måndag 16 januari 2017

Meningen med statistik

Igår var det debatt igen, om vem som egentligen begår brott. Inte varför utan vem. Som om vi inte redan visste det? Frågan har diskuterats så länge jag kan minnas. Män begår i princip alla brott. Det ledde bland annat till krav på en extra mansskatt om ni kommer ihåg. Vi vet också att unga begår fler brott än äldre, liksom att lågutbildade är överrepresenterade i brottsstatistiken. Boende i flerfamiljshus förekommer oftare liksom män som är födda i ett annat land än Sverige. Ibland går dessa faktorer ihop. Allt detta vet vi. Frågan är om vi behöver mer statistik för att få veta det en gång till. Detta var föremål för debatt i SVT:s Agenda igår.

Hela debatten får mig att fundera på hur långt näsan egentligen räcker. Uppenbarligen längre än tanken. I Agenda uttryckte professor Jerzy Sarnecki att vad vi saknar är inte uppgifter om att utan kunskaper om varför. Generaldirektören för BRÅ uttryckte ungefär samma sak. Resurserna kan spenderas bättre. Detta ledde till ramaskri både här och där. "Ni döljer sanningen". "Ni spelar SD i händerna" etc etc. Jag förstår inte det resonemanget. Alla är ju överens om hur det ser ut.

Vore det inte smartare att nu lägga resurserna på just varför? Se vilka faktorer man faktiskt kan förebygga och förädndra? Kanske borde Agenda rent av bjuda in fler forskare som kan berätta om alla forskningsprojekt som håller på med just detta redan nu. Med hjälp av sådan debatt och mer sådan forskning skulle kanske lidandet brottsligheten orsakar minska. Men, det kanske inte är det som är syftet? Syftet kanske är något helt annat. Fundera på varför man annars vill få "veta" det vi redan vet. Är det rent av så att det finns ett annat motiv bakom? Ett bra mycket obehagligare motiv än det dom kallar sanningen.

fredag 13 januari 2017

När barnen flyger ut - igen

Mina barn är vuxna. Det har de varit ett tag. Egna boenden, studier, jobb, relationer - ja allt sånt där. Fast att bli vuxen betyder också att man måste prova sig fram lite vilket ibland resulterar i en mellanlandning hos mamma. Båda mina döttrar har under perioder bott hos mig på grund av omständigheter. Jag är glad att jag kunnat ge dem husrum.

Nu flyttar snart den senaste mambon hem till sig igen. En månad tidigare än planerat. Jag tror att det är sista gången någon av dem flyttar ut, även om jag så klart aldrig kan vara säker. Nu stundar nya tider. Många fasar för dagen när barnen lämnar boet. Jag har aldig kännt så förrän nu - när det känns definitivt.

Jag konstaterar att jag älskar att ha dem hemma men vuxna barn ska inte bo med sina föräldrar i det långa loppet. Av massor av skäl. Nu är det dags för nya tider.


tisdag 10 januari 2017

Om barnpornografigranskningen

Återigen har media, i detta fallet Aftonbladet och SvD, gjort en granskning av brott som inte utreds och lagförs.  I det aktuella fallet handlar det om barnpornografi. Ett allvarligt och som det verkar allt för vanligt brott. Denna typ av granskningar kommer då och då. Senast var det granskning av män som groomar eller köper sex av barn. Inte heller dom döms. Som vanligt är kraven att lagen ska skrivas om, som om det vore lösningen.

Det kan krävas en liten historisk resume. Barnpornografibrottet är ett relativt nytt brott. Det känner du säkert till. Kommer du till exempel ihåg diskussionen om KB:s arkiverade material? Eller den så kallade Mangadomen? Du kanske också minns införandet av det så kallade Tittförbudet? Personer som av misstag caschade bilder eller foton av barnpornografisk natur skulle också kunna dömas. Även innehav av bilder som är manipulerade att se ut som faktiskta övergrepp, dvs där inget fysiskt övergrepp skett, döms enligt samma regler. Ibland flyter gamla böcker upp på bibliotek, en av dem som visar att brottet är ganska nytt är Hans Nestius bok Last och lust som hade som syfte att bilda opinion mot vålds- och barnporr. Självklart gäller samma regler här.

Brottet barnpornografi är indelat i tre grader. Tittförbudet skulle exempelvis kunna innebära en dom om ringa brott som bara ger böter. Normalgraden av brott ger böter till två år. Grovt brott, tex ett brott som innebär att många bilder laddats ner eller som innehåller övergrepp på små barn ger fängelse upp till sex år. Det fysiska övergreppet, om ett sådant skett, bedöms enligt gängse regler i sjätte kapittlet i brottsbalken. Brottet är alltså både vitt och brett, faktiskt och fiktivt - historiska bilder och nutid. Därför är straffskalorna väldigt vida.

Nåja, med den granskning som nu pågår kommer som sagt kraven på lagändringar som en lösning på den straffrihet som verkar råda. Framför allt vill många flytta brottet till brottsbalkens sjätte kapittel som handlar om sexualbrott. Som om det skulle lösa något? 2006 blev sexköp ett 6 kap-brott. Samtidigt blev våldtäkt mot barn ett brott med en absolut åldersgräns. Ändå lagförs inte personer som köper sex av barn. Hur kommer det sig?

De brott som beskrivs i den granskning som nu pågår är många av den kalibern att de borde leda till långa fängelsestraff. Längsta straff är som sagt sex år. Detta kan jämföras med vapenbrott vilket i grova fall ger upp till fyra års fängelse. Min slutsats är att det inte är brottets placering eller straffsatserna som gör att brotten inte lagförs. Det är något annat. Något annat som måste åtgärdas så snart som möjligt.

söndag 8 januari 2017

Om hjältar som aldrig får vara ifred

David Bowie skulle fyllt år idag - om någon nu missat det. Så mycket i mitt liv har präglats av hans musik. Han var inte bekväm, han var inte main stream och han skavde ofta. Han var steget före. Ibland var han för lättillgänglig och ibland var han för svår. För mig var han räddningen, så många gånger. När jag satt på flickrummet och var deppig spelade jag Low. När jag ville partaja hade han en sång för det. I princip varje specialarbete/uppsats/redovisning jag gjorde i grundskolan,handlade om David Bowie. Jag har analyserat hans musik i radio, jag har bloggat, jag har hyllat, jag har skrivit och jag har gråtit.

Alla har inte älskat Bowie. Så många har hånat och hatat och inte förstått hans storhet. Nu är han död och plötsligt fylls mitt flöde av memorabilia. Saker jag bör köpa, längta efter och se. Böcker, minnesskivor, utställningar och vad vet jag. Det är inget för mig. David Bowie är död och det jag har kvar i form av musik, bilder och minnen räcker gott för mig. Jag behöver inte fira hans födelsedag längre.


lördag 7 januari 2017

Om nyår, raketer och vad som är nytt

De senaste typ 20-30 åren har jag firat nyår med nära och kära i Sundbyberg. Till att börja med gjorde vi till tradition att äta kalkon men traditioner är ju till för att göra upp med så numera blir det olika menyer varje år. Förr om åren gick vi alltid till Tornparken, en av de högsta platserna i vår lilla stad. Där ligger vattentornet och där samlades massor av folk. Det var kul för barnen för deras vänner var också där och vi andra kunde skåla och pussas och sånt man gör vid tolvslaget.

För kanske 10-15 år sedan fick vi dock nog. Det hysteriska raketskjutandet hade gått över styr. Både vuxna och äldre tonåringar med ett och annat glas för mycket under västen (ja, alla män/pojkar) hivade iväg raketer och smällare åt alla håll och kanter. Det kändes faktiskt osäkert och obehagligt. Eller, var det så att vi hade blivit äldre och klokare - jag är faktiskt inte helt säker på vad som var orsaken. 

Veckorna innan nyår hade det smällts och pangat och skjutits som bara den. Debatterna har så länge jag kan minnas gått höga. Det har ropats på förbud, organiserade fyrverkerier (vilket var poppis under några år) och bättre kontroller och straff och vad vet jag. 

Nu läser jag i tidningarna att jag har fel. Att det är helt nytt med smällande innan nyår och att det är helt nytt med ungdomar/vuxna som skjuter hej vilt. Jag gjorde en liten snabb googling och hittade hur många artiklar som helst. Om attacker, dödsfall och bråk. Om krav på regleringar och kontroller. Inget är nytt. Att branschen själva är de som tar ansvar - det är dock väldigt bra. 

fredag 6 januari 2017

Last christmas

Förra julen, 2015, var den första familjen skulle fira efter försäljningen av mitt barndomshem. Dags för nya traditioner. Självklart skulle vi fira tillsammans men eftersom det skulle bli lite trångt i mammas lägenhet beslöt vi att döttrarna skulle få sova på hotell. Lite skojigt eftersom hotellet i fråga faktiskt är den byggnad där jag gick i lekis, nu omgjord till hotell. Hotellet i fråga byggdes om till just hotell i mitten av 1990-talet av en familj som kommit till Sverige under flyktingkatastrofen/vågen från forna Jugoslavien.

Nåväl, väl framme i stan skulle döttrarna installeras på hotellet. Det blev inte riktigt som vi tänkt oss. Hotellet var ett av alla hotell, semesteranläggningar, campingar etc runt om i Sverige som gjorts om till flyktingförläggning. Alltså, alla rum förutom tre som tidigt varit bokade av julgäster var belagda med nyanlända flyktingar. Nåja, de hade sparat rum åt oss så det gick ju an ändå. Dock en speciell upplevelse att dela julfrukost med flyktingar, speciell och fin och lärorik.

Visst ser det trevligt ut.
I år var vi tillbaka på samma hotell. Det blev en rejäl vinst för ägarna som används till att investera i hotellet. Hotellet är tiptop-renoverat. Inte bara lite på ytan utan verkligen renoverat. Från okej men mörkt och lite daterat till ljust och väldigt skandinaviskt - rent av lite lyxigt. Hotellet ägs nu av sonen till familjen som kom som flyktingar från Jugoslavien. Föräldrarna som tog chansen att ge tillbaka (mammans uttryck) genom att öppna sitt hotell för flyktingmottagande har gått i pension och min hemstad har fått ett riktigt fint hotell. Man skulle kunna kalla det winwin.



torsdag 5 januari 2017

En liten hemstadsbetraktelse

Var i Blekinge över julhelgen. Ja, faktiskt en hel vecka innan jul. Ronneby är en liten ministad där allt har sin sömniga gång. Man jobbar, lever, pluggar, motionerar, umgås, kollar fotboll - ja sånt som folk gör. Det finns en tiptop biograf som man är mycket stolt över. Frej Larsson bor i vattentornet. Kyrkan är från 1100-talet och Brunnsparken är välkänd över nejden. Sjävklart ordnas det en hemvändarfest vid jul, som det alltid gjorts. Nytt för i år var dock hemvändarkortet på gymmet. Det ultimata beviset på att vi hemvändare är medelålders på riktigt.

Nåja, det stora samtalsämnet i stan är annars den eskalerade brottsligheten. Det sker mycket skit i stan. Det är hot, narkotikahandel, bränder - ja, det är faktiskt ganska synligt och lite jobbigt. Det har brunnit, fönster har krossats och slagsmål har utbrutit. Det har skrivits om det i rikspressen. Veckan innan jul toppade brottsligheten i stan till och med Aktuellt. Uppmärksamheten har haft det fina med sig att plötsligt har polisen identifierat och tagit en eller två av bovarna i förvar (även om en av dem rymde igår).

Det visar sig att det är åtta personer som är den hårda kärnan av personer som terroriserar stan. Jag är en vän av rättssäkerhet och tycker så klart inte man ska använda hårdare metoder än vad nöden kräver men jag finner det mycket märkligt att en sån liten klick av personer kan ta en stad i sitt våld. Det har hänt förr. För ett par år sedan var det Bandidos som var det stora hotet och en av dess ledare blev ihjälskjuten på en skogsväg utanför stan. De verkar vara uträknade nu.

Sjävklart vill väldigt många skylla den uppkomna situationen på det stora antalet flyktingar som Ronneby (och många andra städer) tog emot förra året. Faktum är att personerna det handlar om har bott i staden i många, många år. Det slog mig att situationen snarast liknar den som var i Borlänge för ett antal år sedan. Jag vet inte om du minns. Den så kallade Familjen drev utpressning, våldsbrott och narkotikahandel i den lilla staden. Den gemensamma nämnaren är snarare sociala faktorer och frånvaro av polis. För det är ett faktum, polisstationen har stängt. Det är inte okej.