måndag 31 december 2012

Nyårslöften

Kollade upp förra årets nyårslöften. Det är nämligen en finfin grej med att blogga. Det finns där på pränt. Man kan inte smita undan även om man skulle vilja. Det var de gamla vanliga. Mer träning och bättre disponering av tid. Tja, det är väl bara att fortsätta med samma inriktning skulle jag tro. Jag lovar alltså fortsätta dessa ansatser även nästa år.

Annars är jag väldigt förtjust i 2010 års löften. Då lovade jag att släppa taget lite oftare, att ha dåligt samvete lite mer sällan och att bry mig lite mer om mig själv. Det är bra ansatser men svårt. Ska försöka ta tag i även dessa löften. Utmana mig gärna på dessa. Det svåraste är att inte ha dåligt samvete så ofta. Jag tycker nämligen allt som oftast att jag borde gjort mer för andra, mer för att fler ska få det lika bra som jag faktiskt har det.

2009 var jag så inne i att vara tonårsförälder, ett tillstånd som inte sällan betyder kaos. Då hade jag inte tid för nyårslöften eftersom jag hade fullt upp att hålla mig fast i karusellen. Det känns skönt att läsa nu när man kommit ut på andra sidan. Man gör nämligen oftast det, även om man inte tror det när man är mitt inne i orkanen. Är du själv inne i den svängen finns det några texter i arkivet att hämta kraft ur. Jullov och nyår brukar vara tider som är jobbiga när man är just tonårsförälder nämligen.

Mitt första bloggår var 2008. Då lovade jag att städa garderoberna, både de fysiska och de mentala. Det har jag väl klarat av hyfsat liksom att inte vara till lags så ofta. De övriga löftena var väl i klass med 2010 vilket betyder att jag verkligen måste jobb hårt med dem i år. Ojojoj, ta bättre hand om mig själv. Äta nyttigare, springa mer.... ja du fattar.

Mitt ständiga löfte, det känner du till vid det här laget, är att alltid säga emot när någon säger något rasistiskt. Det gäller i det lilla och det gäller i det stora. Detta löfte har jag levt med i tio år nu så dess ursprung går inte att finna i bloggen men det är ändå kanske mitt viktigaste. Det hoppas jag fler följer nästa år.

Mitt nyaste "löfte" är att jag ska inleda året med utmaningen 100 burpees. Det innebär att man gör en burpee dag ett (vilken infaller den 2 januari) så gör man 2 dag 2, 3 dag 3 och så vidare tills man dag 100 gör - just det: 100 burpees. Om man av någon anledning skulle missa en dag så får man ta igen det nästa dag men missar man två dagar är det bara att börja om. Hakar du på?

Gott nytt år i alla fall, löften eller inte.

söndag 30 december 2012

Nedräkning

Så är det grå söndag och slutet på året närmar sig. De sista förberedelserna ska göras och sedan ska 2012 firas ut och 2013 firas in. 2012 var ett bättre år än 2010 och 2011 även om det varit tungt nu på slutet men på det stora hela helt okej. En sak som faktiskt skiljt sig åt från tidigare år är att jag känt mig mer utmanad rent intellektuellt och därmed också varit tvungen att bli lite smartare och lite modigare. Det är en skön känsla.

På ett annat sätt har 2012 varit ett riktigt skitår och det är så klart när det gäller rasismen. Men även här finns det fördelar. När skiten flyter upp till ytan är det nämligen lättare att rensa. Jag vet inte om det samma gäller kvinnohatet? Det är ju intimt förknippat så kanske det finns en ljusnig. Hoppet är det sista som lämnar en. 

Under 2012 flyttade också min äldsta unge hemifrån. Det är en ny epok. Det är både sorgligt och skönt, framför allt är det helt naturligt och tidens gång. Liksom det är helt naturligt att hon bor med sin snubbe i en andrahands riviningslägenhet med näst intill ockerhyra. Det är Stockholmsk bostadspolitik det.

Hur som helst, ring klocka ring. Imorgon ska vi upprepa våra nyårslöften från åren som gått och denna gång ska de hålla, ja faktiskt - denna gången ska vi klara det. Men först en rejäl brakmiddag, nu ska jag göra dessert till morgondagens kalas.

lördag 29 december 2012

Utlandet är större

Ibland blir man konfunderad över vilken värld människor lever i. Det är en sanning utan modifikation. Folk som inte läser tidningen, inte ser på nyheter och vad det nu kan vara. Detta trots att de flesta i Sverige har tillgång till såväl TV som nätet och för den delen tidningar. Ändå tar man sig inte tid att sätta sig in i vad som händer utanför sin egen lilla värld.

För några dagar sedan kom det också en undersökning som visar att svenskar har dålig kunskap om världen utanför. Folk verkar fortfarande tro att världen utanför Sverige/Europa per definition är underutvecklad. Detta gäller inte minst stora delar av Asien och Afrika. Det är dags att vakna upp nu. Att inse att världen där ute är mer än Gran Canaria och semesterorter i Thailand. Och inte minst, att dessa delar av världen inte i varje sekund sneglar mot oss för "inspiration".

Men, ibland hjälper det inte att hänga med i media för att få en balanserad bild av världen. Det är ju uppenbart att media självt inte hänger med alla gånger. Kollade på Nyhetsmorgon i morse, som ett exempel. De pratade om musikåret 2012 och då måste så klart PSYs Gagnam style nämnas. En one hit wonder kallade man PSY. Eller hur? En artist som har utsålda konserter för 100 000 personer. En artist som givit ut sex album och där låtarna på You Tube har många, många miljoner tittningar per låt. 

Detta är ett typiskt tecken på eurocentrism, tron på att mittens rike är där vi befinner oss. Det kommer bli vårt fall om vi inte orkar lyfta blicken mer än så. I nyhetsmorgon spekulerade man också kring betydelsen av texten i Gagnam style. Nu vet inte jag om man syftade på titeln men jag kan berätta att Gagnam är ett område i Seoul som närmast kan jämföras med Östermalm. Gagnam Style är alltså svaret på:




fredag 28 december 2012

Tänkte skriva om föräldraskap

Hade tänkt skriva om föräldraskap idag. Om att vara mamma i ett samhälle där faderskapet är omgivet av så mycket mystik och skimmer att det måste diskuteras i en radioserie. "Kända personer talar om sina frånvarande fäder"-typ. Där mödrarskapet fortfarande är det naturliga tillståndet och där närvarande mödrar är självklara. Började men kände att det tog emot. Mina ungar är ju stora nu och det har fakriskt varit härligt hela tiden, utom när det har varit sjukt jobbigt. När det varit slitigt och skämmigt för man tror man är misslyckad eftersom man som mamma borde veta hur man gör och hur man beter sig. Annars har det varit perfekt.

Det är det stora bekymret med mammaskapet är enligt mig att det finns så otroligt många föreställningar kring att det ska komma naturligt, att man bara ska kunna. Och, att jag som har resurser i övrigt som utbildning och tillhörighet och familj borde ju fixa även det här. När jag väl insåg att det inte är så enkelt blev livet så mycket lättare att hantera. Det var i ungarnas tonår det blev besvärligt. När det börjar snurra och alla hormoner vaknar. När ilskan sprutar ut genom ögon och mun på de där små liven. När känslostormarna river i knutarna. Då var det inte så lätt.

Även om jag vanligtvis är den pratglada typen var det väldigt tufft att komma ut som "misslyckad" tonårsmamma. Man ska ju ha fin kontakt med sina döttrar. Sitta och mysa över en kopp te och fnissa och så. Inte springa gatlopp och jaga när oron för deras vardag river i en. När jag väl släppte den sinnebilden blev det bättre. När jag upptäckte att många omkring mig hade det på liknande sätt. Det var när jag hittade den hjälp som faktiskt finns att få som vi började ta oss framåt. När jag väl tog till mig det faktum att allt inte är en dans på rosor utan ibland ganska taggigt. Då stannade den där torktumlaren som jag åkt runt i under två år och jag kunde räta på ryggen.

Att vara mamma kommer inte naturligt. I synnerhet inte till en tonåring. Man måste lära sig längs vägen. Det gäller alla, det är jag säker på. Ett tips till dig som har det jobbigt. Försök att ta hjälp. Med dina egna mönster och känslor och med relationen till ditt barn. Tänk på att det finns en sak som är jobbigare än att vara förälder till en stökig tonåring. Det som är jobbigare är att vara tonåring. Försök minnas hur du själv tänkte och resonerade (eller inte tänkte och resonerade). Sätt upp rimliga regler och förhållningsorder. Kadaverdiciplin funkar inte. Kom också ihåg att när en gräns överträds så har den inte försvunnit, den har bara överträtts.

Och du, prata om det. Prata med folk om hur jobbigt det är. Det är alltså inte ett misslyckande att vara tonårsföräder, det är en fas man går igenom. Det kan jag säga som kommit ut på andra sidan. Det går över.

torsdag 27 december 2012

Hemma

Efter ytterligare en dag i bilen är jag så hemma i stan igen. Skönt men ändå inte. Hade gärna stannat i byn någon dag till för att hålla mamma sällskap. Men dottern hade hemlängtan och lovet är inte så långt för henne i år så det fick bli en kompromiss. Har ju några dagar kvar på semestern vilka ska användas till att hänga med vänner men kanske framför allt att fortsätta komma igång med träningen. Så ska det planeras nyårskalas så klart. Vi brukar ju fira med samma gäng, år efter år. I år blir det dock lite annorlunda. Det verkar som om vi blir 15 personer - yngsta typ 3 månader och äldst...tja det får vi se.

På tal om nyår. Är det inte dags att börja fundera över förväntningar på 2013?

Vid en snabb eftertanke förväntar jag mig följande:

  • Rasisterna ska fatta att vi andra är fler. 
  • Bajen ska äntligen ta klivet upp till högsta fotbollsdivisionen.
  • Jag ska få mer fritid (mindre politik).
  • Äldsta dottern ska komma hem lite klokare och mycket rikare (på upplevelser) från sin långresa.
  • Jobbet ska... - ja, vad ska jobbet bli/vara? Det får vi se.
  • Diskussionerna ska bli djupare och mer utmanande.
  • Yngsta dottern ska traggla sig igenom tvåan och hitta sitt politiska forum.
  • Och, inte minst viktigt - sommaren ska bli varm och lång!
Tja, det finns säkert mer. Vad tänker du? Vilka förväntningar har du? Fler tips?



onsdag 26 december 2012

Utmaningar

I min bio på twitter presenterar jag mig som bland annat bajare, jurist, feminist och antirasist. Det sista epitetet har jag lagt till nyligen. Varför det inte kom med från början vet jag inte för den antirasistiska kampen har jag ju som du vet varit med i länge. Att ha begreppet i sin bio verkar dock trigga en del människor. Det är ganska intressant. Men det är också tröttande. Den intellektuella nivån man får argumentera på blir ofta väldigt låg. Samma frågor ställs gång på gång.

"Så, du kallar dig antirasist. Trodde inte det fanns raser, höhöhö?"
"Vad skulle du säga om ditt barn blev utsatt för xxx av en person med xxx ursprung?"
"Om din plånbok blir stulen och en svensk och en person med xxx ursprung befinner sig i rummet, vem misstänker du?"

Helt bortsett från det taffliga språket som ofta används är det otroligt tråkigt att föra sådana diskussioner. Jag vet inte vad som driver dessa människor att fortsätta men många verkar känna ett behov av att snärja in sin motståndare och på så sätt vinna något. Vad jag blivit varse är att om man ber om konkretiseringar och om man ställer motfrågor blir tonen snabbt aggressiv istället.

Hur som helst. Det är väldigt tröttsamt att föra dessa samtal och jag funderar på vad som är poängen? Borde man använda sin tid till mer stimulerande samtal? Inte på bekostnad av att möta vardagsrasismen så klart, det är ett löfte. Men dessa tröstlösa rundgångar på twitter som bara är till för den enskilde rasistens egoboost.

Vad säger du? Är de värda att ödsla tid på? Eller gör man bäst i att låta bli?

tisdag 25 december 2012

Back on track?

Så var julafton över med alla sina excesser. Skönt på sätt och vis. Snart är det så dags för summeringar av det gångna året både här och där. Kan konstatera att på det personliga planet har jag nog inte haft ett så slitigt år på väldigt länge. Dels har jag jobbat sjukt hårt på jobbet och dels har jag tillbringat allt för många timmar med politiken. Därutöver har jag varit sjuk halva hösten. Du vet, den där tvåmånadershostan som halva befolkningen lidit av.

Mitt i allt har äldsta dottern flyttat hemifrån och blivit vuxen på riktigt. Yngsta dottern har fyllt 18 och är på väg åt samma håll. Det är en ny era!

Nåja, en sak som jag inte gjort i höst är att träna. Det hänger så klart ihop med för mycket jobb/politik och långhostan men kanske främst mina trasiga fötter. Jag har ju tjatat om dom hela hösten. Har ju gått på stötvågsbehandling och grejat och det har hjälpt lite men inte helt. Idag tog jag dock hin i hågen och gav mig ut och springa. Det gick så där men det blev i alla fall 5 intervaller à 5 minuter spring/jogga/gå och dessutom 4 tabataomgångar och 15 minuter stretch. Känslan som infinner sig är fantastisk. Så, min julklapp till mig själv är att nu ska jag tillbaka till spåret. Vem vet, kanske blir det Två sjöar runt i mars. Kanske, kanske.

måndag 24 december 2012

Jul hemma

Igår var det långkörning. Femtiofem mil söderut. Hem till barndomshemmet med lite stress eftersom SMHI varnat för storm och snökaos. Vi gav oss av tidigt och var nästan lite sura för att vägarna var torra och trafiken ganska lugn. Just när vi kom fram bröt det dock ut. När vi gick och lade oss hade det kommit en massa snö. Vinden ven runt knuten och jag var glad att vi åkt så tidigt.

Sov gott i min barndoms säng. Vaknade utvilad ganska tidigt och hade hoppats få börja dagen med skottning. Men, tji fick jag. Min hopplösa mamma var uppe kl fem och "hade inget att göra". Hon fattar inte det där med vila, hon tror att om man rastar så rostar man.

Hur som helst, när jag vaknade tänkte jag på min pappa. Pappa som gick bort för drygat två år sedan. Det blir alltså tredje året vi firar utan honom. Det känns fortfarande i hjärtat. Tror det alltid kommer vara så. Pappa gillade jul. Gillade att ha oss hemma och samlade. Det gör så klart vi andra också, gillar att ses. Men pappas hummanden och pysslande saknas. Inte minst en dag som denna.

I alla fall. God jul till alla. Ta hand om er och era nära och kära. Tänk också på att dela med er. Det finns alltid någon som behöver lite omtanke.

lördag 22 december 2012

Dan före dan före dan

Igår firade jag lite förjul med äldsta dottern. Vi hängde på stan, käkade långlunch och snackade. Det var trevligt. Sedan åkte jag hem och lagade julbord. För första gången i mitt liv griljerade jag skinka. Därutöver trillade jag femtio köttbullar och så stekte jag revben. Detta och en kasse med prinskorv, lax, glögg och godis blev så en av julklapparna till dottern och hennes sambo. Dottern ska nämligen jobba i jul, någon ska ju göra det.

Minns när jag var 20. Hade flyttat till Stockholm två år tidigare och tänka sig att mitt jobb bara inte kunde klara sig utan mig. Fast, om sanning ska fram var det ju väldigt bra att jobba under julen. Massor av choklad och 100 % lönetillägg. Så, det är lätt att förstå varför det är ett enkelt beslut att jobba på julen.

Nåja, nu ska jag strax ge mig ut och fixa lite med bilen. Jag gör det i stället för att baka knäckebröd, det är en prioritering. Ska köra till Blekinge i morgon och är lite oroad över vädret. Ska se till att vi är väl utrustade, inte med dubbdäck tyvärr men väl med nya vindrutetorkare, ordentligt med spolarvätska, borste, skrapa, reflexer, filtar och sånt. Vi ska också ha gott om tid och glatt humör. Vi ska köra lugnt och ta rast när det behövs. Dessutom finns det ju vägassistans, det är en bra försäkring.

Nu är det dax att ge sig ut i vimlet. Ni som kör redan idag - kör försiktigt.

fredag 21 december 2012

Fred istället för undergång?

Jorden gick inte under idag. Kanske var det en felräkning. Kanske, troligtvis, var det bara trams. Men, jag tänker att eftersom vi inte gick under kanske vi kan testa en annan grej.

Fred.

Det är bara en tanke, men jag tror den är värd att testa.


torsdag 20 december 2012

Den stora tröttheten

Inne på min andra dag av julledigt vaknar jag allt för tidigt igen. När dottern gått till skolan somnar jag om och vaknar med en galen huvudvärk. Biter ihop, kliver upp, brygger kaffe och läser tidningen och vad som hänt på sociala medier. Möts av Åsa Lindeborgs artikel om hotet, hatet, sexismen och våldsfixeringen hos hatarna. Det är förskräckligt och en verklighet som många lever i varje dag. Känner av tröttheten och huvudvärken igen.

Tänker på hur året varit och inser att det Lindeborg beskriver i sin krönika är bidragande orsak till den stora tröttheten som jag känner. Hopplösheten och ledsenheten som smyger sig på ibland. Det har nämligen varit ett sådant år. Förutom allt för många timmars jobb per vecka har det varit ett år av hatare och hotare och sexister och rasister som tagit sådan enorm plats i mitt och många andras liv.

Personligen så drabbade till att börja med sexismen värst. Efter artikeln som jag och flera andra skrev om språket på fotbollsläktarna i Aftonbladet blev vi både hatade och hotade. Det fortsatte för enskilda av oss. Framför allt för kvinnorna så klart även om männen fick en liten släng av sleven (typ är ni inte riktiga män etc).

För oss kvinnor var det allvarliga hot, riktigt läskiga saker. Allt för rätten att skrika fitta och hora i mina och andras öron på läktaren. Allt för att en kvinna tar sig ton i en manlig bastion. Jag har inte hört en enda fotbollsklubbsföreträdare ta offentligt avstånd från detta i namnet av sin klubb. Inte en enda. Detta trots att jag och flera med mig i direkt kontakt med klubbar berättat om hoten. Flera personer har däremot tappat lusten till läktaren. Det är resultatet.

Under hösten har rasismen gripit tag om vårt land på riktigt. Jag visste att det var illa. Jag har vetat det i många år, allt sedan jag själv i början av 90-talet var som värst hotad som den landsförädare jag enligt rasisterna är, och kanske långt innan dess. Kanske beror explotionen på att vi nu har ett rasistiskt parti i riksdagen? Polariseringen och förråningen av debatten (det som sägs i riksdagen måste kunna sägas i media sa väl någon SvT-chef efter Agendas katastrof-debatt i höst). Men att detta skulle resultera i kampen för rätten till rasistiska symboler i min närhet, bland vänner och bekanta. Det går över mitt förstånd. Att folk inte fattar. På riktigt! Det är så sorgligt och så solkigt.

En del av allt det här kommer till uttryck genom att folk kräver upprättelse av mig. De som hävdar att de känner sig kollektivt skuldbelagda. Som känner behov av att säga till mig att de inte alls är hatare eller hotare eller sexister....men.....man måste ju förstå.... Ibland mer går det åt mer kraft att förklara att man inte tänker ge dem absolution än på att prata om inställningen till sakfrågan, nämligen sexismen eller rasismen.

Jag orkar inte ta en sådan diskussion igen. Jag vill inte höra en enda gång till att ni inte är rasister eller sexister i ord. Jag vill se det i handling. Jag vill se er ta diskussionen om pickanninni-bilder och mot de som på forumen uttrycker att de ska göra det ena och det andra med kvinnor som vågar höja rösten. Alla ni som i våras krävde att jag och flera andra skulle "veta" var ni stod i en massa frågor som gällde läktarkultur men som utmynnade i att vi fick lägga kraft på att ta debatten mer er i stället för dem som vi enligt er stod enade mot. Alla ni som mailar och hävdar att "du vet ju att jag inte är rasist egentligen men varför ska jag inte få säga negerboll". "Jag tycker inte det är kränkande - det är KULTUR".

Och alla ni som är på den goda sidan, ni i majoriteten - tack för all gemensam kamp i år. Tack för att du tar dig ton och för att du står upp för rättigheter. För att du tar avstånd från rasism och sexism. Tack för att vi kan kämpa tillsammans.

Och, du som inte är övertygad ännu men vill diskutera i sak, tack för att du försöker. Tack för att du tänker efter och för att du tar intryck. Och tack till alla er som i år kommit ut i kampen. Tack, tack, tack som bara den.

onsdag 19 december 2012

Vem är främlingen?

Sitter vid bordet i mitt kök. Utanför fönstret flyger fåglar som stannar till och äter lite frukost på balkongen. Det är snö, ljusen i adventsstaken är tända, istappar hänger från taket. Det är lugnt.

Kollar twitter och fejan. Lyssnar på ring P1. Läser insändarsidan. Funderar på vad det är för fel på folk. Var kommer allt hat ifrån? Var kommer all ilska ifrån? Varför är människor så konfrontativa?

Tagga ner lite? Vi måste ta tag i det här nu. Vi måste få till en förändring. Ta en kopp till, kaffe eller vad du nu vill ha. Ta en lussebulle för all del. Och sedan ett djupt andetag och fokusera! Det är inte så svårt.

Börja med att ge en komplimang till någon som inte är exakt som du. Känn efter i magen hur det känns. Känns det bra så gör om det hela en gång till. Känns det så där? Var inte orolig, det kommer att bli skönare ju mer du gör det. Försök att se på människor du möter på gatan, tunnelbanan eller i porten som just människor och inte fiender. Le, det är enkelt. Om du har besvär med mekaniken, var inte rädd för att träna hemma framför spegeln.

Om du tycker du behärskar de två ovanstående teknikerna är du kanske redo att gå vidare. Fast, det kan kännas som överkurs. Jag vet. Men, om man inte vågar vinner man aldrig. Hur som helst. Nu kommer det svåraste. Jag lovar, det kommer kännas så himla varmt och skönt när du testat. Såhär, titta igenom dina förråd, lådor och hyllor. Kanske kan du dela med dig lite av ditt överflöd? Leta reda på närmaste kvinnojour eller öppen gemenskap av något slag. Fråga om det finns behov av julklappar. Dela med dig, dela med dig.

Människorna som du givit en komplimang, ett leende, en tanke, en gåva - det är folk som du och jag. Det är söner och döttrar och det är mammor och pappor. Det är folk som längtar och brinner och glädjs och sörjer. Det är folk som du och jag.

Främlingen kan vara du i morgon.

tisdag 18 december 2012

Rätta mig om jag har fel

Hörde på radion i morse att svenskarnas privata skulder uppgår till 175 % av disponibel inkomst. Om jag fattar det rätt så beror det på en väldig massa luft i systemet. Alltså, vi äger grejer som är värda mindre än vad vi betalat för dem. Eller, betalat och betalat - vi har lånat mer pengar än vad vi kan betala och vad de är värda.

Eller?

Hörde på radion att 200 % var något slags kritisk massa. Då är bubblan nära att spricka. Bubblan av pengar som inte finns som lånats till typ bostäder (som vi behöver) som är värda mindre än det vi påstod från början? 

Eller?

Hörde sedan att riksbanken beslutat sänka styrräntan så vi kan låna mer, så vi kan få igång hjulen som dom brukar säga. Alltså, mer privata lån för att se till att folk kommer i jobb. (Jobb som ska skattesubventioneras genom bidrag till dom som har råd att köpa)?

Som jag förstått det har Sverige låg statsskuld. Samtidigt är hushållen väldigt högt belånade. Nu ska hushållen låna mer samtidigt som regeringen upprätthåller sparmål och budgettak. Vi köper tjänster av varandra. Byggindustrin står snart stilla. Vägar och järnvägar behöver kollektiva investeringar. Individer köper rut-tjänster och lånar pengar.....

Pang - där sprack det!

måndag 17 december 2012

Försiktighetsprincipen

Har diskuterat läxor i helgen. På twitter, med människor i verkligheten - inte minst då med min dotter. Du vet vad jag tycker om läxor sedan tidigare, nämligen att de i princip inte ska finnas. Om det någon gång ska ges en läxa ska den vara genomtänkt, planerad och ha ett direkt syfte som följs upp. Ett exempel; gör en uppskattning hur mycket vatten som går åt i ditt hushåll under ett dygn. En uppgift som är rimlig och som sedan kan användas i skolarbetet i många syften.

De flesta läxor ser inte ut så. De flesta läxorna ser ut som följer:

Läs 15 sidor i historiboken
Repetera kapitel 7 i spanskaboken
Räkna 20 mattetal från stencilen
Skriv en uppsats på max 800 ord om givet ämne
Gör en kausalanalys om de ekonomiska teorier som beskrivits under lektionen (bok finns inte), utgå från betygsmatrisen för bästa resultat.

Och så vidare, och så vidare.

Enligt mig är ovanstående inte exempel på väl avgränsade uppgifter som kan göras utan lärare, i synnerhet inte om alla ska göras samma vecka. Det har hänt att dottern fått stanna hemma från undervisningen för att hinna med hemarbetet. Jag har som jag beskrivit tidigare också avkrävt svar om pedagogisk grundtanke med hemarbetet på högstadiet och aldrig fått svar. Min bild är att man skickar hem det jobb man inte hinner med i skolan. Alltså, det man inte hinner med att undervisa i/om får vi föräldrar ta över. Lyckans dem som har någon som kan/vill/hinner och så vidare.

Det vi diskuterat i helgen är huruvida det finns forskning som stödjer att läxor är bra eller dåliga. Det jag med hjälp har funnit är att det finns forskning som visar att väl avgränsade och bra uppföljda läxor inte är skadliga och eventuellt att de kan vara bra ibland. Jag har också hittat forskning som tyder på att arbete som görs i skolan tillsammans med pedagoger har större chans att bli bra.

Jag undrar då, varför gäller inte försiktighetsprincipen i skolan? Om vi nu inte vet - borde vi då inte avstå? Det tycker jag.

lördag 15 december 2012

Drömmar

Har sovit lite oroligt inatt, som man gärna gör efter en kväll på stan med babbel, vänner och lite tillbehör. Vaknat, somnat om, vaknat igen. Mitt i allt drömde jag konstiga drömmar väldigt konstiga drömmar.

I varje sekvens av drömmen har jag befunnit mig på något slags bjudning i en trädgård. Så tog jag mig ärende till huset/boden/bilen eller vad det nu var. På väg tillbaka avvek jag från grusgången för att gena över gräset. Det skulle jag inte gjort.

Varje gång jag satte foten på gräset sjönk jag ner i lera. Djupare och djupare. Trots att jag visste från gång till gång, samma misstag. Sista gången så djupt att jag knappt kunde ta mig upp. Eller, kunde jag ta mig upp? Jag är inte helt säker på att jag tog mig upp.

fredag 14 december 2012

Beslut, beslut, beslut

När jag var yngre hade jag väldigt bråttom. Det har jag inte längre. Inte jämt i alla fall. Jag är ju dessutom tidspesimist viket gör att jag jämt är ute i väldigt god tid och gärna tar till lite i överkant när det gäller tidsåtgång än jag skulle behövt. Det ger luft och det ger tid till eftertanke.

Det är tur för mig att jag har kämpat med behovet av att fatta snabba beslut för just nu har jag ett momentum där jag verkligen behöver tänka efter. Möjligheterna som tornar upp sig, lockelserna.

Nu är det bara två arbetsdagar kvar nästa vecka sedan är det jullov. Det innebär tid att göra just de där analyserna, tänka de där tankarna, skruva ner tempot och ja - fundera helt enkelt. Det ska jag göra. Skruva ner tempot till väldigt låg nivå. Igår köpte jag julklappar på nätet men jag minst inte vad eller till vem. Skruva ner tempot.

torsdag 13 december 2012

På hög

Ibland blir man tvungen att lägga besvikelser på hög. Besvikelsen över människor som man tänkte väl om som visar sig vara skrutt, ögontjänare och fegisar. Besvikelsen över att tiden inte räcker till. Besvikelsen över att en själv inte räcker till. Besvikelsen över den stora tröttheten som tar över. Besvikelsen över sakernas tillstånd helt enkelt.

Idag är en sådan dag.

I morgon är en annan dag säger dom. Fan trot. Tänker att det krävs lite mer än en natt emellan för att få känslan av förändring. Jag trodde inte att jag var typen som kunde närma mig den berömda väggen men där står jag nu, en decimeter från tapetmönstret. Det är en märklig känsla.Att aldrig känna sig pigg. Att det flyter lite trögare där uppe. Att minnet svajar. Jag måste skala bort och rensa upp. Skaffa mig ett liv.

I morgon är en sådan dag.

Alltså, ikväll ska jag inte göra choklad, jag ska inte baka och jag ska inte tvätta. Jag ska heller inte stryka, laga mat eller dammsuga under granen. Jag ska inte tvätta, bädda rent och jag ska inte packa morgondagens väska. Det gjorde jag inte igår heller, fast jag önskar att jag hade orkat. Jag ska inte göra någonting i kväll förutom ligga på soffan och titta på tv, för det är allt jag orkar.

Jag ska alltså inte....

onsdag 12 december 2012

Sommar, sommar, sommar

Idag har jag planerat nästa sommar. Jag har bokat boende, betalat lokalhyra, bokat båtbiljetter och lite annat smått och gott. Under alla de år jag jobbat med att förbereda Almedalen har jag aldrig varit ute i så här god tid. Mitt jobb har ett fantastiskt spännande program på gång. Det kommer handla om sex i stor utsträckning faktiskt. Sex som i sexualupplysning till exempel.

Jag planerar nästa år på många andra sätt också. I det personliga. Vad det innebär krävs nog ett jullov att fundera på så jag längtar mer och mer för varje dag. En vecka kvar - max.

Vi lyssnar på världens kanske bästa låt så länge:


tisdag 11 december 2012

Mitt jultal - war on christmas?

Vad är svenska traditioner avseende jul? Tja, det skiljer sig väl från människa till människa men en sak har jag upptäckt. Fler och fler i min närhet har gjort det till tradition att lämna landet under julhelgen. En del åker till Gran Canaria, andra till China eller Thailand och ytterligare någon hela vägen till Australien. Den sammanhållande faktorn verkar vara att man längtar bort från granen och till värmen och avkoppling.

Är inte detta det stora hotet mot julen så säg? Att folk ens har mage att lämna Sverige och de svenska traditionerna. Det är ju förskräckligt.

Eller så är det utmärkt och en del av evolutionen. Nya traditioner skapas när nya familjekonstallationer eller vänskapsrelationer uppstår. Vi flyttar och vi jobbar och vi bryter upp. Vi föredrar att utnyttja ledigheten till samvaro på andra sätt än kring doppet i grytan. Kalle kan man ju för övrigt se på play när man kommer hem om man nu skulle vilja det.

Själv åker jag hem till mamma. I år enbart tillsammans med yngsta dottern. Den äldsta ska jobba. Det gjorde jag också när jag var i hennes ålder. Det var en del av min frigörelse och ett sätt för mig att skapa mina egna traditioner kring jul. Så är det nog för många och jag är säker på att nästa år eller kanske året därpå kommer vi att fira tillammans igen.

Idag lyssnade jag på jultalen från några av partiledarna. Det är familj och tradition och hem och tänk på de ensamma och gamla och de som inget har från de flesta. En av partiledarna sticker ut och det är så klart sverigedemokraternas. Han uttrycker sin oro över det han uppfattar som en attack på de svenska traditionerna. Det handlar bland annat om skolavslutningar i kyrkan. Dessa fick mig att missa skolavslutning avslutningar på min tid eftersom man envisades med att välsigna och be böner och trosbekänna. Jag har inget emot kyrkorummet, men håll konfessionen borta. Det tror jag de flesta kan enas om. Att höra en partiledare ställa människor mot varandra och försöka skapa konflikt som han gör är mycket obehagligt.

Det är egentligen ganska enkelt. Låt mig definiera mina egna traditioner och låt vårt land utvecklas i takt med tiden. Annars tänker minsann jag också allvarligt överväga att lämna landet nästa jul!

måndag 10 december 2012

Jag är inte rasist men...

Ni som hängde på nätet igår antar jag såg debatten om pepparkaksgubbarna och "nu får det vara nog". Som vanligt en debatt i högt tonläge om att vänner är beredda att gå genom eld och vatten för att få säga negerboll och läsa Tintin i Congo för sina barn. 

Jag var själv uppriktigt ledsen när dagen var slut. Det är så svårt att förstå att folk inte fattar vad det egentligen är man försvarar. Med lite sorg i hjärtat över sakernas tillstånd gick jag och lade mig.

Så idag har någon skrivit en lång text som beskriver exakt det jag kände. Exakt. Så, snälla du - om du bara ska läsa en längre text i år. Låt det bli denna. Läs texten, och begrunda den.

söndag 9 december 2012

Granen står så grön och grann

Jag har berättat om det förut men jag vill göra det igen. Igår fick jag årets julgran levererad. Förra året var första gången jag lät köra hem en julgran, få den tillyxad och monterad. Det var en bekvämlighet som jag aldrig mer vill avvara. Vi har inte haft gran på massor av år men nu när det är så enkelt njuter vi i fulla drag. Vi skaffar granen redan nu eftersom vi inte är hemma på själva juldagarna men det går så klart att få leverans ända in till juldagarna.

Så här gör man: man loggar in på www.dinjulgran.se Man klickar i det man vill ha. Vilken typ av gran, fot, kulor, ljus (frivilligt så klart, jag använder mitt eget pynt). Man skriver i när man vill ha granen levererad och så hör leverantören av sig och bestämmer närmre. Det är enkelt, det är prisvärt och granen jag fick hem igår är så nära en Disney-gran man kan komma. 

Har du en äldre anhörig som behöver hjälp? Har du svårt att få det där jävla livspusslet att gå ihop i jul? Vill du bara vara lite bekväm? Har du helt enkelt inte lust, tid, förmåga eller vad det nu kan vara? Detta är en tjänst jag varmt kan rekommendera. Så här ser min gran ut idag:




fredag 7 december 2012

Jul (godis) igen

Ibland förbannar jag mig själv för att glömma dokumentera saker och ting. Ett sådant tillfälle var igår kväll. På agendan stod att göra geléhallon. Fina, rosa, mumsiga geléhallon. Det gick så där kan jag redan nu avslöja.

När jag gör sådana här saker i köket är jag alltid väl förberedd och har rätt grejer i rätt proportioner framme. Så även i går. Hallon, socker, honung, citronsyra och gelatin. Ja, och så en termometer så klart. Allt gick bra till att börja med. Jag passerade hallonen, mätte upp socker etc, blötlade gelantinet och satte igång koket. Sockersmet som ska värmas till 150 grader.

150 grader.

Kan berätta att det tar lite tid att komma upp i den temperaturen men med tålamod går det. Det du också behöver veta är att när smeten når 145 grader är det dags att ta den från spisen för värmen fortsätter att stiga. Ha också en tillräckligt stor kastrull. Det hade inte jag. Alltså, sockersmeten över hela spisen. Det tog sin lilla tid att få bort kan jag säga. Den blir stenhård väldigt fort.

Nåja, i fort med de passerade hallonen och citronsyran. Tänk då på att om hallonsmeten är för kall (gjord på frusna/halvtinade hallon) stelnar sockersmeten allt för fort. Jag gav mig inte utan rörde på och lyckades rädda det mesta av smeten. Under tiden har du så klart kommit ihåg att smälta gelatinet på låg värme... och så rör en ner det också.

Tja, så var det klart. Jag hällde upp smeten i formen som jag klätt med papper och ställde ut den på balkongen för att stelna.

Här kommer ett tips. När gelégrejer ska stelna bör de stå plant. Om man ställer formen lite, minsta lilla, på sniskan så har man inte längre en början till geléhallon utan en stor hallongeléblobba. Det har jag nu. En mumsig stor geléklump. Så, i helgen ska jag smälta geléklump och göra geléhallon. Vad ska du göra?

torsdag 6 december 2012

Springtime

Hallå, det är en viktig dag idag. Jag skulle kunna skriva om en massa saker som har upprört mig sedan igår men eftersom jag har bestämt mig för en personlig grej så tänker jag att ni kan få några saker att fundera på själva. Lite hemstudier helt enkelt.

Här kommer frågorna:

Den första grejen jag undrar kring är diskussionen om att förbjuda "kriminella organisationer", eller deltagande och stöd därtill. Tanken är att om man ger pengar eller liknande stöd till Hells Angels så ska man kunna straffas för det. Det är ingen ny diskussion, den har pågått i riksdagen i minst 15 år, men nu har den blossat upp igen. Själv tror jag att det är en livsfarlig väg att gå. Vem bestämmer i morgon vilka organisationer som ska vara förbjudna att stödja? För tjugo år sedan var ANC en sådan. I Tyskland har det varit förbjudet med nazistiska organisationer, ändå är det nazistiska våldet högst levande. Jag tänker att det är handlingar som ska bestraffas. Om det ekonomiska stödet är ett faktiskt bidrag till brott borde stämpling och försök till brottet i fråga räcka. Hur tänker du?

Den andra frågan handlar om skolan. Jag tror att en del av nyckeln till framgång är att lärarna måste gå in i klassrummet och från dag ett se sina elever som A-barn. Alltså, barn som är kompetenta och intresserade. Sedan är det upp till läraren att upprätthålla detta intresse. Jag träffar inte sällan lärare som fortfarande säger "man ser ju redan när dom är små om dom ska misslyckas eller inte". Vad tycker du om det?

Tredje frågan handlar om Alexander Gernts återkomst i landslaget. Förra veckan dömdes han av hovrätten för två tillfällen av misshandel. Igår meddelade SvFF att han är tillgänglig för landslaget, om han är sportsligt på nivå. För mig är det enkelt, han har två års villkorlig dom. När den är över kan han få komma tillbaka. Tycker du han kan representera i landslaget?

Men, nu till det viktiga. Har bestämt mig för att provspringa i kväll. Det är snöigt och halt. Inte optimalt men nu står jag inte ut längre. Står inte ut helt enkelt.

onsdag 5 december 2012

Jag ser det snöar

Igår när jag gick hem från jobbet och var på väg ner i tunnelbanan mötte jag två stora kralliga väktare. De gick med myndiga steg in i tunnelbanenedgången före mig. Den aktuella nedgången består av en liten typ vänthall, en rulltrappa ner och sedan kommer spärrarna. I detta lilla utrymme högst upp står ibland en mindre grupp missbrukare och trashankar för att hålla sig undan väder och vind.

Det behövdes igår.

Ordningsvakterna klev myndigt fram mot de tre trashankarna som raskt samlade ihop sig och visade att de tänkte gå därifrån. Inga problem mister, inga problem. Bredvid stod två prydliga personer, unga män, som antagligen stämt träff vid uppgången men inte ville stå ute och vänta, vilket man kan förstå. De fick stå kvar.

När jag kom tillbaka till samma plats i morse hade jag tänkt att jag skulle åtminstånne bjuda på en kopp kaffe från kiosken. Det brukar nämligen jämt stå frusna människor på just denna plats. Ingen kan göra allt men alla kan göra något. Men, det fanns ingen där.

Var befann sig dessa personer i natt? Var vaknade de i morse? Var tar de vägen under dagen? Slänger ordningsvakterna ut dem idag också? Har de torra kläder? Har de skor? Hur ska vi lösa problemet med hemlöshet? Kommer någon att frysa ihjäl i dag? Frös någon ihjäl inatt?

tisdag 4 december 2012

Jag blir fri när du blir fri!

Jag har diskuterat feminism och jämställdhet till leda, på nätet och i verkligheten och i tid och otid. Och, ja - jämställdhet och feminism hänger ihop. De förutsätter varandra. Ser du inte strukturerna så ser du inte problemen. Om du inte ser problemen kan du knappast hitta lösningarna. Det är inte raketfysik direkt.

Många, framför allt män, har problem att tala om feminism och jämställdhet för de tror inte att de drabbas av strukturerna. De ser heller inte sin egen del i problemen eftersom de tror att det innebär att man samtidigt måste ta ansvar för allt ont. Så är det så klart inte. Men, det finns en gammal sanning som lyder: "vill du vara en del av problemet eller en del av lösningen?" Det är i själva verket den viktiga frågan. Dessutom finns så klart rädslan att förlora privilegier, det är självklart.

Därför blir jag extra glad när jag läser PM Nilssons debattartikel i Expressen idag. Han erkänner strukturerna men pekar på att de drabbar både kvinnor och män. Liksom kvinnor i stor utsträckning krävt frihet från de partriarkala stukturerna är det kanske dags för män att göra det samma. Slit sönder era bojor. Först när var och en är fri är vi alla fria.

måndag 3 december 2012

Plus och minus

Alla dagar har plus och minus. Det man vill uppnå är att man har positiv balans på slutet. När man ska summera ska alltså de goda händelserna, känslorna och intrycken vara fler än de dåliga. Eller, om inte fler så i alla fall större.

Idag vet jag inte hur det kommer sluta. Det kan man ju inte veta på förhand men det finns ju lite tid kvar.

Det började bra. Fick ett erbjudande som känns väldigt spännande. Erbjudandet innebär en intellektuell utmaning och det är ju alltid spännande. Berättar så snart jag bestämt mig.

Så en trevlig jobblunch.

Sedan en slitig eftermiddag. Sedan en stressig hemfärd. Sedan ett lite småtrist möte. Just nu väger det lika.

Håll tummarna allihop för en väldigt trevlig kväll.

söndag 2 december 2012

Syrien

För en herrans massa år sedan pluggade jag arabiska på universitetet. Varför? Ja, det kan man så klart fundera på. För mig var det nyfikenhet, behovet att sticka ut och lite sökande. Att arabiska är ett av världens absolut största språk och att den arabiska världen influerat och lärt oss massor genom århundradena var också en lockelse och drivkraft.

Efter ett år på universitetet åkte jag och två pluggkompisar till Syrien för att åka runt ett par veckor. Det var en spännande resa. Syrien var ett vackert land. Dessutom finns det historia. Krak de Chevaliers, en otroligt väl upprustad gammal korsfararborg utanför Homs. Hama med sin fantastiska marknad, vattenhjulen och täta gränder. Vi hyrde ett hus vid stranden i Latakia där vi också mutade polisen för att få förlängda visum och vi turistade i Tartus. Var vi än kom var människor inbjudande och generösa. Ingen vågade tala politik men de var nyfikna på oss. Var vi än kom fanns det folk som ville dela med sig.

Idag läste jag om Aleppo i en av morgontidningarna. Där var vi så klart också. Vi kom dit och med oss hade vi en lapp från den lokale grönsakshandlaren på torget hemmavid. Hans familj bodde i Aleppo och han ville så gärna att vi skulle hälsa på. Så, sagt och gjort satte vi oss i en taxi och lämnade fram adressen. Väl på plats möttes vi av en överlycklig familj. Vi fick dricka många koppar väldigt starkt kaffe den dagen. Hälsa på alla grannar och bekanta som ringdes in för att träffa oss.

Jag har en känsla av att jag skrivit om det här förut men jag måste skriva om det igen. Varför? Jo, för att jag undrar varje dag hur alla människor vi mötte har det idag. Jag undrar verkligen hur de har det.

lördag 1 december 2012

Hur hamnade vi här?

Jag minns när jag gick i typ mellanstadiet och funderade på framtiden. "Tänk när det blir år 2000!!! Då är vi TRETTIOFYRA ÅR!!!! 34, trea fyra - ojojoj, vad gammalt" Sen gick tiden, några år senare flyttade jag till Stockholm. Då var jag 18. I Stockholm byggde jag mitt vuxenliv. Vänner, jobb, plugg, barn, dagis, jobb, skola för ungarna, föreningsliv, träning, - allt sånt som skapar ens tillvaro. Människor kommer och går ur ens liv, lite fram och tillbaka.

Det finns några människor som varit med nästan hela tiden. Tror jag snuddat vid historien förut. Några av dem mötte jag redan som tonåring hemma vid, när de kom förbi med sitt band och spelade på Rockslaget. Att jag sedan hamnade på samma arbetsplats som några av dem i Stockholm är mer än otroligt. (Till råga på allt var det på en långvårdsavdelning på Råcksta sjukhus. Samma sjukhus som sedan blev det skandalomsusade Koppargården i regi av Carema).

Nåja, nu var det inte det jag skulle prata om utan om en av de här människorna som faktiskt hängt med sedan dess. Vi ses inte så ofta men när vi ses är det skoj. Som sagt, hur vi hamnade här vete sjutton. Idag ska vi nämligen fira Tompa som fyller 50.

Hallå! Fattar du? Femma nolla - FEMTIO.

Och, det är ju ingen ålder att skryta med. Faktiskt. Grattis Tompa ( i Vit skjorta nedan).