måndag 20 februari 2017

Samtal utan yttre epitet

Funderar ibland på hur det offentliga samtalet, och för den del det privata, skulle se ut om vi helt enkelt slutade referera till etnicitet jämt. Vi vet ju alla att det vanligaste är att referenserna kommer i samband med dåliga saker. Till exempel, "en svensk tjej blev utsatt för rån av arabisk man". Vad tillför etnicitetsinformationen egentligen här förutom att bibehålla maktstrukturer?

Kanske blir frågan tydligare med följande exempel. "Klev ombord på tunnelbanan samtidigt som ett  ungt par med afrikanskt påbrå, jag log glatt när kvinnan hutade åt den unge mannen när han smet före mig till det enda lediga sätet". Vad är den viktiga informationen i detta inlägg? Att en kvinna med afrikanskt ursprung tog sig ton mot man av samma ursprung? Eller kanske att män med afrikanskt ursprung är ovanligt ohyfsade när det gäller att lämna plats på tunnelbanan. Att lyfta fram etnicitet innebär tydligt att fokus flyttas från berättelsens centrum, vem ska ha företräde till sätet?

Jag är övertygad om att vi är många som välvilligt lyfter fram etnicitet i sådana samanhang som uppfattar som positiva. Vi vill gärna säga; "titta här, de är goda/snälla/väluppfostrade/bildade", eller vad det nu kan vara. Det vi egentligen lyfter fram är att de är DE och vi är vi. Så, kanske borde vi oftare fundera på om det verkligen är viktigt att nämna etnicitet när du berättar din historia. Du kommer att märka ganska fort att det finns mer vi än de om du verkligen försöker. Och om historien bara har ett värde om etnicitet ingår kanske du ska fundera på om den bör berättas alls.

fredag 17 februari 2017

Det där med eget ansvar

För ett par år sedan var jag med i en debatt inför ett val. Debatten hölls på en skola och publiken var elever mitt i tonåren. I panelen var vi inte bara politiker utan också en präst, en person från KRIS och någon mer som jag inte minns. Jag representerade Vänsterpartiet. Som kuriosa kan jag berätta att den person som representerade Moderaterna senare blev minister.

Under frågestunden ställde en ung pojke en fråga till panelen som löd ungefär så här: "Jag är orolig för min kompis röker på, jag vet inte vad jag ska göra för att hjälpa honom då han inte mår bra". Jag minns att jag svarade att han borde prata med en vuxen person som kunde hjälpa, en kurator eller lärare eller föräldrer. Det kan inte ligga på en 15-16:åring att ha ansvar för sin kompis mående och eventuella missbruk. Min politikerkollega från M blev arg och sa att det var att agera "soft on crime" och att han borde polisanmäla på stört.

Lite senare i debatten diskuterades RUT-avdrag. Det hade vid tillfället inte införts och det tunga argumentet vid tiden var att göra svarta jobb vita. I debatten ifrågasatte jag det rimliga med det och fick till svar från min politiska kollega att hon hade flera grannar som minsann använde svarta tjänster som skulle komma att ändra sig om de fick göra detta avdrag. Det var straffspark utan målvakt på motargumentet att jag utgick från att hon polisanmälde sina grannar eftersom man inte fick vara "soft on crime".

Nåja, sensmoralen i denna historia är kanske långsökt men debatten om att man själv har ett ansvar för att inte bidra till kriminalitet som pågått några dagar är viktig. Klart det lockar med en öl för 29 kronor till planksteken för 59 efter klippningen utan kvitto. Klart det blir billigare att köpa julnubben från ett lastbilsflak på en parkering än från systemet men ansvaret försvinner inte för att det är enkelt, tillgängligt eller billigt.

Att förstå att narkotikahandel, handel med människor, smuggling av alkohol och tobak och vapenhandel faktiskt är delar av samma STRUKTUR är viktigt. Att förstå att den som köper smuggelsprit lägger pengar i samma ficka som människohandlaren är kanske smärtsamt men nödvändigt. Att inte betala skatt och moms för att det är härligt med billigt möjliggör kanske pengatvätt och bidrar till samma STRUKTUR. Det är inte skuldbeläggande, det är verkligheten.

söndag 5 februari 2017

Om konstitution och juristers ansvar

Det pratas mycket om att domstolar i USA har förklarat Trumps beslut om att stoppa inresa för människor från ett antal länder olagligt. Hurra ropar en del, "jurister här hemma borde se och lära"! Alternativt "där ser vänsterfolket som inte vill ha konstitutionsdomstol hur bra det vore". Det är förenklingar som båda har poänger men som samtidigt är helt fel. En invändning är så klart att Sverige inte är USA, vi har helt enkelt inte samma lagstiftningssystem. Vi har inte ett ämbete som kan slänga ur sig en nationell lag som ska implementeras från en dag till en annan. Vi har heller inte en konstitution som fungerar som den amerikanska - vi har fyra och en halv grundlag och en Riksdagsordning, med allt vad det innebär.

Men visst, respekten för fri- och rättigheter och lagstiftningsprocessens grundläggande syfte behöver stärkas. Lagar som drivs igenom ska inte bara "behövas", de ska också vara förenliga med grundlagarna och med internationella förpliktelser. Det är väl lite så där med det idag. De redskap som finns är en del av lagstiftningsprocessen. Det duger alltså inte att ropa på juridisk överprövning när lagen väl klubbats, istället måste ansvaret i alla delar av processen tas på större allvar. Från Regering till Riksdagen finns möjligheter och därmed personligt ansvar för att upprätthålla rättigheter och systematik.

För si så där 12 år sedan skulle Sverige införa buggning som en metod för polisens utredningsverksamhet. Förslaget var (enligt mig) illa berett och de risker som fanns ur fri- och rättighetssynpunkt hade glidit igenom Lagrådet med flaggan i topp. Förslaget var mer ett resultat av förhandling mellan partier för att få det igenom riksdagen än eftertanke. Då satte parlamentet klackarna i backen och sa att detta förslag riskerar att strida mot RF 2 kap (rättighetskapitlet). Justitiedepartementet kunde inte tro sina öron och skrattade men efter närläsning av Regeringsformen och Riksdagsordningen fick (vi) rätt. Minoritetsreglerna användes är starkare än vi tror men de bygger på vakna parlamentariker eller/och tjänstemän. Förslaget bordlades ett år och kom tillbaka i en mer rättssäker och acceptabel form.

Det är en sedelärande historia om det ansvar som finns i hela lagstiftningskedjan. Regeringen har ett ansvar att inte lägga fram förslag som strider mot grundläggande fri- och rättigheter eller som bryter mot internationella åtaganden. Lagrådet har ett ansvar att påpeka (och stå på sig) när detta ändå händer. Riksdagen har skyldighet att sätta ner foten när de bägge tidigare instanserna inte gjort sitt. Det är vår maktdelning i sin prydnad, och vi använder inte ens den. Pragmatism och överenskommelser i all ära, men ansvaret för att stå upp för fri- och rättigheter och för rättssamhället måste vara starkare än så. Det sluttande planet riskerar snabbt att bli ett stup och vi är mer sårbara än vi vill tro.

fredag 3 februari 2017

Våldskapital i Riksdagen

Var det 2009 eller 2010? Det var i alla fall i Almedalen. Sverigedemokraterna hade ännu inte klivit upp på stora scenen men de höll sina möten och seminarier. De drev omkring i högljudda grupper och de som senare skulle kliva upp i talarstolen i Sveriges Riksdag hade ännu inte kammat sig ordentligt. Vid Österport stod SD och delade flygblad, på andra sidan stod Ung vänster med papperskorgar. Många valde att slänga bladet direkt.

Det var spänt och både en och annan hård ordväxling uppstod. Men, det räckte inte med det. Vid ett tillfälle (minst) gick orden över till handling och en av SD:s företrädare valde att ta till nävarna. Jag var där, jag bevittnade händelsen och hjälpte den ganska omskakade unge person som blev utsatt. Det hör ändå inte till vanligheterna att en kandidat för ett politiskt parti som vill in i riksdagen till Riksdagen som ett "rumsrent" parti ger sig på en motståndare med nävarna när orden tar slut.

Nåja, så kom september och det värsta hände. SD kom in i riksdagen. Efter varje val ska rum och skrivbord och kopieringsapparater fördelas liksom riksdagslägenheter etc etc. Det är ett väloljat maskineri som drar igång. Denna gången gick det mindre smidigt. Det har pratats om det länge. Att några inte ville dela kopieringsapparat och inte ville hälsa vid kaffet (ja, ibland delas även fikarum). Det har tolkats som ohövlighet och använts som offerkofta. Istället var det rena säkerhetsfrågor som avgjorde.

Personal (och gäster) som varit utsatta för både våld och hot var helt enkelt inte bekväma med att jobba på obekväma tider och riskera att möta kanske den som man för inte så länge sedan polisamält för våld. Det ledde till att ett kansli fick delas upp i två byggnader och ett annat fick sitta i ganska obekväma källarlokaler. Det ledde också till att det kom upp lås på dörrarna till kanslier för första gången någonsin.

Jag vet inte hur många av er som minns skriverierna om supandet i riksdagslägenheterna. Idag har det blivit klart att Kent Ekeroth åtalas för misshandel men det handlar inte bara om honom. Det jag ser är ett våldskapital som finns runt knuten hela tiden. Den oro personalen framförde då 2010 - de hade rätt.