torsdag 31 januari 2013

Jävla cancerskitsjukdom

Idag är det en sorglig dag, igen. Min fina bullriga, runda och alltid lika snälla, glada och rättvisa morbror begravs. Eller, inte morbror egentligen men det är inte så himla noga i min familj med de raka linjerna i släktbanden. Vi gillar varandra och är glada för varandra och det är det viktiga.

Hur som helst. Jag sörjer idag och är ledsen att jag inte kan vara på plats. Det är ett av bekymren med att bo långt borta från sitt barndomshem där de flesta bor kvar. Det tycker jag som ändå befinner mig i samma land som begravningen sker. Kan bara tänka mig hur det då är att vara i ett annat land och kanske på flykt och sörja på avstånd.

Det var så klart cancern som tog S som ska begravas idag. För den närmaste familjen är det ännu värre. För bara tio dagar sedan begravdes svärsonen, det vill säga min gudmors make. Samma skitcancer tog honom. Att en familj måste begrava två personer inom så kort tid som dött av samma orsak är helt enkelt skrutt. Jag tänker såklart också på min pappa idag, det var bara två dryga år sedan han dog - också av cancerhelvetet.

Min familj är stor. Vi är många som kan ta hand om varandra. Men, vi kan självklart inte stå emot vad som helst. Idag sörjer vi och är ledsna. Så är det bara.

tisdag 29 januari 2013

Hårt jobb

Idag har jag jobbat hårt. Jag har planerat, mötts, funderat och tänkt. Det har varit bra samtal, inspirerande och framåtsyftande. Riktigt skoj. Men, nu är jag trött så jag orkar inte blogga. Inspirationen är slut så jag sammanfattar samtalen och arbetsdagen med en låt.




måndag 28 januari 2013

Det är en stor dag idag

Idag har min 20:åriga dotter fått ett förstahandskontrakt på en lägenhet. En tvåa med stor balkong i Sundbyberg, nära till tunnelbanan och cirkus en kvart till stan. Jepp, det är sant. Hon har köat i snart fem år (hon fyller 21 strax).

Det betyder att hon inte måste flytta hem på fredag vilket var tanken. Jag fick städat, hon fick lägenhet. Hipp, hipp hurra! Alla debatterna om att rädda allmännyttan, det var detta det handlade om. Unga personer som får en möjlighet att starta sitt vuxenliv utan att stå med mössan i handen.

Min unge har alltså fått en egen lägenhet, hon kommer alltså troligtvis aldrig flytta hem. Min unge.

söndag 27 januari 2013

En riktig man pt 2

Söndagsfrukost är långsittning med DN. Tid att läsa lite längre artiklar och fundera kring dem. Idag är det deppig läsning, för kvinnor och för män. Jag undrar om ni män inte känner att manlighetsnormen begränsar er? Att förväntas vara potent och redo för våld och sex i varje läge, är det verkligen så? Är det smickrande att det är bilden, för det ger också bilden av den där förhatlige våldtäktsmannen och misshandlaren. Varför revolterar inte män?

I DN läser vi idag ett flera sidor långt reportage kring hur kvinnor trakasseras och våldtas i Indien och hur våld mot kvinnor är en global pandemi. Hur var femte kvinna i Indien blivit våldtagen och att kvinnor alltid kan förvänta sig glåpord och kommentarer. Det är ett viktigt och bedrövande reportage. Kvinnor och flickor i slummen som inte kan gå på toaletten utan manlig eskort. Var kommer våldet ifrån? Var kommer manlighetsmyten från? Eller, är det naturen som pockar på?

I kulturdelen i samma tidning läser jag sedan en flera sidor lång essä om mannen som den våldsamme, virile möjlige fascisten. Våldet och dyrkandet av den sexuella makten är en bild som odlas. Våldtäkten är ett vapen för att slå sönder familjer, strukturer för att vinna makt. Hur är det möjligt? 

Jag undrar när män ska vakna och göra revolt mot dessa krav och denna bild. Jag undrar när män ska sluta acceptera kravet från andra män att de måste vara våldsamma och potentiella våldtäktsmän för att vara riktiga karlar. Jag hör ofta män klaga på kollektivt skuldbeläggande. "Alla män är inte förövare". Det är sant men klagan riktar sig ofta mot kvinnor som lyfter problemen. Jag tror att ni män som inte är bekväma med att bli kollektivt anklagade skulle göra bättre nytta om ni började fundera över just manlighetsnormen. Hur påverkar den beteende och bilden av män. 

Fast det är klart. Det är riskabelt att tänka på detta. Då riskerar du kanske makten och din plats i hackordningen. 


lördag 26 januari 2013

Skolarbete

Funderar igen på dotterns skolarbete. Denna helg jobbar hon med en akademisk rapport på temat migration. Instruktionerna som de fått är svåra att förstå, även för mig som är akademiker så hur det ska vara för en förälder med knackig eller ingen svenska vågar jag inte tänka på. De bygger på arbetssättet från universitetet, hur man jobbar med uppsatser på högre akademisk nivå. Det kan vara värt att tänka på.

Som till exempel beskrivning av inledningen:


1.     Inledning – skall innefatta följande delar:
1.   Bakgrund – text som ger läsaren viktig bakgrundsfakta, så att läsaren förstår resultatet bättre och de slutsatser som författaren kommer att dra. Intresseväckande!
2.     Syfte – Vilket syfte har författaren med rapporten?
3.     Teori – Vilken teoretisk utgångspunkt har författaren?
4.     Problemformulering – Vilken fråga skall utredas?
5.  Avgränsning – Hur skall arbetet avgränsas för att kunna ge korrekta och relevanta slutsatser?
6.   Definition av centrala begrepp – Om författaren kommer att använda sig av definitionsmässigt svåra begrepp så måste författaren bearbeta dessa så att läsaren förstår svårigheten med dessa. Ex. begreppet välfärd, vad innebär det? 
Omfattningen på rapporten är max 15 sidor förutom källförteckning.....


Nåja det är väl ganska tydliga instruktioner. Men för att ytterligare illustrera problemen med vad vi föräldrar måste bidra med kanske det är bättre att skicka med instruktionen till läraren. Tyvärr har läraren nog missat att den är riktad till honom och istället skickat ut den till eleverna. Lätt som en plätt?


Undervisningen i kursen ska behandla följande centrala innehåll:
·       Tematiska fördjupningar kring historiska frågeställningar av betydelse för individer, grupper och samhällen, till exempel lokalhistoria, global migration och kulturmöten, olika historiska världsbilder, synen på jämställdhet och människors värde samt resursutnyttjande och människors förhållande till naturen.
·       Historiska begrepp och förklaringsmodeller, och deras tillämpning på olika historiska frågeställningar.
·       Granskningar och tolkningar av historiskt källmaterial, till exempel arkivmaterial, pressmaterial och databaser, som utgångspunkt för behandling av historiska frågeställningar.

Bara som en illustration...... av vad vi föräldrar ska kunna.






fredag 25 januari 2013

Bajen på utflykt.

I helgen borde jag varit i Ronneby. Det är nämligen stor bandyhelg. Det ska spelas något slags mellanting mellan uppvisningsmatch och träningsmatch. Lagen som möts är inga mindre än Hammarby och Vetlanda. Det är lite coolt. Planen var att Bajen skulle besöka Ronneby redan förra året när man invigde den nya bandy-rinken men då blev det inte av. Kul att det händer i år istället.

Enligt hemmalagets hemsida kommer Hammarby att "förstärkas" av spelare från Fredriksbergs BK. För mig är det lite extra fint för det är min pappas gamla klubb. I källaren hemma hos mamma finns det en hel hög med olika bandy-märken. Pappa finns ju inte kvar och kan se matchen men jag förvaltar hans bandyintresse med stor vördnad.

Så, ha det så fint i morgon alla Bajare i södern och hoppas att alla vänner och bekanta går man ur huse för att se på finbesöket. Sjung med bara.... åååhhhhh heja Bajen, heja, heja, heja, heja Hammarby.....


torsdag 24 januari 2013

Klimatet, köttet, glassen

Har ni tänkt på vad soligt det har varit den senaste månaden. Ljust och soligt. Kallt förvisso men ljust. Jag kan verkligen förstå att folk som måste vara ute gnäller över kylan. Jag kan ännu mer förstå att människor som är hemlösa far riktigt illa. Men, vi andra? Vi som kan gå in när det biter i. Tänk på att det faktiskt har varit ovanligt soligt och njut av det istället för att klaga.

Det finns dom som klagar på klimatet i övrigt. Lite höhö-skämt typ "var är den där jävla globala uppvärmingen". Själv tänker jag att gör vi inget nu, bland annat äter lite mindre kött, så har vi inom en snar framtid inget att äta alls. Ekonomiska styrmedel kan bli nödvändiga. Det är nog bara att gilla läget.

Att reglera konsumtion genom just skatter är heller inget nytt. Det blev jag påmind om idag via en vän. Tack Anastasia för tipset:


onsdag 23 januari 2013

Tulpaner

På fredag är det lön. Tror vi är många som längtar dit. Det har varit en lång månad på många sätt med storhelger och grejer. Som vanligt är tidningarna fulla av "så får du lönen att räcka"-tips.
  • Ta med matlåda
  • Ät inte ute på kvällen
  • Hyr en film istället för att gå på bio
  • Kör inte så mycket bil....
Ja, ni fattar. Alltså, så här lever de flesta för det mesta utan att det är en panikbesparingsåtgärd. Det får mig att tänka på Aftonbladets tips för något år sedan: sälj ena bilen, gör dig av med båten...

Nåja, jag ska inte gnälla för egen del men på fredag ska jag hur som helst unna mig en rejäl knippe tulpaner. Det ska jag.


tisdag 22 januari 2013

Mänsklig olycka

Lyssnar på en lyssnarbok, del två i en serie tror jag. Boken handlar om några familjer, vänner, i Stockholms innerstad. De är välbärgad, vit, privilegierad medelklass med lagom många barn, middagar och funderingar på gud. De är ytliga, ogenomtänkta och lite raljanta mot de som har mindre.

Allt detta gjorde att jag tvingade mig igenom första delen - typ 14 timmars uppläsning. Den handlar ju om 80-talet så jag tänkte att den beskrev tidsandan men andra delen började lika. Tråååkigt tänkte jag och tog tag i en annan bok i stället. Lyssnade klart på den men eftersom jag blev klar igår kväll ville jag inte börja på något nytt just innan jag somnade så jag tog upp den där tråkboken för att somna till.

Då, utan förvarning tog boken en helt ny vändning. Den ena familjen befinner sig plötsligt i Thailand och plötsligt befinner jag mig mitt i tsunami-katastrofen. Lika plötsligt blir dessa ganska trista, mellanklassmänniskor personer av kött och blod. Människor vars liv är lika sköra som andras. Det var det som krävdes för att ge boken färg. Det är det som vi måste minnas. Det som håller oss samman och som gör oss mänskliga är att vi är sköra, lika sköra allihop. 

Nu kan jag inte lägga ifrån mig boken. Jag måste veta hur det blev, hur man överlever en näradöden-upplevelse. Hur man går vidare och lämnar sina kära bakom sig. Det måste jag veta, för jag vet att det kan hända vem som helst. Inför döden är vi alla lika brukar vi säga och det kanske inte är helt sant, men nästan.

måndag 21 januari 2013

Mest skit faktiskt

I fredags bet jag sönder en tand. Som väl är har jag tandvårsförsäkring så jag kan gå och fixa detta även i januari. Det är många som inte hade haft möjlighet till det för tandvård är dyrt. Det är tråkigt att debatten om att även tänderna ska ingå i högkostnadsskyddet för sjukvård har tystnat. Det är väl i och för sig ett tecken i tiden när välfäden krymper.

Var ute och sprang igår. Kände mig lite peppad för det har gått bra så jag tog i lite extra i de lite snabbare intervallerna. De fyra första gick bra (varje intervall är 4 minuter) men den femte!!! Pang sa det i hälen och så fick jag halta hem. Skit och senapsgas för trasiga fötter. Känns något bättre idag men inte bra.

Åkte till jobbet i morse. Satt där i godan ro och lyssnade på radion. Plötsligt kändes det som om jag blev akut snorig. Instinktivt tog jag upp handen bara för att upptäcka att blodet rann från näsan. Som väl var hade jag en paket pappersnäsdukar i väskan så jag lyckades stoppa flödet utan att få blod över hela mig. Det var länge sedan jag fick akut näsblod. Har inte känt mig stressad på sista tiden. Nåja, en gång är väl ingen gång.

Eller så är alltihop åldern, hm, åldern.

söndag 20 januari 2013

Act up

Har tillbringat denna vackra söndagsförmiddag i en mörk biosalong på en frukostvisning av dokumentären om aktiviströrelsen Act up. Att se en film som består av material från åttiotalet och framåt där många av aktivisterna som var med då idag är döda är så klart känslosamt. Att samtidigt vara medveten om att denna rörelse fortfarande är aktiv och behövs fyller en både med glädje och sorg.

Act up bildades som en aktiviströrelse i USA där myndigheterna gjorde väldigt lite eller inget för att hindra AIDS-epedemin under åttio- och nittiotalen. I vissa fall motarbetade man spridningen genom att motsätta sig dels kondomanvändning, dels sexualundervisning och i största allmänhet sexuella och reproduktiva rättigheter. Starka vittnesmål och starka bilder.

I somras när jag var i Washington på världsaids-konferensen deltog jag i den stora demonstrationen som gick från kongresskonventet till Vita huset. På något sätt kanske jag blev en del av Act up-rörelsen då. Att solidarisera sig med personer som har en tunnare röst, världen över. Det är inte svårare än så.



Act up! Unleash power!

lördag 19 januari 2013

Kvotering

Idag har jämställdhetsministern (som inte är feminsit) presenterat sitt förslag till mer jämställda bolagsstyrelser. 3 % av VDar och styrelseordföranden i börsnoterade bolag är kvinnor, det betyder att 97 % är män. 24 % av styrelseledamöterna är kvinnor men de flesta av dem är suppleanter så ja - det finns lite att göra.

Vad är då jämställdhetsministerns lösning. Jo, eftersom bolagen inte lyckas på egenhand vill hon lagstifta att valberedningarna eftersträva jämställdhet. Hm, det låter som väldigt låga krav. Faktiskt. Men, okej - det är bättre än inget.

Det går väldigt sakta just nu på jämställdhetsområdet. Det är viktigt att förstå hur allt hänger ihop. Alla de framsteg som hittills skett på på jämställdhetsområdet är resultatet av aktiva beslut som påverkat strukturer och sätt att tänka. Från kvinnors krav på att själva kontrollera sin reproduktion till förskola, äldreomsorg och deltagande på arbetsmarknaden. Nästa steg måste vara individuell föräldraförsäkring!

Hur som helst. Den som tror att vi uppnår jämställdhetsnirvana genom att ha fler kvinnor i bolagsstyrelser är så klart ute och cyklar. Men detta är en komponent av många som måste genomföras. Det måste hur som helst bli stopp för snopp-kvotering. Låt kompetens avgöra vem som är mest lämpad för jobbet.

För, det kan väl inte vara så att det inte finns en enda kvinna som skulle kunna utmana de där 76 procenten män - i kompetens?

fredag 18 januari 2013

Fredag

Klockan är snart halv fem på fredag eftermiddag. Idag har jag inte hunnit med någonting och gjort massor. Allra minst har jag hunnit med att tänka på en klok text att förmedla här. Det känns trist men idag får ni hålla tillgod med intet.

Fast okej, vi kan köra en låt:




torsdag 17 januari 2013

En sån karl!

Igår läste jag ett skämt på twitter. Ett sånt där plumt sexistiskt skämt som jag ofta reagerar på. Det löd så här:

"Kom på efter undersökningen idag att jag hade en snygg kvinnlig läkare. Tur att jag inte kom på det när jag blev ombedd dra ner byxorna :-)"

Funderade en stund och frågade sedan skämtaren:

"Vad hade hänt annars?"

Det är en intressant fråga att ställa. Skämtaren i detta fallet svarade att han insåg att skämtet var sexistiskt men först vid påpekan att det faktiskt riktade sig mot honom själv som man.

Vad hade hänt annars?

Hade han genast fått stånd?

Hade han varit tvingad att genast kasta sig över kvinnan och ha sex med henne?

Hade han varit tvungen att neka till att dra ner byxorna och därmed inte genomgå den medicinska undersökningen?

Vad hade hänt?

Ser män på sig själva och andra män som ständigt sexuellt virila? Eller är det andra mäns (inbillade) förväntningar som man vill spegla?

"Höhö - blev det något nittonde hål på golfen när du var på golfresa? Höhöhö".

Det fattar väl vem som helst att en man som vanligtvis rider runt på sin häst och skjuter skarpt i solnedgången måste ligga med den kvinnliga läkaren om hon nu ber honom dra ner byxorna för en undersökning.

Manlighetsnormen, vem drabbar den? Hur uppfostrar du din son? En dunk i ryggen och en ruttet skämt om hans sexualitet och tjejernas oskuld? Hur uppfostrar killarna varandra och vilka egenskaper premieras?

"Höhö, grabben - klart du vill. Är du inte man nog att få upp den? Kom igen nu, klart du vill......"







onsdag 16 januari 2013

Partiledardebatt

Skulle kunna sammanfatta det hela så här: inget nytt under solen. Samma män (och en kvinna) pratar om samma saker. Känslan är att det är lite mindre spännande. Skämten, formuleringarna, metaforerna lite mer krystade. Och jag blir mer desillusionerad.

Jag undrar var blodet och kampen finns? Alltså i bildlig mening så klart. Jag lyssnar på min dotter som ärvt min förmåga att gå isär av orättvisor. Hon beskriver vänner som levt och lever i en situation där man har tomma skåp minst en vecka i månaden. Alltså, inte mat på bordet. Hon beskriver bekanta som har småsyskon som inte satt sin fot i stan, alltså utanför sin förort, fast dom nu är i skolåldern.

Igår sa hon att hon vill leva i ett klasslöst samhälle. Hon vill leva i en stad där inte allt hela tiden går i kras för att några har och andra inte. Men, det är en lång väg dit. Hollywoodfruar och Laila Bagge är förebilderna. Farmen sänds på bästa sändningstid. I kväll kommer vi eventuellt få veta genom uppdrag granskning att det inte finns någon barnfattigdom i Sverige.

Det är partiledardebatt. I den diskuteras restaurangmoms. I den diskuteras LÄX-rut. I den pratar man i metaforer och kammar hem poäng på varandras bekostnad. Jag undrar, var är blodet och var är kampen? (I bildlig mening).

tisdag 15 januari 2013

Video killed....

Har haft Siouxsie and the Banshees i huvudet hela dagen. Här får du också det:



måndag 14 januari 2013

"Är det någon vi känner"?

Jag bor i Sundbyberg. Jag har två döttrar som är 18 och 20 år. Den äldsta bor ca 50 meter från platsen där helgens fruktansvärda våldtäkt begicks. Det är obehagligt på så många sätt. Självklart utifrån perspektivet att mina tjejer rör sig ute på natten och uppenbarligen inte ska känna sig säkra ens utanför sin egen port. Det är obehagligt inte bara för att de själva riskerar att utsättas för mäns okontrollerade maktbehov utan också för att de kunde ha blivit vittnen och därmed på annat sätt utsatta. Vad gör man om man hamnar i en sådan situation? Jag vet inte hur många gånger de berättat om verbala påhopp. En gång har vi polisanmält en man som tog sig friheter på tunnelbanan. Det finns överallt.

Sedan är det ju det där andra. Är offret någon vi känner? Sundbyberg är en liten stad och är tjejen uppvuxen i Sumpan vet vi med sannolikhet vem det är. Vad gör men med sådan information. Ja, det är klart att det kryper närmre och blir än mer obehagligt. Vid behov kan man sträcka ut en hand till henne eller till anhöriga. Men, spelar det egentligen någon roll om hon kommer från Sundbyberg eller en stad i Indien som jag inte kan se framför mig.

I morse när jag klev på tunnelbanan blev jag varse en annan tanke. Helst hade jag inte velat tänka den alls. Det som slog mig var att det skulle kunna vara någon av dem. Någon av de män som satt och halvsov på tunnelbanan skulle kunna vara en av gärningsmännen. Det var en obehaglig tanke som jag inte hade tänkt förut. Men den kanske också behöver tänkas. Det kan vara någon vi möter. Det kan vara någon vi känner. Det är därför vi måste sluta sanktionera sexistiska uttryck och skämt. Det är därför vi måste ta ställning. Varje dag.

söndag 13 januari 2013

Stora tankedagen

Dricker mitt morgonkaffe och tittar i sumpen. Där står det förändring. Det står att något är på väg att hända som förändrar saker och ting. 

Därför ska jag tänka idag. Jag ska fundera på saker som är viktiga i mitt liv. Beslut för framtiden och nutiden som en behöver utrymme och eftertanke.  Vad är viktigt i mitt liv och inte? Vad kan man leva med och vad behöver och kan förändras? Det är intressant hur tankeprocesser fungerar, i alla fall för mig. Plötsligt en morgon vaknar man och känner att man är nära lösning. Som om att nästan alla tankar under natten fallit på plats. 

Alltså, nästan alla bitar men inte riktigt alla. Så, idag ska jag synliggöra de där sista bitarna för mig själv. Det kommer bli bra.




lördag 12 januari 2013

Ledig lördag och livspusslet

Drack lite vin igår. Kanske ett glas för mycket men det var ju så trevligt. Som vanligt på fredagskvällen efter jobbet. Nåja, idag är jag ledig så det är okej. Ska springa, träna, läsa, brodera och bjuda dottern med pojkvän på middag hoppas jag. Det är en härlig njutning att vara ledig en hel helg. Imorgon kanske jag städar lite också och lagar lite mat för veckan.

Vad gör folk annars med sina lediga lördagar och söndagar? Alltså, jag vet ju att man är på fotbollscup med ungarna och att man storhandlar. Kanske man bjuder över några kompisar på kvällen eller fixar lördagsmys med ungarna. Typ sådant som man alltid gjort. När man har mindre ungar är det lite stressigare, när de blir äldre är det mindre stressigt.

Så här har det väl alltid varit? Man stressar och fixar och trixar. Därför hatar jag det där ordet "livspusslet" som plötsligt dykt upp. I dagens DN skriver två moderater att ett avskaffande av RUT (eller egentligen ett minskat bidrag) skulle göra livet så mycket svårare. Alltså, jag undrar - jag hade småbarn före RUT. Jag var ensamstående och inte grodde mitt hem igen. Ingen bar hem matkassar till mig för utom jag själv.

Vad är det som hänt? Vad gör folk som är så extremt tidskrävande att de måste ha butlertjänster för att klara av livet. Det är svårt för mig att fatta. Hur blev det så här? På fem år har vi blivit beroende av bidrag från staten för att kunna sköta våra hem. Vi friska, starka, vanliga människor. Samtidigt som vård, skola, omsorg går på knäna. Hur gick det till?

fredag 11 januari 2013

State of the Nation

Funderade i morse på "jakten på Annie Lööf". Jag gillar inte centerpartiet och jag är inte särskilt förtjust i Annie Lööf. Det är dock inte särdeles väsentligt i sammanhanget. Partiet och partiledaren jagas eftersom man har sjunkande opinionssiffror och har släppt ett idéprogram som innehåller en mängd ganska "vilda" förslag. Tror jag. Men det är just ett idéprogram som är en vision och en tanke kring vart man vill.

Igår hade sossarna sitt sista möte i programkommissionen. Sossarna som är Sveriges största parti presenterade före jul ett förslag till nytt partiprogram. Detta kritiserades i tre dagar för att det var idélöst och tomt. Eller, möjligtvis lite väl höger/vänster - vad du nu vill. Sedan dog den debatten. Ingen jakt och ingen panikflykt till Sverige från någon semesterort långt bort. Är det bra eller dåligt?

För två månader sedan avslöjades ytterligare skandaler kring SD. Järnrören och de rasistiska uttalandena har väl ingen av oss glömt. Två avgångna riksdagsledamöter, time-outs och krishantering i en vecka. Sen var det bra med det.

Vi har alltså två partier som under loppet av två månader har presenterat sina visioner för den framtida politiken. Ett av dem sitter i regeringen och det andra råkar vara Sveriges största. Har vi pratat om det? Har det diskuterats vid ett köksbord nära dig? Eller på jobbet? Snackade ni om det vid glöggen i julas? Pratade ni om politiska idéer eller brist på sådana?

Vad betyder allt det här? Om du presenterar ett idéprogram som utmanar tanken så kraschar du innan du ens nått startbanan. Bättre då att spela på säkra kort och inte ha några visioner alls, då händer inget. Men du behöver inte oroa dig för att kana utför. När det öppet rasistiska partiet är det enda av de tre ovanstående exemplen som går framåt i opinionen. Det är då man måste börja fundera på hur det står till i landet Sverige. State of the Nation alltså, hur är det?

torsdag 10 januari 2013

Call girl pt2

På vägen hem från jobbet lyssnar jag på ekot. Samma nyhet som på morgonen snurrar. 17-åriga "Nora" som redan 2007 anmälde Göran Lindberg, den senare våldtäktsdömde fd polischefen, för våldtäkt.

Enligt reportaget som sänds i sin helhet på söndag trodde vare sig personalen på ungdomshemmet där Nora bodde eller polisen på hennes uppgifter under de första åren sedan hon berättat. Att män
med makt och inflytande skulle utnyttja och våldta maktlösa och trasiga unga flickor. Vem skulle kunna tro på något sådant?

Män med makt. Flickor och så klart även pojkar utan makt. Förövare och offer. Samhällets vinnare och samhällets förlorare. Skäms på er, ni som utredde. Skäms på er ni som jobbade på ungdomshemmet där Nora bodde. Tack Nora för att du orkade fortsätta.

onsdag 9 januari 2013

Ner i gruvan

Tillbaka på jobbet efter tre veckors ledighet. Det känns okej även om det tog lite emot att behöva gå och lägga sig tidigt på kvällen igår. Känner att det är nyttigt för hjärnan att veckla in sig i lite svåra problem, inte bara planera dagens lunch- och träningsaktiviteter. Det finns många nötter att knäcka. Dels faktiska uppgifter och dels mitt eget förhållande till svaren på dessa uppgifter.

Nåja, annars har jag några projekt i det privata på gång. Ett beslut om att inte boka in mer än två (politiska/föreningsmöten) per vecka ska återinföras. Det ska också upprätthållas strikt. Kan andra säga nej borde det ju funka för mig. Alltså, jag ska verkligen träna på att säga nej utan motivering och som råg i ryggen har jag ovanstående beslut. Hur ett sådant beslut kommit till är väl mindre viktigt, att det är jag som bestämt tillsammans med mig själv måste väl vara lika giltigt som ett annat beslut?

Så är det träningen. Har kommit igång bra under ledigheten. Nu ska jag bara hitta frekvensen som är rimlig. Minst tre ut och springa-tillfällen per vecka, 50 sitt ups/dag och utmaningen 100 burpees är grunden. Därutöver ska jag se till att upprätthålla frekvensen på den funktionella träningen även dagar när jag inte hinner springa. Det kommer bli bra.

Så slutligen, spendera mindre tid med sociala medier och mer tid i verkligheten. Hur jag ska upprätthålla detta har jag inte klurat ut ännu. En sak är att jag ska återuppta mitt pyssel. Har tagit på mig (helt själv) att brodera ett budskap på något. Jag håller för närvarande på att göra mönster. Vart efter det tar form ska du få se hur det blir.

Ja, det var väl det för idag. Nu ska jag fundera på sexjuridik resten av dagen. Det ska bli kul.

tisdag 8 januari 2013

Kärleken, sorgen

Idag vaknade jag med beskedet att min musikhjälte genom tiderna, David Bowie, släppt en ny låt. Det var tio år sedan sist. Självklart är den jätte- jättebra men den kräver några lyssningar. Jag har redan hört hundra tolkningar och funderingar på vad den handlar om. Jag tror att det är som det brukar med Bowie. Den handlar inte om någonting. Samtidigt som den handlar om allt. Det är själva grejen med Bowies musik. Det finns ett högre plan. Det är inte så trivialt att du kan tolka en text och säga "tillståndet i Europa", det är vad den handlar om, eller "hans sjukdomsperiod" - det är det han berättar om.

Bowie talar till något inuti dig. Han talar om något utanför dig. Något större. Hans budskap är inte politiskt, det är en reflektion och en tolkning på hans eget sätt.

Därför handlar låten om förväl. Ett hejdå och ett sorgligt budskap om att nu är det över. Så är det för mig och min tolkning är den rätta (för mig). En tunn, spröd röst som innehåller sorg och en video som ger en utblick över det arbete som hann påbörjas men inte avslutas. jag har alltid sagt att det finns en Bowie-låt för varje sinnesstämning. Du väljer vilken.


måndag 7 januari 2013

91 skoldagar till lov

Idag börjar skolan för många ungar liksom jobbet för oss föräldrar, även om jag har ett par dagar kvar. Samtidigt börjar dubbeljobbet för många av oss eftersom ungarnas skola ofta fortsätter till långt in på kvällarna och över helgerna. Så, nu börjar också en tid av tjat och gnat om "har du gjort läxan"? "Har du något skolarbete som måste göras"? Onda magar, dålig sömn, stress och press.

Vårterminen består enligt uppgift av cirka 91 dagar. Det är lite olika i olika skolor beroende på hur timmarna är utlagda men däromkring. För mig som vuxen gäller antagligen att jag får vänta runt 130 dagar till min semester. Under våren innehåller terminen studiedagar och ett antal veckors lov. För de yngre innebär det några veckor på fritids. För de äldre innebär det bara ledig tid. Fritids är en väldigt viktig verksamhet men tyvärr håller den allt för låg kvalitet idag. Personaltätheten är så låg att det många gånger är fråga om förvaring, inget annat.

Jag tror att det är dags att på allvar börja tala om huruvida det är rimligt att ungarna går så lite i skolan som de gör. I de lägre årskurserna går de kanske i skolan effektiv tid fyra till fem timmar om dagen. Även i de äldre årskurserna är dagarna i skolan för korta. Jag anser att dagarna måste bli längre. Ordentligt med tid tillsammans med pedagoger i planerad tid. Självklart måste schemat då innehålla mer av estetisk verksamhet, rörelse, fri verksamhet och vad det nu kan vara men tillsammans med pedagoger i organiserad form. De fantastiska fritidspedagogerna får kanske flytta in i skolan.

Idag har skolan inte längre tid att åka på studiebesök eller delta i kulturell verksamhet i någon större omfattning. Det är så klart en brist ur undervisningssynpunkt. Skolans kompensatoriska uppdrag verkar mer och mer bortglömt. Det ska stressas fram mot nationella prov och andra tester istället för att vidga vyerna och visa på en bredd. Att också ge möjlighet till bildning, inte bara utbildning.

Att femton veckors skollov är ett stressmoment på andra sätt nämligen i det så kallade livspusslet är ju också ett faktum. I synnerhet i de lägre årskurserna. Att ge ungarna kvalitet på sin lediga tid (kvalitet kan även innebära att bara hänga runt så klart) är svårt nog ändå. Inte minst för familjer som växer upp i hushåll med knapp ekonomisk situation.

Det viktigaste argumentet som talar för såväl längre skoldagar och kortare lov är dock att undervisningen skulle kunna få så mycket högre kvalitet. Och den skulle kunna skötas på dagtid. Med mer tid finns utrymme för att se enskilda barns behov. Det finns tid att jobba igenom uppgifter och stanna upp när alla inte hänger med. Det finns tid att jobba i mindre grupper och som sagt, tid för annat än katederundervisning.

Kortare lov och längre skoldagar skulle betyda att ungarna inte behöver ta hem arbete och att föräldrar ska förvandlas till extralärare. Det skulle så klart betyda slutet på det förhatliga läxrut. Det skulle skapa en mer jämlik skola och bättre möjligheter för våra barn. Inte minst skulle det minska stressen för barnen och ungdomarna och ge möjlighet till verkligt ledig tid efter skoldagens slut.

söndag 6 januari 2013

Pausmusik

Skulle ha bloggat om att jag tycker att loven ska vara kortare och dagarna längre i skolan idag men jag har inte hunnit. Istället har jag hängt med mitt lilla lånebarn och sedan träffat ett annat, lite större, barn på stan och pratat utbildning och val. Därför blir det ingen blogg ikväll. Jag orkar inte skriva något klokt. Istället blir det pausmusik.


lördag 5 januari 2013

Träningsfritt

Idag har jag en träningsfri dag, nästan. Ska så klart göra de dagliga övningarna och dag fyra på utmaningen #100burpees men bortsett från det så ska jag alltså inte springa eller köra en massa tabata. Det behövs. Jag försöker ju lära mig att inte överträna så att fötter eller andra kroppsdelar håller lite längre. Just nu är min axel lite ur led efter ett pass med gummiband för ett par dagar sedan.

Det är fantastiskt roligt hur mycket man faktiskt kan träna hemma. Jag har ju kort på ett flashigt gym men det blir så mycket mera gjort när jag tränar hemma. En liten springtur och sedan styrkeövningar och stretch. Bra grejer. Det enda som saknas är typ en bastu eller bubbelbad.

Jag lär få mitt lystmäte av rörelse ändå. Idag kommer nämligen min lille vän C på besök. Han ska stanna tills i morgon. Du som hängt med i bloggen har varit med sedan C föddes. Han är alltså ett av mina "barn på stan" vars unga mamma jag försöker hjälpa med smått och stort.  Den unge mannen har nu hunnit bli 3 år och idag ska det bli premiär i simhallen. Som väl är blir det äldsta dottern som tar honom dit. Det är fint. Att äpplet inte faller så långt från päronträdet är nämligen allt som oftast sant.

fredag 4 januari 2013

RUT och radikalerna

Idag har Rut namnsdag vilket föranlett en debatt om RUT-avdrag på twitter. I delar har denna debatt varit väldigt uppfriskande och bra. Man kan konstatera att många faktiskt "fattar" eller anser att RUT-bidraget är skev resursfördelning. Samtidigt vill många försvara sin rätt till städhjälp och ibland tror jag att folk önskar något slags avlat att det är okej med bidrag eftersom det enigt vissa skapar jobb.

Jag tycker det är dags att flytta fokus från huruvida det är okej med privat städhjälp eller inte. Det är en ointressant fråga. Det är resursfördelningen som är det intressanta. Det är väl självklart att det går att omfördela resurserna så att vi faktiskt får renare sjukhus och bättre hemtjänst om vi vill? Så är det väl alltid i alla ekonomiska system. Det är en fråga om prioriteringar.

Många av debattörerna är väl medvetna om sin privilegierade position men att ge upp något för att ge andra samma chanser - vågar ni? Vill ni? Eller är det mest snack?

"Ge mig ett parti att rösta på" utbrister någon. "Ett parti som vill fördela bättre och som driver klassfrågor och jämställdhetsfrågor och som inser att det måste till en grön revolution"....

Tja, granska de partier som sitter i riksdagen. Titta på deras förslag till budgetar och till frågor man driver. Jag tror det där paritet finns men det kostar på att vara solidarisk. Det är inte gratis. Man måste vara beredd att jobba lite för frågorna och i bästa fall ge upp ett eller annat jobbskatteavdrag. Det är heller inte bekvämt i detta medelklassamhälle att komma ut som vänster. Å andra sidan är det enda sättet att komma vidare i bygget av ett samhälle där alla får möjlighet att leva, inte bara överleva. Ett samhälle med rejäl omfördelning för när jag minst anar det kan det vara jag som behöver din hand.

torsdag 3 januari 2013

Lika villkor?

Skomakare bli vid din läst är ett gammalt talesätt som idag mer borde lyda förortsunge, stanna där du är. I Stockholm kostar det som många vet 790 kronor att åka kollektivt en månad. I jämförelse med många ställen på landsorten är det inte jättemycket men eftersom jag själv bott på landet vill jag påstå att det inte går att jämföra. Kollektivtrafiken är verkligen nervsystemet och blodomloppet i en stor stad som Stockholm.

Visste du att det kostar 840 kronor per termin för en unge att ta sig till skolan och behöver åka kollektivt? Om barnet bor hyfsat nära skolan, det vill säga närmre än 6 kilometer, får familjen själv stå denna kostnad. Jag funderar på varför? Min familj bor i norra Stockholm, inte långt ut från city men ett par tunnelbanestationer är det till t-centalen. Fågelvägen kan vi ta oss ganska långt på 6 kilometer men är det rimligt att förvänta sig att ungen ska cykla/gå dessa kilometrar fram och tillbaka varje dag om man inte har råd med tunnelbanekort? Över motorvägar och förbifarter? Jag gissar att det är en ganska tung nödvändig utgift för många familjer.

I början av januari brukar kassan vara skral. Det gäller för många av oss. Det beror så klart på att jul och nyår är kostsamma helger men också på att det är en "lång" månad. Ofta får man man lön innan jul och denna ska därför räcka liiite längre. I januari ska också en massa årsvisa kostnader ut. Om man har ungar som idrottar ska medlemsavgifter och licenser betalas. Inte sällan är det bråttom. Om ungarna dessutom ska kunna ta sig till och från träningar och tävlingar behöver de kunna åka kollektivt. Då gäller det att ha kassa för till de 840 kronorna och dessutom 880 kronor för att kortet ska gälla även på kvällar och helger.

Är det rimligt att en tonåring ska behöva betala över 1700 för att transportera sig till skola och fritidsaktiviteter under terminen? Vem tror du det drabbar att kollektivtrafiken är så dyr samtidigt som den är oumbärlig i en storstadsregion? Förortsunge, stanna där du är!


onsdag 2 januari 2013

Mer eller mindre rasism

Hamnade igår i en minidiskussion på twitter om huruvida rasismen i Sverige är större eller mindre än tidigare. Jag vill bestämt hävda att den är större. Åtminstånne den som är uttalad och synlig. Min motdebattör hävdade motsatsen. Han hävdade dessutom att forskningen är entydig i frågan och hänvisade bland annat till SOM-institutet som gör enkäter i frågan med jämna mellanrum. Jag hänvisade bland annat till europarådet som undersöker frågan på liknande sätt och som uttrycker oro dels för den ökande rasismen och dels för bristen på åtgärder mot den. Här är en referens till Europarådets undersökning. Eftersom debatter kräver understöd gills inte argument som "mina erfarenheter säger mig", det är rimligt.

I morse läste jag ett antal artiklar som hänvisar till den undersökning som min motdebattör lyfte. De ger en tydlig bild av ett allt mer segregerat land. Ett Sverige där vi i syd har fortsatt stark främlingsfientlighet och i norr en mer tolerant inställning. Underökningen visar också på att vår inställning till hur personer med invandrarbakgrund ska bete sig har förändrats och också på att vår syn på vem som är invandrare har gjort det samma. Utredningen med kommentar hittar du här.

Personer som kommer från närområdet, främst Norden men också Europa ses inte som invandrare i samma utsträckning. Invandrare är numera alltså främst de som inte ser ut som vi förväntar oss att en nordbo/svensk ska se ut. Det har enligt mig inneburit att rasismen tydligare vänder sig mot personer med annan hudfärg/hårfärg än tidigare. Detta oavsett om dessa personer är svenskar eller inte. Alltså, även om svenskarna har en större tolerans mot invandring betyder inte det att man är mindre rasistiska.

Enligt samma undersökning är också den ökade toleransen mer villkorad idag än tidigare. Över åttio procent av de svarande anser att personer som invandrar ska "anpassa sig" till svenska seder och bruk. För mig är det problematiskt om det handlar om mer än lagar och regler. Det vill säga assimilation. Undersökningen visar också att intoleransen mot muslimska uttryck och symboler (i.e. niquab, slöja etc) är mycket stark. (Alltså, ser du annorlunda ut....).

Mina snabba slutsatser av detta är att rasismen blivit mer polariserad än tidigare. Den riktar sig tydligare och mer hårdhänt/högljutt mot personer som SER annorlunda ut. Det talas inte lika högt om attentat mot flyktingförläggningar och rasistiskt motiverade brott ges inte samma utrymme i media. Samtidigt vill man ju gärna tro att vi blir mer upplysta och därmed mer toleranta, men det verkar alltså inte så. Och, de högljudda rasisterna i kommentarsfält och på sociala medier sprider sig även till andra offentliga utrymmen. Glåporden och det fysiska våldet kommer från alla håll, även från vuxna och etablerade personer. Så var det inte förr. Inte vad jag kan minnas i alla fall.

tisdag 1 januari 2013

Nyårsdag

Jag gillar verkligen nyårsdagen. Att ligga i soffan och slappa utan att ha dåligt samvete för något. Köpa hämtmat och vänta på att det ska bli mörkt igen. Det var en finfin kväll igår, skoj och allvar i en bra blandning. Hemma innan två, det får väl räknas som bra jobbat. God mat, god dryck och goda vänner - det är ju allt jag begär.

Men, det var inte bara skoj och glam - vi hade som sagt allvarliga samtal också. Om vad vi i vår lilla grupp faktiskt har att erbjuda till andra som har det mindre. Av oss själva framför allt. Själv känner jag för varje dag hur jag går sönder av segregationen i vårt samhälle och tänker att om alla kunde ge en timma av mentorskap eller vad det nu kan vara. En hand, en referens, en glimt in i en annan värld skulle det bli så mycket bättre. Det finns så många som behöver bra vuxna omkring sig. Och, det finns så många bra vuxna som kan ge lite utan att det kostar någonting.

Så, har du inte hittat på ditt löfte för 2013 ännu eller om du har plats för ett till - anta utmaningen att ge en timma av dig själv till någon som behöver det. Som ungarna säger - bara gört!

I övrigt har jag nu fem personer som antagit utmaningen 100 burpees på 100 dagar. Vi börjar i morgon så ännu finns tid att haka på. För instrux se gårdagens bloggpost. Haka på. Bara gört!