lördag 30 november 2013

Rättsskandal eller skam för rättvisan

I dagar har den rasat nu, debatten om debatten. Var det en rättsskandal eller är det en skam för rättvisan det där som hände i domstolarna kring Thomas Quick? Tja, faktum är att det i vart fall är mer än semantik när man väl börjar fundera på det. Det är viktigt att hålla tungan rätt i mun och faktiskt fundera över vad man egentligen pratar om.

Jag har efter att ha lyssnat och försökt förstå nog kommit fram till att den gode Lambertz ändå har något otroligt viktigt att säga. Nämligen att en dom aldrig kan bli bättre än den utredning som ligger till grund för densamma. Det vill säga, skandalen ligger inte i domen utan i utredningen och de manipulerade bevis som inte kunde genomskådas. Det visste vi ju men kan vi förstå distinktionen? Det Lambertz försöker förklara är att domstolarna inte är något slags sanningsdetektorer.

Fast, han borde hålla sig för god för att prata om skuldfrågan. Verkligen!

Och på tal om utredningar och kritik mot domstolar. De senaste åren har vi pratat och fasat över antalet friande domar när det gäller sexualbrott. Antagligen med rätta. Vi har skruvat i lagstiftningen. Förtydligat, utvidgat, skärpt straff och nu föreslås ett nytt brott igen. Det nya brottet ska bygga på "ofrivillig penetration" vilket ju kan tyckas märkligt på många sätt (som om sexualbrott måste innebära penetration).

Nåja, varje gång vi skruvar på lagen tror vi att nu har vi löst den gordiska knuten. Förväntningarna är otroligt höga. Nu kommer färre brott begås och nu kommer fler dömas. Men tänk om domstolarna inte kan döma fler ändå? Tänk om det är så att det inte är lagstiftningen det är fel på? Tänk om domstolarna faktiskt gör rätt. Nämligen dömer så gott de kan på den utredning de får sig till hands.

Vi måste helt enkelt få bättre utredningar om domstolarna ska kunna döma bättre. Det kanske inte är domarna som behöver gå på kurs utan utredarna. Det kanske är så att skammen för rättvisan även i dessa fall ligger i den låga kvaliteten på utredningarna. Det finns inga jämförelser med Lambertz och Quick men det finns en tanke i att säga att domstolarna inte har en spåkula.

söndag 24 november 2013

Frihet

Så länge jag kan minnas har jag varit antirasist. Jag har uppfostrats av föräldrar som gjort väldigt klart för mig att alla människors lika värde är en grund som ett anständigt samhälle måste byggas på. Jag vet inte hur det kan komma sig att mina föräldrar hade denna grundmurade hållning. Lantisar, klassresenärer, dåtidens medelklass - med alla privilegier det innebar. Det goda samhället kunde bara byggas tillsammans, och dessutom i internationell solidaritet.

Jag lever efter samma principer idag. Även om jag själv så klart personligen inte är utsatt för rasism, vare sig strukturell eller direkt så drabbar den mig. Jag hatar att leva i ett inskränkt samhälle. Det kväver mig och det begränsar dig. Jag vill inte ha det så. Jag vill ha utveckling inte inskränkt tillbakagång.

Samtidigt finns det en rörelse som påstår att jag som inte blir personligt utsatt ska hålla käften. Vet du, det tänker jag inte göra. Av många skäl. Det är nämligen så här: i min värld kan ingen vara fri om inte alla är fria. Och den devisen kommer jag fortsätta leva efter.

lördag 16 november 2013

Det där med samtycke

Tänker mycket på juridik som du vet. Hur det hänger ihop och varför det blir som det blir. På sista tiden har jag tänkt mycket på samtyckesreglering i sexualbrottslagstiftningen. Alltså, det är väl självklart att sex alltid ska bygga på samtycke och båda/alla inblandades vilja. Allt annat är faktiskt galet. Men därefter blir det svårare.

Jag tror att de flesta av oss tycker att det är bra om rättsväsendet klarar av att "sätta dit" våltäktspersoner. Men vilka är det vi tänker på egentligen? När Folkpartiet idag tagit ställning till en så kallad samtyckeslag så hänvisas det "till den senaste tidens uppmärksammade friande domar". Det betyder alltså att landsmötet tror att det skulle blivit fällande domar i dessa mål med samtyckeslagstiftning. De flesta bedömare som kan juridik tror annorlunda. Då blir beslutet väldigt populistiskt.

Samtycke till sex är inte enkelt att bedöma juridiskt. Vare sig när det gäller i relationer eller vid tillfälliga ligg. Även om frågan är "ska vi ligga" så är det inte självklart att parterna har samma bild av vad man då har samtyckt till. Sex är ju väldigt komplext och vi gillar olika. (Hanne Köller skriver bra om det i DN idag). Det är säkert väldigt fint om vi talar mer om vad vi vill och hur vi vill ha det när vi har sex, men det är en helt annan femma. Det är oftare ett trevande och kladdande och undersökande och en helt annan sak än det som de flesta av oss tänker på när vi tänker på samtyckeslagstiftning.

Så, vad skulle en förändrad lag göra för skillnad? En del säger att själva poängen är moral. Att en sådan lag skulle "sända en signal". Jag vet inte riktigt vad det betyder. Vilket beteende är det vi vill förändra? Om vi vill att människor ska bli tryggare i sin sexualitet kanske det finns andra sätt att göra det än genom straffrätt? Vi skulle kunna börja prata mer om sex på ett ickesexualiserande sätt. Vi skulle kunna förbättra sexualupplysningen. Även för vuxna. Vi kan prata mer om jämställdhet, sexualisering och för den delen - samtycke.

I England har de ett annorlunda system för lagstiftning. Så kallad Common Law. Det är alltså lagstiftningstekniken som är annorlunda, krav på uppsåt och andra rättsäkerhetsfrågor är desamma.  Här kan du läsa mer. England brukar tas som exempel när det gäller just samtyckeslagstiftning. I England har man ungefär lika många fällande domar (per capita) som i Sverige.

För några veckor sedan var jag i London. Där hade jag förmånen att får sitta med två åklagare på Rose Court som har ansvar för denna typ av mål och diskutera och vrida och vända på argumenten i ett par timmar. Fantastiskt spännande och bra hjärngympa. Vi pratade om samtycke, uppsåt och försöksbrott. Deras tankar och bedömningar skiljer sig i verkligheten inte särskilt mycket från de svenska eftersom de som sagt fortfarande måste bevisa uppsåt.

Ett mål som de engelska åklagarna gärna tog som exempel och som de uppenbarligen själva tyckte var lite tveksamt/magstarkt var målet med en ung flicka som begått sin sexualdebut med (och fortsatt ha sex med) en jämnårig transperson. Flickan visste dock inte att det var en transperson hon hade sex med och inte heller att personen i fråga inte hade en "riktig" penis utan en attrapp. När hon ett par år senare, genom ett påpekande på facebook, blev varse detta anmälde hon sin före detta partner och han dömdes till flera års fängelse. Hon hade ju inte samtyckt till penetration med attrapp utan med penis.

Jag vet att det är ett mycket speciellt exempel och inte en värdemätare på samtyckeslagstiftning i stort men jag tycker att vi behöver fundera mer på vad vi egentligen vill uppnå. För mig är liksom för de flesta andra är det självklart att ett nej är ett nej. Nu måste vi fundera på vad ett ja egentligen betyder. Ett ja är ett ja till vadå? Vad går gränserna och hur ska vi se till att färre personer råkar ut för saker de inte vill vara med om? Kan vi prata om det?

onsdag 13 november 2013

Polislagen vs Regeringsformen - rätten att demonstrera

En av polisens viktigast uppgifter är att se till att Regeringsformens regler kring fri- och rättigheter upprätthålls. Det innebär vad jag förstår att polisen faktiskt har skyldighet att låta demonstrationer pågå tills dess att de utgör fara, hot eller att det krävs att den stoppas av ett specifikt skäl. Oftast krävs inte att demonstrationen stoppas utan att enstaka personer gör det. Alltså, det är individer som ska bestraffas för brottsliga handlingar, inte grupper. Det ska alltså väldigt mycket till för att en demonstration ska stoppas eller för den delen att tillstånd inte ska ges (om sådant sökts) vilket inte alltid gör polisens arbete lätt. Som exempel kan nämnas kritiken mot nazistdemon i helgen som gick. Demonstrationsfriheten är så stark att jag inte riktigt kan se hur den skulle kunna ha hindrats hur mycket jag än hatar budskapet.

För den som inte vet regleras detta i Regeringsformen som är en grundlag, det vill säga en väldigt stark lag. Så här ser paragrafen ut:


2 kap. Grundläggande fri- och rättigheter

Opinionsfriheter

1 § Var och en är gentemot det allmänna tillförsäkrad
1. yttrandefrihet: frihet att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor,
2. informationsfrihet: frihet att inhämta och ta emot upplysningar samt att i övrigt ta del av andras yttranden,
3. mötesfrihet: frihet att anordna och delta i sammankomster för upplysning, meningsyttring eller annat liknande syfte eller för framförande av konstnärligt verk,
4. demonstrationsfrihet: frihet att anordna och delta i demonstrationer på allmän plats,
5. föreningsfrihet: frihet att sammansluta sig med andra för allmänna eller enskilda syften, och
6. religionsfrihet: frihet att ensam eller tillsammans med andra utöva sin religion.


Därför blev jag mäkta förvånad när jag igår fick syn på en tweet som fladdrade förbi. I tweeten framkom att polisen hade beordrat SL att inte stanna på en busshållsplats i närheten av ett flyktingförvar. Anledningen var enligt uppgift att en tvångsavvisning skulle ske och demonstrationer var utlysta. Tydligen fanns redan ett femtontal personer på plats för att visa sitt stöd för de utvisningshotade. Jag gillar att tänka på gränsdragningar och juridiska nötter så jag tog tillfället i akt att fundera på laga stöd för polisens order till SL.

Efter en del diskuterande och letande konstaterar jag att den regel som polisen använder sig av för beslutet troligtvis är Polislagens 23 § 2 st p2. Den lyder som följer:

23 § Kan det av särskilda skäl anses finnas en risk att något brott, som innebär allvarlig fara för liv eller hälsa eller för omfattande förstörelse av egendom, kommer att förövas på en viss plats, får en polisman i syfte att avvärja brottet eller bereda skydd mot detta, i anslutning till denna plats,
1. bereda sig tillträde till ett hus, rum eller annat ställe för att söka efter sprängmedel, vapen eller något annat farligt föremål,
2. avstänga, utrymma eller förbjuda tillträde till ett hus, rum eller annat ställe, meddela förbud mot flyttande av visst föremål eller mot trafik med visst kommunikationsmedel eller vidta någon annan sådan åtgärd.

Föreligger allvarlig risk för brott som avses i första stycket, får en polisman för att söka efter ett farligt föremål även kroppsvisitera personer som uppehåller sig på platsen.
En åtgärd som avses i denna paragraf får endast om fara är i dröjsmål vidtas utan föregående beslut av polismyndigheten. Lag (2009:389).

Det är väl gott och väl om det verkligen är fara å färde och det finns risk att allvarligt brott kommer begås. Självklart finns det bestämningsregler hur denna regel får användas. Även dem i Polislagen:

8 § En polisman som har att verkställa en tjänsteuppgift skall under iakttagande av vad som föreskrivs i lag eller annan författning ingripa på ett sätt som är försvarligt med hänsyn till åtgärdens syfte och övriga omständigheter. Måste tvång tillgripas, skall detta ske endast i den form och den utsträckning som behövs för att det avsedda resultatet skall uppnås.
Ett ingripande som begränsar någon av de grundläggande fri- och rättigheter som avses i 2 kap. regeringsformen får ej grundas enbart på bestämmelserna i första stycket.

Alltså, om polisen vill begränsa den grundlagsfästa demonstrationsfriheten måste det som jag förstår det finnas väldigt starka indikationer på att brott är å färde. Att demonstrera är inget brott. Hur kan det komma sig att polisen tar sig friheten att inskränka eller försöka förhindra den grundlagsskyddade rätten att just demonstrera och hur kan det komma sig att ingen reagerar? Beror det på frågans art, att det handlar om flyktingars rättigheter eller något helt annat?

Uppdatering; efter ytterligare studerande kan nog konstateras att Polislagen 24 § spelar en stor roll också. Det har dock ingen betydelse för den principiella frågan men rätt ska vara rätt.

fredag 8 november 2013

Blockpolitikens eller idépolitikens död?

Läser ett inte oväntat utspel från sossarna i DN att de efter valet kan tänka sig att regera med vem som helst utom SD. "Om vi vinner väljarnas förtroende".... Det är lite tvetydigt det där. Väljarnas förtroende för vad? Att förhandla både till höger och vänster. Att förhandla kärnkraft med FP? Arbetsrätt med C? Eller kanske rent av vinster i välfärden med V?

Tja, det kanske är naturligt att dagens politik präglas av en förhandlingskultur fast det är viktigt att komma ihåg att Sverige 2014 inte är 1994. Det är enligt min enkla analys ett av skälen till att partier som SD får luft under vingarna. När idéerna om hur partierna vill forma samhället i framtiden tar mindre plats än vem som ska ha vilken post har något viktigt gått förlorat. Jag önskar att partierna kunde ta tydlig ställning till politiken, det vore ett framsteg för parlamentarismen.

I min lilla hemkommun har vi levt med en blocköverskridande majoritet den senaste mandatperioden. Det har säkert passat sossarna väl på sitt sätt och det har hållit SD utanför maktens korridorer men en får fundera på priset. Sundbyberg, min kommun, bygger i och för sig mest i stockholmsområdet. Tja, ALLA oavsett färg är överens om byggandet. V vill ha mer hyresrätter än de andra men i övrigt finns det väldigt stor samsyn. Andra saker som regimen producerat? Giftfri förskola? Det är väl inte direkt en blockbuster där någon skulle säga nej? Privatisering av hemtjänsten? Den har KD vunnit, glatt påhejade av S. Skolan - går inge vidare. Vad visionen är för kommunen? Tja, det är nog ingen som vet när varje beslut som tas är ett resultat av ändlösa förhandlingar.

Vad innebär då sossarnas besked idag? En tydlig signal om att man vill regera är det och det är väl bra. Men också en tydlig signal om att man är beredd att förhandla om frågor som är viktiga politiskt? Det har de gjort förr, både under mandatperioden och annars - ta friskoleuppgörelsen och skattebesked som exempel. Det skulle vara fint om vi nu slapp gemensamma utspel av MP och S och det skulle vara fint om sossarna pekade ut sin egen riktning.

Menar man allvar med dagens artikel är det nämligen ett minimikrav att politiken nu tydliggörs. Då kan beskedet tas på allvar och då kan det i den bästa av världar betyda en nytändning för idépolitiken. Vad vill sossarna egentligen med arbetsrätten, privatiseringarna av välfärden, skattepolitiken, nedrustningsfrågor, kärnkraften och resten av energipolitiken? Hur ser det ut med sossarnas gröna ben? Men det är kanske att ha något för stora förhoppningar, eller?


lördag 2 november 2013

London

Har varit i London några dagar. Har ont i fötterna av alla långa promenader. Det är lite knäppt hur hjärnan är kvar på Stockholms-mode så man tror att transporter kan räknas i Stockholmstid. London är något större än Stockholm. Det är trängre på tågen och längre att gå. Det är läskigare också. Londons tunnelbana är verkligen inget för klaustrofober. Tunnlarna är så små att jag började fundera på hur en eventuell utrymning från tågen vid olycka ens skulle kunna vara möjlig.

Nåja, nu var jag ju inte i London för att studera vare sig transporttider eller tunnelbanetunnlar även om det är viktiga frågor. Jag var i London för att prata om andra viktiga saker nämligen rättsäkerhet och stigma för personer som lever med hiv. Jobba helt enkelt. Att hitta inspiration till lösningar är viktigt och gör oss lite bättre.

Under tre dagar har jag träffat jurister, åklagare, läkare och aktivister. Sanslöst hög nivå på de flesta samtalen och mycket inspiration. Berg av arbete att ta sig igenom och en känsla av otillräcklighet. Mötet med juridikläraren och diskussioner om språkets betydelse för juridiken och rättsäkerheten (och en inbjudan att delta i ett seminarium om detta i vår i Bergen). Mötet med aktivisten och påminnelser om att inte glömma de mest utsatta grupperna när vi pratar rättighetsfrågor (och en vädjan om att komma till Melbourne nästa sommar för en konferens). Mötet med Englands motsvarighet till SMI som resulterade i en stor hög rapporter och riktlinjer att ta sig igenom framöver. Mötet med åklagarmyndigheten på nionde våningen av Rose Court med utsikt över hela stan och dessutom en och en halv timmas samtal med två mycket kunniga åklagare om straffrätt och rättsfilosofi (och så klart Julian Assange).

Nu ska jag försöka omsätta allt jag lärt mig i praktik. En resa som denna ska så klart komma fler till godo. Men först ska jag ha en dag ledigt. Packa upp och kolla på fotboll. Det är en bra plan för idag.