Men hur gör man?

Har bästa bloggrejen. Måste bara lära mig hur man lägger upp en ljudfil på antingen blogger eller i värsta fall Youtube. Alltså en vma filer. Tar gärna emot tips. Får lämna det som en cliffhanger. Men när jag lärt mig så ska du få en överaskning som heter duga.

I avvaktan på det kommer en pausfågel:

EU:s värdegrund

Det sägs att alla människors lika värde och andra fundamentala principer är den grund som EU vilar på. Att det är tveksamt fattar man när man ser hur en del minoritesgrupper, som till exempel Romer, lever inte minst i södra Europa. Vi är heller inte så dåliga kålsupare i vårt avlånga land.

Nåja, detta till trots blev jag väldigt förvånad igår när jag insåg att det faktiskt finns ett land i Europa där skilsmässa är förbjudet. Det var när Birgitta Olsson (EU-minister) på Twitter glatt utropade att hon var glad att man nu i en icke bindande folkomröstning röstat för att man i framtiden ska kunna skiljas även på Malta som jag blev varse detta.

Jag frågade Olsson direkt om hon inte tyckte det var lite märkligt med tanke på att vi ska ha en gemensam värdegrund i Europa att ett land som varit medlemmar sedan 2004 fortfarande inte tillåter skilsmässa. Det känns väldigt medeltida. Det ger ju stora problem för exempelvis kvinnor som lever i misshandelsförhållanden och som förlorar sin möjlighet till självständighet inte minst ekonomiskt om man inte kan skiljas.

Birgitta Olsson svarade i en mycket pedagogisk ton att vi inte har gemensam familjerättslagstiftning i Europa. Det är så klart sant men vi ska ju ha en gemensam värdegrund? Om människor inte har rätt att bestämma vem dom ska leva med har man väl ändå förlorat en väsentlig del av denna värdegrund?

Olsson fortsatte med att prata om att vi har gått före med äktenskap för homosexuella och att liberala kvinnor var dom som lagt grunden till sociala reformer. Hm, jag hävdade att det var arbetarrörelsens kvinnor som gjort det. Så blev det lite snack om SRHR och HBT vad det nu har med saken att göra?

Jag vidhåller att det är konstigt att man kan påstå att vi har en gemensam värdegrund som bygger på mänskliga rättigheter om alla länder i Europa inte ens tillåter skilsmässa. Och nästa gång Birgitta Olsson påstår att det är så, påminn gärna om Malta!

Lite mer om min mamma (och andra mammor)

Jag är uppvuxen i en by på landet. Ja, inte i typ urskogen men en knapp mil utanför "huvudorten". Vi hade skola, kyrka, telefonkiosk och en affär så vi var ju inte helt förvildade. Tre gånger per dag gick också bussen till stan. Det var tryggt och senare lite tråkigt och väldigt traditionellt. På morgonen lämnade papporna byn för att åka till jobbet och mammorna skickade ungarna till skolan för att sedan ta sig en morgonfika.

Det fanns två politiska partier som lockade till intresse i byn. Centern och sossarna. Men så en dag gick de bägge partierna i centralorten i klinch på ett sätt som inte gynnade byn. För att kunna ta byns parti grundades då Samhällsföreningen. Där kunde man samlas mot politikerna oavsett vilken partibok som doldes i innerfickan. Med tiden löste sig den politiska knuten men föreningen blev kvar. Den blev en festfixarorganisation och ordnade danser och fest istället för att ta politisk ställning.

Med tiden ville också mammorna i byn hitta på något så man bildade Samhällsföreningens damklubb. Damklubben träffades en kväll varannan vecka under frevändningen att man skulle handarbeta. På varje julfest satte man också upp en liten barnteater till alla andras stora glädje. Men det egentliga motivet till föreningen var dolt.

Jag minns det så väl. Den där lördagen när byn tömdes på kvinnor över 18. Det var nämligen åldersgränsen för att få åka med på Damklubbens årliga dagstur. Redan klockan åtta samlades mammorna på busshållsplatsen för avresa till något exotiskt resemål. Ibland gick resan till Helsingborg och någon gång till Jönköping. Det var nog inte målet som var viktigt utan resan.

Hemma i byn fick papporna se till att barnen togs om hand och det blev många kanelbullar och saft istället för lagad lunch. Det var spännande och roligt att ha en heldag utan kvinnor i byn som styrde och ställde.

Ännu roligare blev det när mammorna kom hem framåt kvällen. Då hade dom så klart köpt presenter för att döva sitt samvete över att ha lämnat oss barn "vind för våg". Dessutom hade det blivit ett och ett annat glas vin i plastmugg på bussen och vid lunchen så mammorna var både fnissiga och busiga.

Det var härliga tider och en trygg och lycklig tid. Det var en uppväxt på landet.

Knark

För några dagar sedan när jag var på väg hem kom tre unga killar ut från tunnelbanan samtidigt som jag passerade. Killarna tände varsin cigg och doften var tydlig. Det var inte Camel lights det var fråga om. Hm, vad gör man då? Klockan var tidigt på eftermiddagen och det var fullt av folk runt om kring som inte reagerade.

Att ringa polisen och säga, "hallå, det är några ungar här som röker jazztobak" hade knappast gjort någon skillnad. Om polisen inte dyker upp mitt i ett pågående nazistanfall lär det knappast bli någon utryckning för dessa ungar.

Som en blixt från klar himmel presenteras idag siffror som visar att ungar föredrar knark framför sprit. Eh, ja - på riktigt. Sverige har den mest restriktiva narkotikapolitiken i Europa, det verkar ju funka? Jag pratar med mina ungar och kan konstatera att siffrorna i Aftonbladet inte verkar ljuga.

Vad är då lösningen? Jag har sett för mycket skit i spåren av knarket för att tycka det är okej. Finns det någon som har en plan? Ska man - behöver man - göra något? Eller, ska vi låta ungarna knarka loss?

Min mamma och jag

Varje morgon pratar jag med min mamma. Det har jag gjort i flera år men samtalet har blivit viktigare för oss båda sedan pappa gick bort i hösts. Vi har inte så mycket att prata om varje dag men då nöjer vi oss med att kolla av läget.

Idag frågade jag min mamma om vädret. Det var så där i byn liksom det är här.

- Men ikväll ska jag ju på fotboll, sa mamma.
- Jasså, då är det ju roligt om det är fint väder, svarade jag.
- Nja, det spelar inte så stor roll. Vi har våra platser på läktaren under tak....

Ni som inte känner mig skulle kunna tänka att mamma skulle se en match på någon stor stadion någonstans. Att hon skulle se ett lag i någon division som räknas. Så är det dock inte. Mamma ska titta på byns lag som ligger i div tre. Hon åker in till huvudorten i avvaktan på att byns idrottsplats ska rustas upp.

Min mamma som är 71 år bryr sig inte om huruvida solen skiner på hennes lag. Hon vill se dom spela fotboll och vinna. Förlorar dom så blir det uppläxning och gnäll i byn den kommande veckan men eftersom mamma har säsongskort kommer hon att vara där nästa match ändå.

Det är något att fundera över när du snackar fotboll nästa gång.

Fotboll och världskrig

När man läser tidningarna dagerna efter "det fruktansvärda attentatet" på Swedbank arena i förrgår tror man bestämt att stadion bombats och att folk skadats i drivor. Det är hemskt att en idiot kastat in ett knallskott på plan. Det är också självklart att människor inte ska springa in och fysiskt attackera spelare. Men, det är inte ett världskrig som utbrutit.

Nu kommer kraven på mer kontroll, reducerad ståplats och vad vet jag. Jag tror att det mest extremistiska jag läst var att man skulle ha fingeravtryck vid insläppet. Hallå!!! Har ni tappat alla proportioner. Vi snackar om fotboll. Sveriges största folkrörelse.

Jag vägrar falla till föga för idioterna som kommer i casual-klädsel och ger sig på motståndarsupportrar eller springer in på plan. Jag vägrar också acceptera att det är minskad personlig integritet och känslokontroll som ska lösa allt. Alltihop är angrepp på min klubb, mitt lag och min kärlek till fotbollen. Jag vägrar också att gå med på att det är ett krig som pågår. Fotbollen är en del av samhället och det är i samhället vi har problem, inte i fotbollen.

Liten blir stor?

När jag slutade gymnasiet i hemstaden tog jag nattåget till Stockholm samma kväll. Jag var ivrig att få börja mitt vuxenliv och njöt av varje dag. Redan under påsklovet hade jag fixat jobb som vårdbiträde på en långvårdsavdelning och en bostad i andra hand. Det var härliga tider.

Om drygt två veckor slutar min äldsta dotter gymnasiet. Nu är tiderna annorlunda. Klart att hon också längtar efter att flytta hemifrån men utsikterna är väldigt mycket sämre än när jag flög ut. Idag saknar en kvarts miljon unga vuxna bostad. Det är inte klokt.

Det är inte ofta jag typ önskar att jag vore rik. Det är inget jag traktar efter. Men, just nu skulle jag faktiskt vilja ha en mille eller två. Då skulle jag köpa en bostad till min dotter i studentpresent. Det vore fina fisken. För nu vill hon bli vuxen, och jag önskar henne det samma.