lördag 31 december 2016

Mitt 2016

Så många har sammanfattat det hemska året 2016. Världen har varit full av eländiga saker. Flyktingkatastrofen fortsatte och förvärrades, alltså för flyktingarna. Brexit, Trump, terrordåd runt om i världen - ja, ni vet allt det där. Jag tänkte dock göra denna blogpost lite mer personlig och kanske därför lite mer ointressant.

För mig personligen har det nämligen hänt massor av positiva saker det senaste året. Om jag ska vara lite "flummig" skulle jag säga att det under året faktiskt blivit tydligare vad som definierar mig som människa och vad som är viktigt. Jag har sagt upp mig och slutat på ett jobb eftersom jag inte kunde stå för arbetsgivarens värderingar. Jag har varit "arbetslös" och upptäckt att jag har resurser som faktiskt är användbara på en mycket större arbetsmarknad än jag visste. Jag har coachat, skrivit och utrett. Jag har tackat nej till uppdrag och jag har fått nytt jobb och nya arbetsuppgifter och gått mer än skadelös ur jobbdebaclet. Jag känner mig stark och nöjd med de beslut som ledde mig där jag befinner mig nu. Starkare än någonsin.

På partysidan har det också varit ett bra år. Jag räknar så klart fotboll som party så tack alla vänner i Bajen-familjen och inte minst alla vänner i LFC-familjen. Våra läktarträffar och våra pubkvällar med vånda och glädje har varit fantastiska. All kärlek till er. Under året har jag också fyllt 50 år. Det var  underbart att kunna bjuda till fest med musik och mat och vin. Många hjälpte till med festen - tack för det. Bäst under kvällen var ändå mina fantastiska barn och filmen som jag fick av dem. Kolla om du orkar - jag älskar den.


Jag har kommit igång med träningen under 2016. Jag har enligt min träningsapp tränat 221 gånger. Det betyder över 4 gånger i veckan. Ett särskilt stort tack till min PT som hjälpt mig med massa saker men inte minst att komma igång att springa igen. Jag har rest under 2016, på semester mer än på många år. Grekland med ena dottern, Mallis med vänner (tack för en finfin födelsedagspresent) och mer därtill. En anledning till jag hunnit träna och resa och göra en massa saker kanske är att jag för första gången på väldigt många år inte haft ett enda ideellt uppdrag, bra med en paus.

Slutligen, familj och vänner. Jag är så glad att jag har en stor familj. Dels mina närmsta och käraste - mina barn - men också min syster, hennes man, min mamma och mostrar och morbröder och en uppsjö av kusiner. Det är tryggt och bra. Dessutom är jag begåvad med så viktiga och bra vänner. Ni vet vilka ni är om ni orkat läsa så här långt. Under 2016 har har dessutom fått nya människor i mitt liv, människor som kommit att bli mina vänner. Ni vet förhoppningsvis också vilka ni är och att ni är viktiga, jag hoppas jag uttryckt det då och då. 

Under 2017 har jag några saker att uppnå. Mina planer är att bli mer oorganiserad och dessutom att öppna firma för att fortsätta med en del grejer jag startade under 2016. Därutöver ska jag våga vara med på ett riktigt cardio-pass på gymmet - löpning på riktigt. Jag ska dock inte heller i år springa ett enda lopp. Jag ska lära mig göra riktiga armhävningar, dricka rödvin och jag ska åka på fler semestrar. Självklart har jag också några mål som jag håller för mig själv, för man behöver faktiskt inte berätta allt. 

Tack för i år och kram till alla vänner och bekanta, jag hoppas verkligen att 2017 blir ett gott nytt år. 

onsdag 28 december 2016

Polisen, medborgarna och löftet

För knappt två år sedan lyssnade jag på Rikspolischefen i lördagsintervjun. Han pratade om att det kommer ta tid att genomföra den stora omorganisationen och han pratade om vikten av att komma närmre medborgarna. Samtalet spann vidare kring de områden som är extra utsatta både för social oro och för olika typer av brottslighet. Rikspolischefen pratade då om att polisen måste finnas på plats för att stoppa buskörning med mopeder och annat. Sjävklart ledde det till hån och skratt. Som om det inte fanns annat att ängna sig åt än buskörningar.

Aktiva poliser tog dock rikspolischefen i försvar och menade att buskörningarna är en del av den organisaerade kriminaliteten och mopeder och motorcyklar redskap för transport av vapen och droger och ibland också ett bra sätt att komma undan från poliser som jagar. Det har ju på sista tiden visat sig vara sant, bland annat när det gäller skjutningar.

Det är de boende i de utsatta områdena som har störst behov av att få stopp på kriminaliteten. Det är inte "bara" så att de boende själva riskerar att bli utsatta för brott personligen eller att det "bara" är så att mammor och pappor dagligen ska oroa sig för sina barn på olika sätt. Den ekonomiska påverkan på enskilda är väldigt stor. När polisen och för den delen andra delar av samhället men främst polisen inte finns på plats eller inte kan göra sitt jobb ställs mycket på spel. Det finns en tendens hos delar av politiken att misstro eller föringa behovet av polisiära insatser. Jag tror de har fel.

Jag blir därför glad när de boende och företagare i dessa områden aktivt själva säger ifrån. Idag stänger Husby centrum som en protest mot kriminalitet och mot samhällets tillkortakommanden när det gäller att skydda medborgarna och deras egendom. Heja företagarföreningen i Husby! Det är tråkigt att även detta drabbar innevånarna men det måste till ett statement.

Så, förnya medborgarlöftet. Se till att polisen finns på plats och se till att människor kan leva i frihet och trygghet.

fredag 23 december 2016

Summerar

för ett drygt år sedan informerade jag min dåvarande arbetsgivare om att jag beslutat mig för att byta jobb. Anledningen till detta var att jag inte trodde på vare sig systemkollapsen eller viljan att "bygga upp kapaciteten" för att framöver åter bli ett land som stod starkt i solidaritet med mänskliga rättigheter, rätten till skydd undan krig och förföljelse eller för den delen barns grundläggande rättigheter.

Dessa saker var ändå grundläggande i den flyktinguppgörelse som slöts mellan partierna. Inget av dem kräver vad jag hört särskillt högljutt att regeringen lever upp till dessa punkter. Har faktiskt inte hört ett ljud om jag ska vara ärlig. Dessutom tillsattes en särskild utredare för lagliga flyktvägar. Hon utreder säkert på men jag har inte en aning om hur det går.

Den svenska ekonomin går  däremot som tåget hör jag. Finansministern syns på bild med solglasögon eftersom framtiden är så ljus. Av systemkollapsen synes alltså inget spår, så här ett år senare. Flyktingarna som finns i Sverige fraktas runt som boskap. Av möjligheterna till familjeåterförening verkar det bli mer och mer aska. Massavvisningar till Afghanistan går som på räls. I Medelhavet drunknar barn, kvinnor och män men Erdogan badar i pengar.

tisdag 20 december 2016

När glömskan slår till

Att leva nära en person som drabbas av demens är oerhört svårt. Man kan nog faktiskt säga att det är alla i dennes omgivning som drabbas rent av. Demens är helt enkelt hela familjens sjukdom. Själv har jag turen att min anhöriga inte drabbats av ilska och arghet. Det är annars inte helt ovanligt.

Dock, att till exempel ens mamma eller pappa - den personen som varit ens vårdare - plötsligt är den som behöver. Det tär och skapar skuldkänslor i massor. Dessutom är vi många som bor långt från våra äldre anhöriga. Så långt att den dagliga omtanken får ske per telefon men där den anhöriga/e inte minns om du ringde idag eller igår.

Så blir det långhelg och tid för mysig samvaro. Eller skuldtyngd och tjatig och svår samvaro.

Jag som är en i en av alla familjer som drabbas av denna skitsjukdom har ändå tur. Jag har en syster och en svåger som bor nära den som är sjuk. Dessutom har vi både familj och vänner i närheten. För alla andra måste vården och tekniken göra sitt. Det måste bara funka.

Det är dessutom oerhört märkligt med den skam som omgärdar denna en av våra vanligaste sjukdomar. Hur kan det komma sig att det är så pinsamt att vi måste himla med ögonen åt glömskan. Det är sorgligt men det blir inte bättre av skam. Tänk på det och prata om det. Tyvärr är risken stor att någon i din familj kommer få tampas med det - nära eller långt borta. Och då får som sagt hela familjen tampas tillsammans.

söndag 18 december 2016

Do they know it´s christmas time?

Jag var på julfest med jobbet i veckan. Bordsplaceringen bestod av att alla fick en strof ur en julsång och sedan skulle man leta efter sina bordskamrater. Jag fick Little drummer boy. Några andra fick så klart Band aids låt som en gång i världen kom till för att samla in pengar till svältens barn. Många minns, andra har blivit påminda. Fick för mig att jag skulle titta på videon idag och blev helt fascinerad över klippet. 


Som väl är finns en nyinspelning av samma verk från 2014, dvs 30 år senare. Det har ändå hänt en del även om jag varken är stolt eller nöjd. En produktion som den från 1984 skulle aldrig passerat idag. Eller? 


Ser du vad jag ser?

lördag 17 december 2016

Aleppo, jag står inte ut

Scannar av nyheterna och sociala medier men loggar snabbt ut. Var tredje tweet är en bild eller en film från Aleppo och de fasor som drabbat inte minst barnen. Nyheterna toppas med spelteorier om hur länge en vapenvila ska hållas eller vilken stad och därmed vilka barn som står näst på tur för bomberna som ska falla dag och natt. Dom bombar barn och barnen hör inte längre bomberna för de är så traumatiserade. Deras föräldrar och syskon och mostrar och farfäder är antingen döda eller lika chockade dom.

När jag reste runt i Syrien för 1000 år sedan var Syrien ett vackert, varmt och välkomnande land inte minst tack vare de fantastiska människorna vi mötte. Vi togs emot som drottningar och vi såg hoppet om en öppnare värld hos syrierna när de fick träffa utlänningar som oss. För jo, det var ett stängt och diktatoriskt land. Det fanns våld och hot men det fanns liv och lust också.

Vi träffade massor av barn på resan. Jag skojade om att jag ville packa ner dem i väskan och ta med dem hem. Barn som lekte på skolgårdar, barn som badade och barn som sjöng under fredagspicknicken i bergen. Det var barn överallt och de var fria och ovetande om förtrycket så klart. Det kunde de vara på den tiden eftersom våldet inte hade drabbat på samma sätt.

Jag kan inte se nyheterna som swishar förbi på skärmen. Jag kan inte se barnens och deras föräldrars tomma blickar. Jag orkar inte tänka på hur de någonsin ska kunna bli hela igen och det känner jag från min trygga, varma zon i Sverige. Jag skäms över att jag inte kan se dem i ögonen ens genom en skärm hundratals mil bort från helvetet de befinner sig i. Det ena jag kan göra är att bidra till de organisationer som är på plats och försöker mindre lidandet. Röda korset, UNICEF, läkare utan gränser och andra.

Du kan också bidra. När jag reste i Syrien, för 1000 år sedan gjorde jag det med två väninnor. Den ena är fotograf. Hon har så klart förevigat många av våra minnen och vi har tillsammans skänkt ett av dem till Syriengalans konstauktion  Du kan köpa den. Du kan också bidra genom att gå på själva galan. Jag tror det finns biljetter kvar.

Jag vet samtidigt vad det viktigaste är. Vi borde se dem i ögonen - vi borde öppnat gränser för länge sedan.

onsdag 14 december 2016

Hört vid lunchen

Det är intressant det där med verksamhet som drivs med offentliga medel. I helgen som gick lyssnade jag på en dokumentär i P3 om den så kallade Carema-skandalen. Du vet Koppargården och blöjorna på äldreboendena som vägdes och så vidare. Det kan ju sägas att bristen på omvårdnad, inte minst i livets slutskede, kanske var mer av en skandal än blöjorna men de fick i alla fall symbolisera något.

Det är faktiskt ett problem i sig, att vi söker symboler för skandaler istället för vad det egentligen handlar om. Exempelvis sa någon i dokumentären att det minsann finns dåliga kommunala alternativ också. Kommunal äldreomsorg där blöjor vägs och där omsorgen fungerar dåligt. Det är så klart korrekt men om båda är lika dåliga och den ena går med vinst - då är det något som är tok. Var inte poängen med privatiseringen - förutom valfriheten - att kvaliteten skulle förbättras?

Förklara ekvationen....

Nåja, vad var det jag hörde på lunchen som har med detta att göra? Jo, jag råkade överhöra ett samtal mellan två föräldrar som diskuterade situationen på barnens skola. Barnen gick i baracker eftersom antalet barn i skolan ökat (som så många skolor i Stockholmsområdet de senaste åren) och nu var det dags att bygga ut och renovera. Samtidigt hade kommunen beslutat att sälja skolan. (Ja, hon uttryckte sig just så). Då gick föräldrarna man ur huse för att protestera mot försäljningen - inte för att man egentligen är emot privata alternativ utan för att "det fattar man ju - om skolan blir privat just när det behövs investeringar, utbyggnad och renoveringar så blir det inget av med dem".

Nä, kanske det.

måndag 12 december 2016

Oskylidiga och skyldiga offer

För en kort tid sedan dödades en ung man i Malmö. Han beskrivs som en vanlig person med livet famför sig. Välutbildad och i början av sin karriär som tandläkare. Mannen sköts ihjäl på öppen gata. Kanske av misstag, kanske på grund av ett förfluget ord eller en blick eller av något helt annat skäl som vi inte har någon aning om.

I diskussionen om denna hemska händelse har pratats i termer av oskyldiga offer. Som om de 10:tals unga män som tidigare dödats i samma miljö var okej att döda. De som sig i leken gett och så vidare. Det gör mig ledsen och förtivlad. Inte för att jag inte förstår att de som lever i organiserad brottslighet utsätter sig själva och i värsta fall andra för extremt stora risker utan för att jag helt enkelt inte tycker att de heller "förtjänar" att dö. 

Hur kommer det sig att vi alltid ska skuldbelägga? Som under hiv-epedimins dagar då vi talade om dem som fått viruset via blodtransfution som oskyldiga medan de som fått det via sexuella kontakter i princip låtit sig smittas och därmed lika gärna kunde dö. Det är en ovärdig människosyn och ett ovärdigt sätt att gradera värdet av ett liv. 

lördag 10 december 2016

Jag vässar min såg

Jag har varit på kurs, ledarskapskurs och kurs i personlig utveckling. Och som sig bör har jag därför varit avskärmad mer än vanligt från sociala medier och människor. Istället för att spana utåt som jag normalt gör har jag spanat inåt. Det är alltid intressant och något som borde vara en vana mer än ett undantag. Kursen jag gått, eller rättare sagt går, är en av de större managementprogrammen i världen. Det används i skolor och det rullas ut över ledningsgrupper och ska genomsyra företagskulturer både här och där.

Själv är jag ytterst skeptisk till programmet som sådant. Det är en kult och det rings i klockor och "bara du själv bestämmer dig kan du uppnå vad som helst". Det är väldigt mycket yuppie och framgångsteologi som förmedlas. Inte konstigt kanske eftersom grundstrukturen togs fram under det glada 1980-talet. Detta till trots finns det enskildheter i kursen som visserligen inte är nya men som jag dagligen använder och som även jag behöver slipa på. Saker som jag alltså redan använder som redskap i mitt arbete men inte privat. Jag upptäckte att där fanns det potential.

Den viktigaste lärdomen för mig i kursen blev faktiskt att fundera på min egen "utvecklingsresa".  Det låter säkert helt enormt pretentiöst och lyxbetonat. Kanske med ett anslag av new age. Tro mig, det är det inte. Det är tvärt om högst realistiska saker jag ska ta hand om. Att hitta mina egna mål och min egen mening och att prioritera det eftersom det är viktigt för mig är något som verkligen kräver sin kvinna. Vad vill jag och hur ska jag göra för att ta mig dit är väl frågor som alltid ligger och pockar?

Så, nu ska jag tillbringa en vecka med att fundera på hur modig jag ska vara i mina mål.  Hur sann och privat ska jag våga vara? Jag har nämligen fått en medkursare som ska hjälpa mig att ta mig till detta eller dessa mål. Vi känner inte varandra, ens genom gemensamma vänner på FB. Det gör det lite enklare. Om en vecka ska jag presentera min "livsplan". Hen ska under ett antal veckor hålla mig på banan och i riktningen mot målet. Jag ska så klart göra det samma för hen. Det är ett stort åtagande och det är läskigt att gå all in men ta mig sjutton - jag ska göra det. Nu jädrar ska det bli av, och det är inte ens dags för nyårslöften ännu.

onsdag 7 december 2016

Luciadebatten - ett inlägg till

I helgen brakade luciadebatten igång. I detta fallet genom att Åhlens klev över en gräns med en reklambild på en afrosvensk pojke som Lucia. Det är inte så att Åhlens inte utmanat normerna förut och det är heller inte så att det är första gången Lucia är under debatt. Det senare är väl numera närmast en tradition. Ni vet en sån där man egentligen är ganska trött på men vet att man måste igenom.

Under debatten om debatten har Åhlens fått en släng av sleven. Många har ifrågasatt kedjans motiv till reklambilden. "Det är ju bara kommersiellt". "De är bara ute efter att tjäna pengar", "Gratis reklam för Åhlens - de bryr sig inte om grabben".... Att Åhlens vill tjäna pengar på sin reklam är nog ett faktum - det vore väldigt konstigt annars. Men, hur ska vi någonsin komma vidare om ingen någonsin utmanar normerna. Till alla som ifrågasatt Åhlens motiv skulle jag villa ställa frågan, vad är alternativet?

I år fick folk ändå nog av rassarna och gav sig in i en motattack. Det finns en rörelse som sedan jag själv gick med för ett par veckor sedan har vuxit från 15 000 medlemmar till över 40 000 idag. Rörelsen som kallas #jagärhär är en lös sammanslutning som rycker ut och säger emot rasisternas hat,  dåligt underbyggda påståenden och inte minst deras hot.

Det är härligt att ha ett gäng att hänga med. Det känns bra att många går ihop och stöttar varandra. Men, glöm nu inte att det också är viktigt att stå upp för samma ideal utanför nätet. Ta på dig uppgiften att vara den som säger emot i fikarummet eller en dag när du känner dig extra modig, höj din röst på tunnelbanan eller i kön på ica - för det du ser på nätet det pågår i den verkliga världen också.

tisdag 6 december 2016

Omkring tiggarn från....

Utanför min ica-butik brukar det sitta en kvinna och be om pengar. Hon kommer från Rumänien, är rom och fyrabarnsmamma. Jag har skrivit om henne förut för hon kommer då och då och tillbringar några månader på sin post. Hon är väldigt social och väldigt vänlig. Hon pasar hundar och hon städar och hon försöker hänga med i konvesationerna. Hon känner massor av mina grannar och många vill hjälpa henne till ett mer värdigt liv. 

Denna gången kom hon för en kort tid. Hon var tvungen att samla pengar till en operation eftersom hon hade drabbats av njursten. Många gånger när jag passerade henne och bytte några ord torkade hon snabbt tårarna för att det inte skulle synas hur ont hon hade eller hur hon led. Kyla, stillasittande och knappast bekvämt de få timmarna av vila om natten heller. Svåra sanitära förhållanden ska vi bara inte prata om. 

I lördags åkte hon hem för att den 15 december träffa läkaren. Pengarna hon fått ihop skulle räcka till både operation och till att fira jul med barnen. Hennes lycka och glädje att äntligen få åka hem och slippa det hårda slitet och kylan var mer än påtaglig. 

Så byttes bilden utanför ica. Från i söndags sitter där en yngre man, även han med rumänskt ursprung. Ser mig omkring när jag befinner mig på olika platser i stan och inser att många kvinnor fått lämna och att män ersatt dem. Jag rannsakar mig själv och funderar på varför jag inte lika snabbt lägger en slant i den yngre mannens kopp som i den vanliga. Det är då jag inser vad jag bidrar till. Kvinnor, yngre gravida kvinnor och personer med synliga funktionshinder - det är troligtvis grupper som vi - du och jag - ömmar mer för? Det innebär så klart att dessa grupper tar/får ansvaret att tigga ihop pengarna i första hand. Det är helt rationellt. Men på vintern, då får männen ändå ta "skiftet".


måndag 5 december 2016

Får vi lov att vara rädda?

I fredags skrev jag en text om fega bokhandlare och om vikten att stå upp för det fria ordet. Jag raljerade över Akademibokahandeln och gladdes åt att Kulturhuset varit snabbfotade och ordnat ett seminarium med Gellert Tamas och dessutom en paneldebatt där även Niklas Orrenius och Lisa Bjurwald deltog. Jag var där, jag var i tid och det var tur för det var mer än fullsatt och troligtvis bra mycket större publik än vad som hade varit möjligt att få plats med i bokhandeln.

Seminariet inleddes med att Tamas pratade om sin bok, den tredje delen om vår nutidshistoria i rasismens, det rasistiska våldets och hatets fotspår. Många har läst Lasermannen (eller sett filmatiseringen), inte lika många De apatiska (det borde ni) men förhoppningsvis läser ännu fler Det svenska hatet. Tamas skriver också om de internationella kopplingarna mellan olika höger- rasism- och hatrörelser. Det känns så skönt och bra att få bekräftelse på att fler ser vad jag ser.

Men, den viktigaste observationen för mig föll på plats först på vägen hem. Lisa Bjurwald inledde paneldebatten med ett starkt inlägg om varför man måste förstå Akademibokandelns beslut. Jag blev först både irriterad och nästan förnärmad men det är ju sant att så stark är den rädsla som extrema rörelser lyckats skapa. Ibland (ofta?) är det svårt att se att polisens bedömingar är knivskarpa och det finns en oro att det ses för lätt på de hot som förekommer mot kulturen och dess utövare.

Är det rätt att utsätta personal och besökare i butiken för den risk det innebär att hålla arrangemanget? Jag vet inte men det är ett faktum att människor idag inte helt känner att ordet är fritt. Det är ett faktum att jag sjäv ringt polisen när nazister attackerat fredliga möten och de vare sig dykt upp eller senare utrett. Det är ett faktum att om vi inte börajar skydda det fria ordet på riktigt så kommer fler möten att ställas in. Det är upp till samhället. Det är upp till polisen. Det är upp till oss alla.

fredag 2 december 2016

Je suis Ej inställt



De flesta har väl vid det här laget läst och förskräckts av att Akademibokahandeln i centrala Stockholm ställt in sitt författarsamtal med Gellert Tamas i morgon. Anledningen verkar vara någon slags diffus känsla av att någon skulle kunna tycka illa vara om ämnet och författaren. Boken heter Det svenska hatet och handlar om SD och Kent Ekeroth. Ständigt denna Ekeroth och det hat och det våld han verkar dra med sig.

Att det gått så långt att detta kan hända är skrämmande. Det fria ordet och den fria konsten är hotade av oss själva och vår rädsla och av det faktum att vi inte förstått vad det inneburit när vi inte orkat stå upp i andra situationer. Ta Lars Vilks som exempel - är du Lars Vilks och är du beredd att försvara honom? Jag är Charlie Hebdo fast tidningen står för massor av värderingar och en rå satir som jag inte omfamnar. Samma med Lars Vilks för att det är nödvändigt. Jag lärde mig så mycket om mig själv och mina ställningstaganden när jag läste Niklas Orrenius bok Skotten i Köpenhamn - om du inte läst den så gör det snarast.

Gellert Tamas bok är ett viktigt dokument om vår nutid, den tredje delen av samtidshistoria (Lasermannen och De apatiska heter del ett och två). Läs dem också och var med och stå upp mot hatet och hoten.

I morgon är samtalet på Akademibokhandeln inställt men som väl är betyder inte det att alla kastat in handuken. Imorgon kan du få änuu mer valuta för att du står upp för det fria ordet. 


Gellert Tamas, Lisa Bjurwald, Niklas Orrenius

Ej inställt: Gellert Tamas, Bjurwald, Orrenius om yttrandefrihet


lördag 3 december 2016 15:30 - 16:30 
Foajé 3 • Fri Entré


På lördag den 3 december klockan 15.30 samtalar Gellert Tamas om sin nya bok ”Det svenska hatet” med Björn Linnell på Natur & Kultur. Efter samtalet diskuterar Gellert Tamas tillsammans med Lisa Bjurwald och Niklas Orrenius den nya hatkulturen och hoten mot det fria ordet. 

Bakgrunden är det författarsamtal som Gellert Tamas skulle deltagit i på Akademibokhandeln i Stockholm nu på lördag. Samtalet ställdes in på grund av säkerhetsskäl, trots att inget hot förelåg. Att den här typen av samtal kan hållas är en förutsättning för en fungerande demokrati. Nu är samtalet flyttat till Kulturhuset Stadsteatern och Hörsalen/Foajé 3.

Gellert Tamas bok ”Det svenska hatet” handlar om vad som egentligen har hänt med Sverige på senare år. Samma utveckling tas upp i Niklas Orrenius aktuella och Augustprisnominerade ”Skotten i Köpenhamn” samt Lisa Bjurwalds ”Skrivbordskrigarna”. Hur kunde två hatfyllda rörelser – den militanta islamismen och de islamfientliga organisationerna – få så stor makt att påverka det offentliga samtalet? Hur ska vi förstå och hantera detta verbala och tidvis fysiska våld? Parallellt ser vi hur EU-länder som Polen och Ungern aktivt inskränker yttrandefriheten med ökad statlig kontroll över medierna – en utveckling som applåderas av vissa politiker även i Sverige.

torsdag 1 december 2016

Världsaidsdagen

Idag är det världsaidsdagen. För mig är det en dag för kamp och stolthet. Så istället för att rada upp en massa fakta som att bara 50 % av de personer runt om i världen som lever med hiv har tillgång till behandling eller att i Sverige är över 95 % av de som känner till sin hiv-status smittfria pga medicinering eller att i söder som Sahara är det flickor mellan 15 ch 19 som har högst risk att drabbas av infektionen ska jag prata om något annat.

Bildresultat för aids

Föresten, vill bara nämna att kondom är ett utmärkt skydd mot hiv, synd bara att så många framför allt i syd inte har tillgång till just kondom. Och ja, trist också att katolska kyrkan forfarande inte ser med blida ögon på detta livsviktiga skydd.

Men, ja - just det, stolthet och kamp.

Alltså, istället för fakta som du själv kan söka upp både här och där så vill jag istället tacka alla mina vänner som jag fått jobba med i kampen mot hiv och det stigma som omgärdar viruset. Det jag lärt mig av er under de år jag hade förmånen att få vara med i det globala arbetet har gjort mig till en bättre jurist och troligtvis också en bättre människa. Att jag fått möjlighet att dela talarstol med prominenta domare, prata med jurister från runt om i världen och dessutom möta aktivister från syd och nord är en sån rikedom. Tack för allt jag fått lära mig, och uppe på barrikaderna möts vi igen.