onsdag 30 juni 2010

Det kom ett brev från skattebetalarnas förening

Jag fick ett brev igår. Det var prydligt adresserat till mig och igenklistrat och så. Jag öppnade och läste med stort intresse. Brevet kom från Skattebetalarnas förening. I brevets överskrift stod det "Fastighetsskatten i fokus". Spännande tänkte jag.

Brevet är egentligen en uppmaning till mig som skattebetalare att bli medlem i föreningen. Helst ska jag värva mina grannar också. Inledningen på brevet lyder: "Jag skriver till dig då jag tror att du delar min oro för hur skatteklimatet kan komma att se ut efter höstens val". Det är i och för sig riktigt men kanske inte av samma skäl som vad Robert som skrivit brevet tror. Robert uppmanar mig att läsa mer på baksidan.

Jag vänder så klart på brevet för jag vill ju veta hur skattebetalarna tror att höstens olika alternativ ska påverka míg. Där får jag läsa om att det VISST är fler än dom med dom dyraste villorna som riskerar högre skatt. Jag får också läsa att visserligen är villaskatten som högern hittat på inte perfekt MEN DET KAN BLI VÄRRE.

Alltså, jag blev inte klokare av att läsa på baksidan eftersom frågeställningen liksom inte berörde mig så jag tänkte, jag får väl ringa och fråga. Efter mycket om och men fick jag prata med en myndig herre. Jag frågade då helt enkelt hur dom trodde att de rödgrönas fastighetsskatt skulle påverka mig.

Jo, hum, och det vet jag inte, och nja så kan man, vet...inte. Hum.

Nåja, jag kan ge besked. Vi som bor i hyresrätt kommer att få sänkt fastighetsskatt när dom rödgröna vinner valet. Det visste inte skattebetalarnas föreningen - det vet dom nu.

tisdag 29 juni 2010

Musikskolan och jag

När jag var barn/ungdom så spelade jag alla instrument. Eller, jag ville spela alla instrument men hade sjukt dåligt tålamod så det blev mest fusk. Det började faktiskt med att musikskolan skulle ta ut dom tre lyckliga barnen som skulle få börja spela blockflöjt. Vi samlades i matsalen och så skulle vi sjunga något glatt i grupp samtidigt som kyrkans kantor gick runt och lade örat till var och en för att se vem som hade talang.

Jag sjöng inte rent och fick inte vara med.

Nåja, mor och far satte mig i pianoskola hos en galen tant. Eller hon var nog inte galen men hon var ryska eller polska och hade massor av tidningar och katter överallt i sin lägenhet. Men, hon lärde mig läsa noter och spela skalor.

Sedan ville jag spela gitarr så jag och min pappa gick en ABF-kurs. Plinka plånka. I högstadiet blev jag sugen på blåsinstrument så jag tjatade till mig en tvärföjt som jag spelade på i så kallat fritt valt arbete.

Sedan kom punken in i mitt liv. Då behövde jag inga noter. Jag behövde inga lärare och jag behövde ingen mesig tvärflöjt. Jag började spela bas. Fint. Mitt första band hette "Säkra perioder" och vi hade exakt noll spelningar. Men det var inte så viktigt för vi hade väldigt kul. Tidningen skrev om oss och vi var glada.

Jag köpte en kontrabas för nästan inga pengar alls. Den var vacker och tung.

Som vuxen blev jag sugen på att spela efter noter igen. Jag läste en annons om ett samabete mellan ABF och musikskolan där man gav utrymme till att förverkliga dom uppdämda drömmar som man missat som barn om man inte fick gå på musikskolan. Jag gjorde slag i saken. Jag köpte mig en saxofon.

När äldsta dottern föddes gjorde hon tidigt klart att hon inte gillade mammas saxspel. Jag sålde min fina sax och köpte en barnvagn...

Nu är ungarna stora och jag har bestämt mig att skaffa en ny kompis.

måndag 28 juni 2010

Hemma igen

Har landat i stan efter en helg i Blekinge. Jag vet inte vad det är men av någon anledning känns det som naturen är grönare och grannare än på väldigt länge. Samtidigt är det tungt. Pappa bli sämre och mamma ledsnare. Vi gjorde så gott vi kunde. Upprätthöll skenet. "Sista midsommaren tillsammans" sa mamma. "Det vet vi inte" sa jag.

Vi måste prata praktiska saker nu.

Själv tänker jag på hur banden till hembyggden blir tunnare. Vad kommer att hända när huset i byn inte finns kvar till vårt förfogande? Den korta promenaden ner till stranden som inte är alls privat men ändå vår.

Kollar desperat Hemnet men det finns inget som lockar eller är möjligt eller är lämpligt. Borde tagit tag i det där för många år sedan men då var det liksom inte aktuellt. Inte finansiellt och inte känslomässigt. Nu verkar alla ha upptäckt byn. Jag är inte redo. Så enkelt är det väl.

onsdag 23 juni 2010

Ofrivillig bloggpaus

Dagens inlägg blir det sista på fem dagar. Skälen till detta är flera. Mitt hemmabredband har pajat och imorgon tänker jag ta helg. Dessutom ska jag åka till Blekinge och träffa min sjuka pappa och min vårdande mamma. Då vill jag inte hänga i cyberspace.

Det slutliga skälet är dock smärta. Igår när jag i godan ro satt och kollade in Argentina - Grekland stack det plötsligt till i armen. Ont som fan helt enkelt. I morse när jag vaknade var smärtan mycket värre. Jag försökte kamma mig men det gick bara inte att få upp armen så högt. Knäppa BH:n och för den delen dra upp bandet när det glider ner på axeln - nästan omöjligt.

Så, jag fick helt enkelt gå till doktorn. Två timmars väntan och tre minuters undersökning. Inflammation i ett senfäste och en jääääättttttestor spruta med cortison rakt in i det onda. Nu får jag inte göra saker som gör ont och att skriva på tangentbordet är på gränsen till smärtsamt. Alltså, det blir till att pausa en stund. Ha en härlig midsommar alla och ta det lugnt i trafiken

måndag 21 juni 2010

Bajen aid

Jag var på sektmöte igår. Det var fantastiskt. Det var en hårmån från tungotal och att folk svimmade. Det var en uns från hysteri och ibland kändes det som närmare gud till dig. Jag stod bredvid två stora män med många tatueringar på armarna. Dom talade om kärlek. Dom talade om att det är bättre att älska sitt eget än att hata de andra. Det var fint. En man från "Firman" kramade om mig i ren och skär lycka.

Jag var alltså på stödgalan Bajen aid. Det var ett uppbåd av artister (även om jag gärna skulle sluppit Mange Schmidt). Det var seger och det var ett klassmål utan dess like av Linus Hallenius. När laget kom in på scenen en kort stund efter matchen i Södertälje var det som om vi hade vunnit SM-guld.

Det är i sådana stunder man förstår att det spelar liksom ingen roll om vi leder serien. Vi är Bajen och vi är bäst ändå. (Dessutom blev jag lite kär i Magnus Carlson igen).

lördag 19 juni 2010

Journalistiken och verkligheten pt 2

Jaha, så var det då dagen B. Ja, alltså den där dagen då det blå blodet ska blandas med den lilla människans. Jag har ju lovat att inte skriva om det så det ska jag låta bli. Själv sitter jag på jobbet, mitt i smeten och försöker jobba. Det får bli några timmar så jag hinner hem till dom viktiga matcherna ikväll.

Men, nu skulle det ju handla om journalistik Det svämmar verkligen över av rojalism överallt. Hörde på Medierna i P1 att när det begav sig förra gången när pappa Kungen och mamma Drottningen gifte sig så toppade Aftonbladet med Sydafrika och apartheidfrågan. Men, det var andra tider när det fortfarande fanns en värld full av saker att bry sig om.

Idag fick jag se en liten film på youtube som visar hur illa det är med (delar av?) journalistiken. Avsätt knappt 9 minuter till detta inslag och tänk sedan efter hur du själv konsumerar nyheter...

torsdag 17 juni 2010

En sorgens dag

När jag svängde in mot jobbet idag möttes jag av en polisbil och en avstängd entré. Eller inte avstängd egentligen men lite lagom avspärrad med blåvita plastband med texten POLIS på. Framför plastbanden på bägge sidor om huvudentrén stod fem, sex personer och delade flygblad. Det var greenpeace som försökte förmå riksdagsledamöter att fatta rätt beslut.

För några år sedan var planen framför riksdagen full av folk. Det var arga unga män med sina datorer som skrek ut sin vrede mot FRA-beslutet. Blogbävningen var ett faktum och det var nära att man lyckades själpa hela beslutet. Även då var det centerpartisterna som var på marginalen. Det var Federly-tårar för hela slanten. Var är folket idag?

Idag är det jag som fäller tårar. Jag skulle vilja påstå att det är det kortsiktigaste beslutet riksdagen fattat men samtidigt det beslut som får mest långtgående konsekvenser. Idag beslutar riksdagen om de facto fortsatta satsningar på en av de smutsigare energikällorna som finns. Idag beslutar riksdagen om att köra över folkomröstningen. Idag gräver vi ner skiten i framtiden för kommande generationer att ta hand om. Fy på er centerpartister, fy på er folkpartister, fy på er kristdemokrater och för moderatern - tja, ni fick som ni ville.

onsdag 16 juni 2010

Journalistiken och verkligheten

Jag gillar radio, i synnerhet P1. Jag är också ganska förtjust i dokumentärer och lite mer djuplodande reportage och analyser i nyhetsprogram. Det känns lite tomt just nu. Jag vet inte om du märkt det men visst har det blivit glesare mellan dom intressanta diskussionerna? Till och med Studio 1 har chanserat och blivit yta. Två reportrar pratar i mun på varandra och reportage efter reportage handlar om statistik och siffror. När gästerna i programmet vill prata åtgärder frågar programledaren om han eller hon inte är oroad av den senaste opinionsundersökningen?

Vi har en utrikesminister som just nu utreds för misstänkt krigsbrott. HALLÅ, HÖRDE DU? DEN SVENSKE UTRIKESMINISTERN UTREDS FÖR KRIGSBROTT! Var är rapporteringen? Var är analysen? Vem tar ansvar för att svenska folket vet att detta pågår? Misstänkta brottslingar brukar inte behöva vänta så länge på att få se sitt namn i tidningen. Nä, istället planeras det i "seriös" media en kampanj för att krossa Wetterstrand.

Var tog journalistiken vägen? Är det dokusåporna som är skälet till fördumningen. Måste Aktuellt bli Roast i Värtan för att få tittare. Den senaste tidens lågvattenmärke är så klart den hemska intervjun med Mattias Gardell när han kom hem från fångenskapen i Israel. Intervjun finns transkriberad här. Det finns fortfarande program värda att lyssna på. Idag vill jag särskilt rekommendera det här. Faktiskt alltid intressant.

tisdag 15 juni 2010

För vi har tagit studenten

Eller nej inte riktigt men idag har jag faktiskt gått ut grundskolan. Eller inte jag så klart men mitt yngsta barn har traglat sig igenom den obligatoriska delen av sin utbildning och oj vad det känns skönt. Det har varit lite rocky road men hon lyckades knyta ihop säcken till slut.

På något sätt känns det lite vemodigt också. Nästa år har jag två gymnasister med allt vad det innebär. Jag tror att det är en befrielse för ungarna eftersom dom faktiskt tillåts växa upp. Det blir nya kompisar på gott och ont. Det blir nya miljöer och nya lärare och nya erfarenheter.

Jag tänkte att jag och tjejerna skulle åka på en liten roadtrip några dagar om vi nu skulle få in det mellan jobb och annat. Stopp och belägg sa yngsta, jag ska ingenstans. Jag förstår henne. Jag vet vad hon längtar efter. Men hon är för liten, ett tag till får det bli semester med mamma!

måndag 14 juni 2010

lördag 12 juni 2010

Överkänslighet

Igår kväll, när jag som en helt normal och småhysterisk tonårsmamma satt och väntade på dottern som så klart skulle varit hemma för länge sedan, råkade jag få se en repris av invigningen av VM. Det var musik och väldigt små korta tal som avlöste varandra. Gladast av alla var ärkebiskop Desmond Tutu. Han var inte bara glad, han var sjukt glad.

"Vi är alla afrikaner" utropade han, med hänvisning till att mänsklighetens vagga faktiskt finns just i subsahariska Afrika.

När jag lyssnar på kommentatorerna från VM så kan jag inte låta bli att ständigt höra dom där små sticken och fördomarna. "Att spelarna ska behöva vänta nästan 30 sekunder på bollen när den gått över linjen....". "Dom är så glada, människorna här nere".

Är jag överkänslig eller finns det en underton? Kommer det att förändras under veckorna. Är fotbolls-VM spiken i kistan för fördomarna när det gäller synen på Afrika som en kontinent utan förmåga att organisera? Kommer den där lilla tonen att tonas ner tills den inte hörs alls?

Man kan ju hoppas.

fredag 11 juni 2010

Fotbolls-VM är igång

Så är det då igång - fotbolls-VM i Sydafrika. Man kan kritisera kommersialiseringen. Man kan ha åsikter om att folket i Sydafrika inte får tjäna pengar på alla gäster för att coca-cola och Mc Donalds ska ha sitt. Man kan ha åsikter om det och det bör man ha.

När BafanaBafana tågar in på arenan, dansandes och sjungandes. När folk gläds åt att sitta i bilkö på vägen hem för man firar tillsammans. När jag ser Sydafrika göra VMs första mål på stadion som vad jag förstår ligger i Soweto. Då känner jag att det inte bara får handla om tråkigheter. fotbolls-VM är fest.

Fotbollen har en enorm kraft. Oftast handlar det om kärlek och skönhet. Ett lagspel med utrymme för individuella prestationer. Det är liksom så man vill att det ska vara. Självklart skulle det vara ännu bättre om FIFA verkligen tog sitt sociala ansvar. Trots det lutar jag mig tillbaka och njuter av festen. Tänk att vara där, tänk....

PS jag håller på Ghana och lite på Portugal, så nu vet du det.

torsdag 10 juni 2010

Jävla skit

Igår fick min pappa beskedet. Dom avbryter behandlingen. Den gör mer skada än nytta eller rättare sagt, den gör ingen nytta alls.

Det gör så ont. Jag är så ledsen. Jag vill inte ens tänka på det.

Jävla skit.

onsdag 9 juni 2010

Det handlar om klass

Inatt brann det igen i Rinkeby. En skola, några bilar och en bank.

Det brinner när skolan är på väg att ta slut.
Det brinner när sysslolösheten tar vid.
Det brinner när det kostar att leva.
Det brinner när det verkliga utanförskapet visar sig.
Det brinner när fattigdomen blir tydlig.
Det brinner när polisen jagar fel personer.
Det brinner när det står klart att skolan misslyckats leverera det som krävs för att ungdomarnas drömmar ska kunna leva vidare.

Jag hörde en kvinna prata om förorten på radion för ett tag sedan. Hon sa: " när man inte får synas någon annanstans vill man åtminstone synas på sin egen gata". Klokt sagt.

Det handlar om fattigdom, det handlar om krossade drömmar.

Det sägs att det inte finns någon arbetarklass i Sverige längre, jag tror det är en sanning med modifikation En sak är säker, det finns en underklass och den växer. Ju större klyftor, ju ohälsosammare samhälle.

Det handlar om klass och det är dags att organisera sig!

tisdag 8 juni 2010

Sällskap på tunnelbanan

Tog tunnelbanan till jobbet idag. Det händer inte så ofta eftersom jag vanligtvis cyklar. I morse kände jag mig dock lite seg så det fick bli transport. Som vanligt var jag så klart inte ensam. Det är liksom själva grejen med kollektivtrafik. Av alla var det dock en kvinna som utmärkte sig extra.

Det var en kvinna i min egen obestämbara ålder, du vet - mellanåldern - som bestämt skulle delge alla oss andra hela sitt liv. Det är ju inte jätteovanligt att man tvingas överhöra telefonsamtal så för all del. Jag fick på tio minuter veta att kvinnan ifråga nyss bytt jobb, att hon trivs bra på det nya departementet och dessutom väldigt mycket om hennes semesterplaner.

Hon har barnen hela sommaren, antar att barnens pappa har för mycket att stå i. Det är okej sa hon men vecka 26 skulle jag gärna träffas och ta ett glas vin. Jasså, ni är utomlands då. Vi tänkte åka till High Chaparall, men det gillar nog inte dottern *fniss*, men däremot grabben. Det vet man ju hur det är med killar och pickadoller.

En person som pratar högljutt om saker och ting och faktiskt tvingar mig att ta del av både privatliv och unkna värderingar och vad det nu kan vara, vad betyder det egentligen? Om jag skulle ha avbrutit och ifrågasatt hennes syn på könsmönster och hur hon reproducerar dem, skulle hon blivit sur då? Eller, eftersom jag är en ensamstående, mellanålders kvinna skulle jag kanske istället sagt att även om dina lyckliga kompisar är utomlands vecka 26 kan vi gå ut och ta ett glas vin, vi kan kan snacka om feministiska saker....

måndag 7 juni 2010

Osynliga sjukdomar

Efter en långhelg hemma hos mamma och pappa med både mörka och ljusa stunder är jag tillbaka i gruvan. Det är inte helt lätt att uppbåda inspiration till allt jobb samtidigt som familjens bekymmer tränger sig på. Jag förbannar verkligen alla synliga och osynliga sjukdomar som tar våra liv.

Min kusin som inte längre orkade leva utan tog sitt liv i förra veckan var just osynligt sjuk. Hans ångest och hans smärta var för utomstående helt omöjlig att förstå. När vi växte upp tillsammans var han en av de roligast människorna i värden. Kreativ, älskad, lite besvärlig och som sagt - väldigt rolig. Roligheten, kreativiteten och glädjen var äkta. Det var inte ett sätt att dölja smärta. Det var något som tillkom senare, och växte.

Psykisk sjudom är så skambelagt och väcker så många frågor när det till slut blir drastiskt. Vore det annorlunda om vi lät även psykisk sjudom vara synlig? Att en människa har så ont i själen att han eller hon inte orkar vidare väcker ilska. Kanske beror det på att vi inte vågat prata om symptomen. Det är allvarligt och vi måste hjälpa varandra att ändra detta, för smärta i själen är också på riktigt.

onsdag 2 juni 2010

Ship to Gaza igen

Jag har det lite tungt nu, i det privata. Med en vän som igår inte ville leva längre, med en begravning av mormor på lördag och med en pappa som är väldigt, väldigt sjuk. Jag ska åka bort/hem några dagar och kommer inte att blogga under tiden. När jag är tillbaka hoppas jag att Mattias Gardell och Dror Feiler är släppta ur isoleringscellerna och att vi vet att dom mår bra.

Ibland känns ens egna vardagsbekymmer så små så små.

tisdag 1 juni 2010

Ship to Gaza - kampen fortsätter

Den 14 november 2008 tog jag en öl med två kompisar. Du vet en sån där liten efterjobbet-öl på BA. Det blev inte så sent för dagen efter skulle jag gå och lyssna på ett antal föreläsningar om terrorism. Samtidigt var det ett väldigt spännande samtal, där på kvällen. Vi pratade om ett projekt för att följa upp Ship to Bosnia. Eller, jag lyssnade mest. Inte för att jag inte gillade initiativet men jag kände att jag inte skulle hinna med. Den av vännerna som var mest entusiastisk var så klart Mattias Gardell. Han brann som alltid av iver att göra en insats liksom för den föreläsning som han skulle hålla dagen därpå.

Igår morse väcktes jag vid 5.30 av att telefonen ringde. Det var en annan vän som ringde från organisationen Ship to Gaza. "Två döda" sa hon, "och 30 skadade". "Talar du sanning" frågade jag förvirrat, det kan inte vara sant.

Hela gårdagen gick i ett töcken. Nyhetsuppdatering, ilska, sorg. Lättnaden att få höra att dom flesta är okej. Oron över dom vi inte vet något om. Jag har uppdaterat TT på mobilen 10 gånger inatt, det har inte hjälpt. Vi vet att två av Ship to Gazas svenska deltagare är försvunna. Förhoppningsvis är de vid god vigör. Förhoppningsvis vet vi det redan när du läser det här. En av de som vi i skrivande stund inte vet något om är Mattias Gardell, som var så entusiastisk då den 14 november 2008.

Idag hör jag att ytterligare ett fartyg är på väg och jag säger befria Palestina!