att man leder är en fråga som många kämpar med. Att få medarbetare att må bra och prestera en annan.

När jag coachar brukar vi ibland träna på att lyssna, lite journalistiskt så där. Att ställa öppna frågor och sedan försöka förstå vad människor säger utan att ha tänkt ut vad personen som jag samtalar med har för uppsåt i förväg. Det är svårt, vi har ju så bråttom och vi stämplar varandra ganska snabbt. När det blir stängt lyssnande blir det också omöjligt att ta hjälp av varandra och tänka sig att man faktiskt kan hjälpas åt kring frågor. Att en medarbetare faktiskt ser saken ur ett annat perspektiv kanske inte behöver vara ett problem utan snarare en tillgång.

Att använda metoden öppet lyssnande är användbart även i andra sammanhang än ledarskap. Det är också en bra metod att använda när vi samtalar i sociala medier. Att faktiskt inte bara munhuggas utan försöka möta argument med motfrågor. Att inte utgå från att den du pratar med är dum i huvudet utan helt enkelt ser saker på ett annat sätt. Inte sällan, inte heller alltid, leder det till att motparten faktiskt också börjar lyssna. Kanske, inte alltid, lär du dig något också.

Det kräver en del att våga lyssna. Tänk, någon kan ju övertyga dig om att deras bild faktiskt är mer relevant än din. Eller - i bästa fall, att era båda bilder behövs för att skapa helheten. Det kan skaka om din självbild, efter att det har hänt några gånger kommer du känna hur skönt det känns. Att bli omskakad. Men, det ska erkännas, att känslan när din aggressiva motpart säger - "jo, du har en poäng" eller "du kanske rent av har rätt" är en riktigt ljuv känsla.

måndag 16 januari 2017

Meningen med statistik

Igår var det debatt igen, om vem som egentligen begår brott. Inte varför utan vem. Som om vi inte redan visste det? Frågan har diskuterats så länge jag kan minnas. Män begår i princip alla brott. Det ledde bland annat till krav på en extra mansskatt om ni kommer ihåg. Vi vet också att unga begår fler brott än äldre, liksom att lågutbildade är överrepresenterade i brottsstatistiken. Boende i flerfamiljshus förekommer oftare liksom män som är födda i ett annat land än Sverige. Ibland går dessa faktorer ihop. Allt detta vet vi. Frågan är om vi behöver mer statistik för att få veta det en gång till. Detta var föremål för debatt i SVT:s Agenda igår.

Hela debatten får mig att fundera på hur långt näsan egentligen räcker. Uppenbarligen längre än tanken. I Agenda uttryckte professor Jerzy Sarnecki att vad vi saknar är inte uppgifter om att utan kunskaper om varför. Generaldirektören för BRÅ uttryckte ungefär samma sak. Resurserna kan spenderas bättre. Detta ledde till ramaskri både här och där. "Ni döljer sanningen". "Ni spelar SD i händerna" etc etc. Jag förstår inte det resonemanget. Alla är ju överens om hur det ser ut.

Vore det inte smartare att nu lägga resurserna på just varför? Se vilka faktorer man faktiskt kan förebygga och förädndra? Kanske borde Agenda rent av bjuda in fler forskare som kan berätta om alla forskningsprojekt som håller på med just detta redan nu. Med hjälp av sådan debatt och mer sådan forskning skulle kanske lidandet brottsligheten orsakar minska. Men, det kanske inte är det som är syftet? Syftet kanske är något helt annat. Fundera på varför man annars vill få "veta" det vi redan vet. Är det rent av så att det finns ett annat motiv bakom? Ett bra mycket obehagligare motiv än det dom kallar sanningen.

fredag 13 januari 2017

När barnen flyger ut - igen

Mina barn är vuxna. Det har de varit ett tag. Egna boenden, studier, jobb, relationer - ja allt sånt där. Fast att bli vuxen betyder också att man måste prova sig fram lite vilket ibland resulterar i en mellanlandning hos mamma. Båda mina döttrar har under perioder bott hos mig på grund av omständigheter. Jag är glad att jag kunnat ge dem husrum.

Nu flyttar snart den senaste mambon hem till sig igen. En månad tidigare än planerat. Jag tror att det är sista gången någon av dem flyttar ut, även om jag så klart aldrig kan vara säker. Nu stundar nya tider. Många fasar för dagen när barnen lämnar boet. Jag har aldig kännt så förrän nu - när det känns definitivt.

Jag konstaterar att jag älskar att ha dem hemma men vuxna barn ska inte bo med sina föräldrar i det långa loppet. Av massor av skäl. Nu är det dags för nya tider.


tisdag 10 januari 2017

Om barnpornografigranskningen

Återigen har media, i detta fallet Aftonbladet och SvD, gjort en granskning av brott som inte utreds och lagförs.  I det aktuella fallet handlar det om barnpornografi. Ett allvarligt och som det verkar allt för vanligt brott. Denna typ av granskningar kommer då och då. Senast var det granskning av män som groomar eller köper sex av barn. Inte heller dom döms. Som vanligt är kraven att lagen ska skrivas om, som om det vore lösningen.

Det kan krävas en liten historisk resume. Barnpornografibrottet är ett relativt nytt brott. Det känner du säkert till. Kommer du till exempel ihåg diskussionen om KB:s arkiverade material? Eller den så kallade Mangadomen? Du kanske också minns införandet av det så kallade Tittförbudet? Personer som av misstag caschade bilder eller foton av barnpornografisk natur skulle också kunna dömas. Även innehav av bilder som är manipulerade att se ut som faktiskta övergrepp, dvs där inget fysiskt övergrepp skett, döms enligt samma regler. Ibland flyter gamla böcker upp på bibliotek, en av dem som visar att brottet är ganska nytt är Hans Nestius bok Last och lust som hade som syfte att bilda opinion mot vålds- och barnporr. Självklart gäller samma regler här.

Brottet barnpornografi är indelat i tre grader. Tittförbudet skulle exempelvis kunna innebära en dom om ringa brott som bara ger böter. Normalgraden av brott ger böter till två år. Grovt brott, tex ett brott som innebär att många bilder laddats ner eller som innehåller övergrepp på små barn ger fängelse upp till sex år. Det fysiska övergreppet, om ett sådant skett, bedöms enligt gängse regler i sjätte kapittlet i brottsbalken. Brottet är alltså både vitt och brett, faktiskt och fiktivt - historiska bilder och nutid. Därför är straffskalorna väldigt vida.

Nåja, med den granskning som nu pågår kommer som sagt kraven på lagändringar som en lösning på den straffrihet som verkar råda. Framför allt vill många flytta brottet till brottsbalkens sjätte kapittel som handlar om sexualbrott. Som om det skulle lösa något? 2006 blev sexköp ett 6 kap-brott. Samtidigt blev våldtäkt mot barn ett brott med en absolut åldersgräns. Ändå lagförs inte personer som köper sex av barn. Hur kommer det sig?

De brott som beskrivs i den granskning som nu pågår är många av den kalibern att de borde leda till långa fängelsestraff. Längsta straff är som sagt sex år. Detta kan jämföras med vapenbrott vilket i grova fall ger upp till fyra års fängelse. Min slutsats är att det inte är brottets placering eller straffsatserna som gör att brotten inte lagförs. Det är något annat. Något annat som måste åtgärdas så snart som möjligt.

söndag 8 januari 2017

Om hjältar som aldrig får vara ifred

David Bowie skulle fyllt år idag - om någon nu missat det. Så mycket i mitt liv har präglats av hans musik. Han var inte bekväm, han var inte main stream och han skavde ofta. Han var steget före. Ibland var han för lättillgänglig och ibland var han för svår. För mig var han räddningen, så många gånger. När jag satt på flickrummet och var deppig spelade jag Low. När jag ville partaja hade han en sång för det. I princip varje specialarbete/uppsats/redovisning jag gjorde i grundskolan,handlade om David Bowie. Jag har analyserat hans musik i radio, jag har bloggat, jag har hyllat, jag har skrivit och jag har gråtit.

Alla har inte älskat Bowie. Så många har hånat och hatat och inte förstått hans storhet. Nu är han död och plötsligt fylls mitt flöde av memorabilia. Saker jag bör köpa, längta efter och se. Böcker, minnesskivor, utställningar och vad vet jag. Det är inget för mig. David Bowie är död och det jag har kvar i form av musik, bilder och minnen räcker gott för mig. Jag behöver inte fira hans födelsedag längre.


lördag 7 januari 2017

Om nyår, raketer och vad som är nytt

De senaste typ 20-30 åren har jag firat nyår med nära och kära i Sundbyberg. Till att börja med gjorde vi till tradition att äta kalkon men traditioner är ju till för att göra upp med så numera blir det olika menyer varje år. Förr om åren gick vi alltid till Tornparken, en av de högsta platserna i vår lilla stad. Där ligger vattentornet och där samlades massor av folk. Det var kul för barnen för deras vänner var också där och vi andra kunde skåla och pussas och sånt man gör vid tolvslaget.

För kanske 10-15 år sedan fick vi dock nog. Det hysteriska raketskjutandet hade gått över styr. Både vuxna och äldre tonåringar med ett och annat glas för mycket under västen (ja, alla män/pojkar) hivade iväg raketer och smällare åt alla håll och kanter. Det kändes faktiskt osäkert och obehagligt. Eller, var det så att vi hade blivit äldre och klokare - jag är faktiskt inte helt säker på vad som var orsaken. 

Veckorna innan nyår hade det smällts och pangat och skjutits som bara den. Debatterna har så länge jag kan minnas gått höga. Det har ropats på förbud, organiserade fyrverkerier (vilket var poppis under några år) och bättre kontroller och straff och vad vet jag. 

Nu läser jag i tidningarna att jag har fel. Att det är helt nytt med smällande innan nyår och att det är helt nytt med ungdomar/vuxna som skjuter hej vilt. Jag gjorde en liten snabb googling och hittade hur många artiklar som helst. Om attacker, dödsfall och bråk. Om krav på regleringar och kontroller. Inget är nytt. Att branschen själva är de som tar ansvar - det är dock väldigt bra. 

fredag 6 januari 2017

Last christmas

Förra julen, 2015, var den första familjen skulle fira efter försäljningen av mitt barndomshem. Dags för nya traditioner. Självklart skulle vi fira tillsammans men eftersom det skulle bli lite trångt i mammas lägenhet beslöt vi att döttrarna skulle få sova på hotell. Lite skojigt eftersom hotellet i fråga faktiskt är den byggnad där jag gick i lekis, nu omgjord till hotell. Hotellet i fråga byggdes om till just hotell i mitten av 1990-talet av en familj som kommit till Sverige under flyktingkatastrofen/vågen från forna Jugoslavien.

Nåväl, väl framme i stan skulle döttrarna installeras på hotellet. Det blev inte riktigt som vi tänkt oss. Hotellet var ett av alla hotell, semesteranläggningar, campingar etc runt om i Sverige som gjorts om till flyktingförläggning. Alltså, alla rum förutom tre som tidigt varit bokade av julgäster var belagda med nyanlända flyktingar. Nåja, de hade sparat rum åt oss så det gick ju an ändå. Dock en speciell upplevelse att dela julfrukost med flyktingar, speciell och fin och lärorik.

Visst ser det trevligt ut.
I år var vi tillbaka på samma hotell. Det blev en rejäl vinst för ägarna som används till att investera i hotellet. Hotellet är tiptop-renoverat. Inte bara lite på ytan utan verkligen renoverat. Från okej men mörkt och lite daterat till ljust och väldigt skandinaviskt - rent av lite lyxigt. Hotellet ägs nu av sonen till familjen som kom som flyktingar från Jugoslavien. Föräldrarna som tog chansen att ge tillbaka (mammans uttryck) genom att öppna sitt hotell för flyktingmottagande har gått i pension och min hemstad har fått ett riktigt fint hotell. Man skulle kunna kalla det winwin.



torsdag 5 januari 2017

En liten hemstadsbetraktelse

Var i Blekinge över julhelgen. Ja, faktiskt en hel vecka innan jul. Ronneby är en liten ministad där allt har sin sömniga gång. Man jobbar, lever, pluggar, motionerar, umgås, kollar fotboll - ja sånt som folk gör. Det finns en tiptop biograf som man är mycket stolt över. Frej Larsson bor i vattentornet. Kyrkan är från 1100-talet och Brunnsparken är välkänd över nejden. Sjävklart ordnas det en hemvändarfest vid jul, som det alltid gjorts. Nytt för i år var dock hemvändarkortet på gymmet. Det ultimata beviset på att vi hemvändare är medelålders på riktigt.

Nåja, det stora samtalsämnet i stan är annars den eskalerade brottsligheten. Det sker mycket skit i stan. Det är hot, narkotikahandel, bränder - ja, det är faktiskt ganska synligt och lite jobbigt. Det har brunnit, fönster har krossats och slagsmål har utbrutit. Det har skrivits om det i rikspressen. Veckan innan jul toppade brottsligheten i stan till och med Aktuellt. Uppmärksamheten har haft det fina med sig att plötsligt har polisen identifierat och tagit en eller två av bovarna i förvar (även om en av dem rymde igår).

Det visar sig att det är åtta personer som är den hårda kärnan av personer som terroriserar stan. Jag är en vän av rättssäkerhet och tycker så klart inte man ska använda hårdare metoder än vad nöden kräver men jag finner det mycket märkligt att en sån liten klick av personer kan ta en stad i sitt våld. Det har hänt förr. För ett par år sedan var det Bandidos som var det stora hotet och en av dess ledare blev ihjälskjuten på en skogsväg utanför stan. De verkar vara uträknade nu.

Sjävklart vill väldigt många skylla den uppkomna situationen på det stora antalet flyktingar som Ronneby (och många andra städer) tog emot förra året. Faktum är att personerna det handlar om har bott i staden i många, många år. Det slog mig att situationen snarast liknar den som var i Borlänge för ett antal år sedan. Jag vet inte om du minns. Den så kallade Familjen drev utpressning, våldsbrott och narkotikahandel i den lilla staden. Den gemensamma nämnaren är snarare sociala faktorer och frånvaro av polis. För det är ett faktum, polisstationen har stängt. Det är inte okej.

tisdag 3 januari 2017

Ni skrämmer mig

Vad är det egentligen som jag hända när de andra kommer till makten. Vad är det männen och ibland kvinnorna på nätet förväntar sig? I går lade jag ut en länk till en text om hur man resonerar i domstol och vilka rättsregler man följer när det gäller barn som begår brott. Genast kommer reaktionerna - "de är inga barn", "efter valet ska du få se", "efter valet kommer vi se till att rättvisa skipas"....

Dessa reaktioner är vanliga. Om man pratar om flyktingpolitik, rättspolitik eller liknande frågor så är svaret ofta "du ska få se....". Vad exakt är det jag ska få se? Vad är det för förväntningar ni har? Att rättssystemet ska kastas över ända? Är det vad ni läser mellan raderna i propagandan? 

I värsta fall har ni rätt. Detta är löftena som ställs upp och detta är vad ni verkligen vill. Ett nytt samhälle där bara vissa har rätt i form av rättigheter. Ett i grunden annat system. Då borde fler vakna så vi kan stoppa er. Samhället hålls ihop av en massa trådar som inte alltid syns men systemet är vävt av en tät väv. Dock, den går att riva isär. Det ska man vara högst medveten om. Och när den rivs isär uppstår revor som blir svåra att sy ihop.