Hur mår du idag?

Tog tunnelbanan/bussen till jobbet idag för andra dagen i rad. Skyller på att jag har lite ont i halsen och att jag gärna vill bli frisk så jag kan ut och springa. Det känns viktigt att inte tappa för mycket. Ikväll ska jag försöka ta en tur. Hade funderingar på ett litet spontant lopp. Det går en lokal liten (tävlings)jogg ikväll hemma i byn men det blir nog bara en tur i det vanliga spåret.

Nåja, jag är ju ganska tidseffektiv. Det måste man vara när man har många järn i elden. Kollade mailen när jag satt på tunnelbanan och upptäckte till min glädje att man ändrat min hemresa från San Francisco nästa vecka. Det betyder ett jag har åtminståne ett halvt dygn till återhämtning och vem vet - kanske en promenad. Inget att klaga på. Fast, det blir en lång resa på kort tid.

Dessutom, på bussen som jag bytte till för att komma till jobbet träffade jag en bajenbekant. Med betoning på bekant. Lite oväntat sådär men himla trevligt. Det är känslan i Bajenland, vi är familj, vart vi än ses. På den korta turen hann vi gå igenom bajentruppen inför nästa år. Vem stannar och vem går? Väl framme på jobbet känner jag mig peppad för dagen trots läget i tabellen.

Bortsett från det där lilla svidet i halsen mår jag väldigt bra, hur mår du?

Att uppfostra barn

Läser i tidningen och hör på nyheterna att antalet anmälningar om misshandel av små barn ökar dramatiskt. Vad handlar det om? Det är över 30 år sedan vi jämställde barn med andra människor i det hänseendet att man inte får slå dom. För det är ju det vi pratar om. Man får inte misshandla andra människor.

Jag förstår verkligen att man som förälder kan bli både utmattad och urförbannad och faktiskt nära nog galen. Inte minst när det handlar om lite större barn (tonåringar). Men vad är det som händer när spärren släpper. Det finns instabila människor så klart men varför ökar det?

Tror att en delförklaring är ensamhet. Och krav på duktighet. Perfekta barn i ett välstädat hem och en tränad kropp för att inte tala om karriären som lyfter mot oanade höjder. Var finns beredskapen mot sömnlösa nätter? Var finns samtalet om att man faktiskt behöver avlastning. När mormor och farfar bor långt borta vem rycker in då?

I våra små moduler sitter vi och hör barnet gråta genom väggen. Vi ser den uttröttade mamman med sitt ständigt dåliga samvete. Vad gör vi?

Nedräkning

Idag jobbar jag näst sista måndagen på mitt nuvarande jobb. Jag har inklusive idag åtta arbetsdagar kvar. Separationsångest och stress i en salig blandning. Och förväntan så klart. Något nytt som väntar runt hörnet och det är galet spännande.

Idag om två veckor har jag just kommit hem från Oakland och UNDP-konferensen som jag ska prata på. Det går fort nu.

Jag tror att det blir en fin höst och jag känner en massa glädje inför allt som ska hända. Och att få prata om andra saker än dom jag har pratat om i 12 år nu.

Alla ska till Degerfors....

I somras skrev jag ett inlägg om att tusentals Bajare idag kommer att ta sig till Degerfors för att heja fram vårt kära Hammarby. Det blir verkligen tusentals och handlare i stan har verkligen lyssnat och slagit upp öltält och vad det nu kan vara. Tillsammans med Hammarbys folk har man planerat för att ta emot innovationen.


Jag önskar er en fantastisk dag. Jag är så ledsen att jag inte är på plats. Dålig planering helt enkelt. Jag hoppas att devisen "We come in peace" gäller hela dagen och jag hoppas verkligen att alla ni stolta fina Bajare får en trevlig hemresa.
Tre poäng, inget annat räknas.

Lämna EU-lämnandet

Sitter i Göteborgs Folkets Hus och lyssnar på föredrag om EU-medlemskapet. Olika vänsterpartier från runt om i Europa ger sin syn på medlemsskpet, vad man får och vad man ger. Två av fyra har hittills pratat min slutsats så långt är nog att det börjar bli dags att lämna det där utträdeskravet nu. Eller, det är ingen ny insikt, jag har insett det länge. För att travestera en känd papperslapp är det nog läge nu att skriva "EU är ett jävla skit men nu har vi baxat det ända hit...".

Frågan om EU-medlemsskapet är ett av dom exempel där jag anser att vänstern måste fundera över vad som egentligen händer i vår omvärld. Alltså, det är inte så att folk går runt och rasar över EU-medlemskapet längre. Det finns så klart skeptiker och människor som gillar eller ogillar EU, men - det är ingen stor sak. Släpp frågan eller lägg den i malpåse eller vad ni nu vill men det är de finns viktigare saker att prata om.

Vi ska välja en ny partiledare och en ny partiledning. Vi behöver ny politik. Vi behöver lägga örat mot gatan och lyssna på folk. Vi ska inte bli populister för politiken är inte alltid bekväm men något kan vi nog lära - någon gång.

Yay, dags för politisk debatt

Igår var jag och lyssnade på fantastiska fyran. Dom fyra kandidater som anmält sitt intresse att bli partiledare för Vänsterpartiet. Jag var där i tid, en halvtimma innan debatten skulle starta så jag fick en plats men det var på håret. Det var länge sedan jag kände en sådan entusiasm över politisk debatt från människor. Flera hundra personer fick vända i dörren.

Inga jämförelser i övrigt men jag minns när jag blev politiskt aktiv som tonåring. Då var det Palme och Boman som drog fulla hus. Det var rallarsvingar och retorik som lockade människor till folketshus. Det var tuffa tag, ideologi och tydliga skiljelinjer. Jag såg en del sådana igår även om alla fyra tillhör samma parti, det är också positivt.

Nåja, hur som helst. Efter debatten gick några av oss vidare och tog ett glas. Det var nödvändigt att prata om och lufta alla intryck. Vi hamnade på ett sunkigt hak i närheten och rustade med varsin öl tog vi oss an att analysera kvällen. Å vad jag saknar den typen av samtal. Det är just vad vi behöver nu. Verkliga politiska samtal och jag önskar att jag hade orkat lite längre än vad jag gjorde.

Jag tror det blir en fin politisk höst. Många nya ansikten i politiken och många åsikter som ska brytas mot varandra. Jag vet vem jag anser leder loppet hittills och jag ser fram mot fortsättningen för att se om någon kommer i kapp.

Nytt jobb - att kasta sig ut

Tror nog att jag berättat att jag snart börjar på nytt jobb. Just idag om två veckor faktiskt. Nya arbetsuppgifter och nya förtroenden. Det ska bli väldigt roligt även om det också börjar kännas i maggropen att jag ska lämna alla mina fina arbetskamrater. På min arbetsplats jobbar 1500 personer, det är många. Självklart har man inte en direkt relation till alla men det är många jag kommer sakna. Dom på min "enhet" mest så klart.

Hur som helst, det nya jobbet då. Det kommer att innebära att jag får vara jurist och ha just den titeln på mitt visitkort. Det är kul. "Leagal advisor", fint som snus. Men framför allt handlar det om nya förtroenden. Första dagen på mitt nya jobb ska jag flyga till Oakland för att prata på en UNDP-konferens. Det är faktiskt lite galet, eller egentligen mycket galet.

Jag funderar lite på varför jag egentligen tackade jag till detta när jag fick frågan för två dagar sedan. (trots att jag missar näst sista hemmamatchen för Bajen). Så kommer jag på, det är ju det där svaret man brukar ta till lite retfullt; "För att jag kan". Ja, alltså - i detta fallet menar jag att jag tror att jag verkligen kan klara det även om det är första dagen på jobbet.

Det är väl bara att köra? det finns ju dom som hoppar bungyjump!