Alltså, jag visst inte utan jag typ "lydde order". Jag har verkligen inte propsat själv utan jag blev inbjuden. Om jag hade vetat hade jag självklart agerat annorlunda och jag är uppriktigt ledsen och har sjukt dåligt samvete. Rapporterna om kaoset har kommit senare, efter det att det redan var gjort. Jag visste verkligen inte.
Dessutom har jag ont. Jag har alltså inte bara ont i samvetet utan också i armen. Det är bättre i resten av kroppen nu men i armen gör det duktigt ont. Värre är det för ungarna men dom behöver inte brottas med det där andra - alltså samvetet.
Ja, det är lika bra jag säger det. Trots att jag inte tillhör någon som helst riskgrupp eller på något annat sätt borde prioriteteras är jag vaccinerad mot H1N1 eller som den populärt kallas, svininfluensan. Jepp, jag är alltså en av dom som slunkit före i kön. Men, det var inte meningen. Jag var på vårdcentralen med ungarna som är prioriterade för att dom är barn men framför allt för att dom är astmatiker. När vi kom till kön frågade jag "och när blir det dags för mig?". "Äsch" svarade personalen " vi tar alla nu".
Då hör det till saken att vi inte gick vecka 44, när ungarna egentligen skulle gå i kraft av att dom tillhör riskgrupp, utan veckan efter - men ändå. Hur som helst är jag glad för att ha blivit vaccinerad för jag tar graden av biverkningar som en indikation på hur jävligt det skulle kunna bli. Jag tappade känseln i fingrarna (några timmar), har sjukt ont i armen och dessutom fick jag feber. Min yngsta fick över 39,5 och den äldsta jätteont i lymforna. Nu är det gjort och jag har nu också lättat mitt dåliga samvetet. Förlåt, jag visste verkligen inte.
lördag 7 november 2009
fredag 6 november 2009
Svaret!
Ja, som sagt - jag har fått brev från Göran Hägglund. Detta är svar på ett brev som jag skrev till socialministern i september. Som jag skrev igår är jag ytterst besviken på att svaret kom från KDs partiexp och inte från socialministern men visst, nu är det bevisat - jag tillhör verklighetens folk! Samtidigt kan jag konstatera att dom verkligen inte fattat någonting! Jag har markerat några passager som jag tycker är lite spännande.
********************************************************************************
Bästa Alla,
Jag vill börja med att tacka för Ditt brev, och be om ursäkt för att svaret har dröjt.
Under året har jag initierat en diskussion som att döma av det stora gensvaret efterfrågats av en stor del av befolkningen. Främst har diskussionen handlat om gränslandet för politikens förmåga att lösa problem och att styra folks vardag. Bland dem som anser sig ha mandat att styra upp folks vanor och ovanor har reaktionen varit högljudd och många gånger väldigt upprörd. De upprörda rösterna har företrädelsevis kommit från vänster, men hörs från flera håll där politiken anses vara utgångspunkten för ett gott samhälle. Jag har vid ett flertal tillfällen i media sagt; retstickorna är uppretade och provokatörerna är provocerade.
Du är nu upprörd över att jag ”så brutalt vänder ryggen till” dig med de problem du och dina döttrar möter i er vardag. Jag vill uppriktigt beklaga. Min intention har varit det motsatta, att en ensam småbarnsförälder med två tonårsdöttrar för en gångs skull ska få vara det centrala i den politiska debatten. Det är just min drivkraft för att initiera debatten om verklighetens folk. För människor som du, som du själv så pricksäkert beskriver det – ”med verklighetens problem”.
Gällande fortsatt arbete för att nå jämställdhet mellan könen har vi ett gediget arbete framför oss. Ett mycket viktigt sådant arbete! Min kritik går ut på att debatten kring jämställdhet är för politisk styrd och snäv. Jag menar att det finns flera olika metoder och sätt att förbättra jämställdheten i vårt land – inte en metod, ett sätt – definierad av en liten klick människor. De bekymmer som begränsar ditt liv xxx är varken intellektuellt trams eller något att skratta åt, tvärt om en viktig utgångspunkt för oss politiker att utgå ifrån.
Som kristdemokrat har jag också fått vara självprövande. Istället för att nya lagar och förbud ska lösa samhällets alla utmaningar bör även kristdemokrater i högre grad tillåta de naturliga gemenskaperna i det civila samhället till att själva få agera förändringsagenter. Istället för piska vill vi sporra till fler morötter, detta gäller jämställdhetsarbete såväl som politik i allmänhet. Därav jämställdhetsbonus och barnbidrag, uppmuntran och morot.
När jag i somras kommenterade en kultursyn där kulturens uppgift tycks reduceras till att provocera och utmana, var det som att stoppa in en pinne i ett getingbo. Jag exemplifierade med de uppmärksammade fall där man inför skräckslagna medpassagerare vandaliserade en tunnelbanevagn och där människor lurades ingripa i ett fejkat självmordsförsök. Jag tar upp den här diskussionen av samma anledning som jag diskuterar etiken i samhället, kulturen riskerar att förlora sitt begrepp om kvalitet om det bara handlar om att utmana och brutalisera. Vi riskerar med en reducerad kultursyn också att mista kulturens värdefulla roll som inspiratör till det goda samhället, en kultur som hjälper oss att se oss själva i andra och genom andras ögon så att vi kan vidga den egna verkligheten och fantasin.
I den kulturella sektorn finns ett myller av aktörer, alltifrån fria teatergrupper, tonårstjejen i Skarpnäck som precis upptäckt att någon vill betala för det hon målar och vill skaffa F-skattesedel, eller Nornäs hembygdsförenings vävstuga. De bidrar alla till den kulturella myllan i Sverige och levandehåller en omistlig skaparkraft vi måste behålla för att fortsätta utvecklas som samhälle. För den som menar att kulturella uttryck måste förmedla politisk ideologi och upprörs över att en impressionistisk målning ”kanske bara” innebär en målad hink blåbär, är stora delar av kultursverige något man ser ner på och ifrågasätter.
Som kristdemokrat ogillar jag starkt tanken att bara ett synsätt eller uttryck för livsval skulle vara riktigt, att vi alla måste passa in i mallen för att duga. Vi tycker i kristdemokraterna till exempel att olika former av barnomsorg ska stödjas och att föräldraförsäkringen inte ska kvoteras. Två exempel på den viktiga hållningen att politiken ska stödja - inte styra – människors livsval.
Att döma av de samlade reaktionerna kring den här debatten, har många människor känt igen sig i det vi säger och håller med oss. Jag tänker därför fortsätta det här samtalet och välkomnar dig att även fortsättningsvis delta.
Stockholm i oktober 2009
Med vänliga hälsningar
KRISTDEMOKRATERNA
Göran Hägglund
Partiordförande
********************************************************************************
Bästa Alla,
Jag vill börja med att tacka för Ditt brev, och be om ursäkt för att svaret har dröjt.
Under året har jag initierat en diskussion som att döma av det stora gensvaret efterfrågats av en stor del av befolkningen. Främst har diskussionen handlat om gränslandet för politikens förmåga att lösa problem och att styra folks vardag. Bland dem som anser sig ha mandat att styra upp folks vanor och ovanor har reaktionen varit högljudd och många gånger väldigt upprörd. De upprörda rösterna har företrädelsevis kommit från vänster, men hörs från flera håll där politiken anses vara utgångspunkten för ett gott samhälle. Jag har vid ett flertal tillfällen i media sagt; retstickorna är uppretade och provokatörerna är provocerade.
Du är nu upprörd över att jag ”så brutalt vänder ryggen till” dig med de problem du och dina döttrar möter i er vardag. Jag vill uppriktigt beklaga. Min intention har varit det motsatta, att en ensam småbarnsförälder med två tonårsdöttrar för en gångs skull ska få vara det centrala i den politiska debatten. Det är just min drivkraft för att initiera debatten om verklighetens folk. För människor som du, som du själv så pricksäkert beskriver det – ”med verklighetens problem”.
Gällande fortsatt arbete för att nå jämställdhet mellan könen har vi ett gediget arbete framför oss. Ett mycket viktigt sådant arbete! Min kritik går ut på att debatten kring jämställdhet är för politisk styrd och snäv. Jag menar att det finns flera olika metoder och sätt att förbättra jämställdheten i vårt land – inte en metod, ett sätt – definierad av en liten klick människor. De bekymmer som begränsar ditt liv xxx är varken intellektuellt trams eller något att skratta åt, tvärt om en viktig utgångspunkt för oss politiker att utgå ifrån.
Som kristdemokrat har jag också fått vara självprövande. Istället för att nya lagar och förbud ska lösa samhällets alla utmaningar bör även kristdemokrater i högre grad tillåta de naturliga gemenskaperna i det civila samhället till att själva få agera förändringsagenter. Istället för piska vill vi sporra till fler morötter, detta gäller jämställdhetsarbete såväl som politik i allmänhet. Därav jämställdhetsbonus och barnbidrag, uppmuntran och morot.
När jag i somras kommenterade en kultursyn där kulturens uppgift tycks reduceras till att provocera och utmana, var det som att stoppa in en pinne i ett getingbo. Jag exemplifierade med de uppmärksammade fall där man inför skräckslagna medpassagerare vandaliserade en tunnelbanevagn och där människor lurades ingripa i ett fejkat självmordsförsök. Jag tar upp den här diskussionen av samma anledning som jag diskuterar etiken i samhället, kulturen riskerar att förlora sitt begrepp om kvalitet om det bara handlar om att utmana och brutalisera. Vi riskerar med en reducerad kultursyn också att mista kulturens värdefulla roll som inspiratör till det goda samhället, en kultur som hjälper oss att se oss själva i andra och genom andras ögon så att vi kan vidga den egna verkligheten och fantasin.
I den kulturella sektorn finns ett myller av aktörer, alltifrån fria teatergrupper, tonårstjejen i Skarpnäck som precis upptäckt att någon vill betala för det hon målar och vill skaffa F-skattesedel, eller Nornäs hembygdsförenings vävstuga. De bidrar alla till den kulturella myllan i Sverige och levandehåller en omistlig skaparkraft vi måste behålla för att fortsätta utvecklas som samhälle. För den som menar att kulturella uttryck måste förmedla politisk ideologi och upprörs över att en impressionistisk målning ”kanske bara” innebär en målad hink blåbär, är stora delar av kultursverige något man ser ner på och ifrågasätter.
Som kristdemokrat ogillar jag starkt tanken att bara ett synsätt eller uttryck för livsval skulle vara riktigt, att vi alla måste passa in i mallen för att duga. Vi tycker i kristdemokraterna till exempel att olika former av barnomsorg ska stödjas och att föräldraförsäkringen inte ska kvoteras. Två exempel på den viktiga hållningen att politiken ska stödja - inte styra – människors livsval.
Att döma av de samlade reaktionerna kring den här debatten, har många människor känt igen sig i det vi säger och håller med oss. Jag tänker därför fortsätta det här samtalet och välkomnar dig att även fortsättningsvis delta.
Stockholm i oktober 2009
Med vänliga hälsningar
KRISTDEMOKRATERNA
Göran Hägglund
Partiordförande
torsdag 5 november 2009
Jag har fått brev från kristdemokraterna
Det snöar ute och det känns verkligen som att det är dags att parkera cykeln för året. Har lagt idéerna om dubbdäck på hyllan och bestämt mig för att lägga pengarna på ett SL-kort istället. Trist men bekvämt.
Igår fick jag brev från Göran Hägglund. Ett långt tvåsidigt brev som svar på mitt öppna brev som jag skrev till socialdepartementet i september. Dock fick jag inget svar från departementet eller från socialministern utan jag fick ett svar från partiledare Hägglund. Trist tycker jag för sanningen är att jag skiter i hans åsikter som partiledare, jag ville ju veta hur han som socialminister kunde uttrycka sig som han gjorde.
Jag kommer inte att publicera svaret idag, kanske imorgon men helt säkert inom kort. Håller på med lite rättshaveristiska undersökningar först. I avvaktan på att du får läsa svaret här kan du åter studera brevet som jag skrev till departementet Vad tycker du? Borde Hägglund svarat som minister eller partiledare?
Igår fick jag brev från Göran Hägglund. Ett långt tvåsidigt brev som svar på mitt öppna brev som jag skrev till socialdepartementet i september. Dock fick jag inget svar från departementet eller från socialministern utan jag fick ett svar från partiledare Hägglund. Trist tycker jag för sanningen är att jag skiter i hans åsikter som partiledare, jag ville ju veta hur han som socialminister kunde uttrycka sig som han gjorde.
Jag kommer inte att publicera svaret idag, kanske imorgon men helt säkert inom kort. Håller på med lite rättshaveristiska undersökningar först. I avvaktan på att du får läsa svaret här kan du åter studera brevet som jag skrev till departementet Vad tycker du? Borde Hägglund svarat som minister eller partiledare?
onsdag 4 november 2009
Forza Assyriska
Idag fortsätter det allsvenska dramat med kval mellan Djurgården och Assyriska. För att fullända den allsvenska katastrofen hoppas jag verkligen att Djurgården åker ut. Det skulle i sak innebära att dom hetaste derbymatcherna i fortsättningen skulle spelas i superettan. Publiksnittet kommer hur som helst att sjunka dramatiskt redan utan Bajen. Lite tråkigt och jag hoppas att detta inte drabbar barn- och ungdomsidrotten vilket alltid är en risk.
Annars är det 318 dagar kvar till valet idag och ytterligare en katastrofmätning för mitt parti har publicerats. Jag förstår verkligen inte. Jag tycker vi har bäst politik och jag tycker att vi har sjukt duktiga företrädare. Människor jag möter på gatan verkar gilla solidaritet och i största allmänhet är folk beredda att bidra till välfärd.
Eller, är det läpparnas bekännelser? När det väl kommer till kritan kanske man hellre satsar på kortsiktiga plånboksvinster och skiter i dom som halkar emellan. Att blunda för att det kan vara en själv eller någon nära nästa gång känns kanske enklare. Nej, det kan inte vara så. Snarare är det väl så att man frågar fel människor. När vi kommer till valet så blir det nog annorlunda. Hoppas jag.
Annars är det 318 dagar kvar till valet idag och ytterligare en katastrofmätning för mitt parti har publicerats. Jag förstår verkligen inte. Jag tycker vi har bäst politik och jag tycker att vi har sjukt duktiga företrädare. Människor jag möter på gatan verkar gilla solidaritet och i största allmänhet är folk beredda att bidra till välfärd.
Eller, är det läpparnas bekännelser? När det väl kommer till kritan kanske man hellre satsar på kortsiktiga plånboksvinster och skiter i dom som halkar emellan. Att blunda för att det kan vara en själv eller någon nära nästa gång känns kanske enklare. Nej, det kan inte vara så. Snarare är det väl så att man frågar fel människor. När vi kommer till valet så blir det nog annorlunda. Hoppas jag.
tisdag 3 november 2009
Aktivera dig
När jag växte upp hade jag en klasskompis som brukade komma hem till mig och smygtitta på TV. I hans hem fanns nämligen ingen TV. Jag brukade å andra sidan gärna komma hem till honom för där hände alltid någonting eftersom det inte fanns någon TV.
Så där är det nog, man kan se fördelarna i det som man själv inte har tillgång till. Själv är jag sjukt trött på TV. Jag zappar och zappar men det händer liksom ingenting. Radio däremot, det är grejer. När man lyssnar på radio finns det utrymme både att tänka och att göra andra saker samtidigt.
Alltså, inte så att jag tänker slänga ut TV:n.......
Så där är det nog, man kan se fördelarna i det som man själv inte har tillgång till. Själv är jag sjukt trött på TV. Jag zappar och zappar men det händer liksom ingenting. Radio däremot, det är grejer. När man lyssnar på radio finns det utrymme både att tänka och att göra andra saker samtidigt.
Alltså, inte så att jag tänker slänga ut TV:n.......
måndag 2 november 2009
Motståndets minsta lag
Oj vad det tog emot i morse. Först att kliva ur sängen. Trött, trött. Sedan att komma ur den varma sköna duschen. Frukostkaffet lockade till liiiite längre sittning än nödvändigt vid frukostbordet. Så till det där, hur ta sig till jobbet? Blåsigt är det och det såg ganska kallt ut.
Nå, jag är inte den som ger mig. På med underställ och överställ och på det en jacka. Upp, upp och iväg på gröna faran. Jag kan berätta att det blåser. Jag kan berätta att man i princip får stå upp på cykeln och cykla i nedförsbackarna i motvinden. Jag kan också berätta att jag klädde mig väldigt mycket för varmt för faktum är att det inte alls är kallt ute.
Men, det är den 2:a november och det är fortfarande helt okej att cykla den där milen till jobbet. Jag funderar fortfarande på dubbdäck, vet inte om det är värt besväret. Förresten, gäller dubbdäcksförbudet på söder även cyklar?
Nå, jag är inte den som ger mig. På med underställ och överställ och på det en jacka. Upp, upp och iväg på gröna faran. Jag kan berätta att det blåser. Jag kan berätta att man i princip får stå upp på cykeln och cykla i nedförsbackarna i motvinden. Jag kan också berätta att jag klädde mig väldigt mycket för varmt för faktum är att det inte alls är kallt ute.
Men, det är den 2:a november och det är fortfarande helt okej att cykla den där milen till jobbet. Jag funderar fortfarande på dubbdäck, vet inte om det är värt besväret. Förresten, gäller dubbdäcksförbudet på söder även cyklar?
söndag 1 november 2009
Bekännelser
Igår var jag på Älvsjö-mässan och hälsade på. Där pågår den stora s-kongressen. Stort och pampigt är det när stora partiet ska kongressa. Jag minns min första s-märkta kongress. Det var SSU-kongressen -80 i Stockholms folkets hus. Jag var 14 och vald som ombud. Ja, det är mitt mörka förflutna.
Faktum är att det inte bara var min första kongress, det var också mitt livs första huvudstadsbesök. Som sydlänning var det vanligare att åka till Köpenhamn på den tiden. Stockholm var liksom på fel håll. Jag minns att jag tyckte tunnelbanan var läskig och att jag tog sikte på affären 10:an för att hitta hem till hotellet. Det var lika smart som att idag säga att "hotellet ligger vid seven eleven".
Hur som helst, jag begick kongress och det var en bra skola. Jag minns förberedelserna, konspirationerna, uppgörelserna mellan delegationerna, röstköpen, bjudmiddagarna och allt möjligt. Det var nervöst att som 14:åring gå upp på scenen i Stockholms folkets hus och hålla anförande inför hundratals åhörare och däribland både Gunnar Sträng och Olof Palme. Jag hann med ytterligare en innan min karriär i det stora partiet var över och jag skulle inte vilja ha det ogjort.
Faktum är att det inte bara var min första kongress, det var också mitt livs första huvudstadsbesök. Som sydlänning var det vanligare att åka till Köpenhamn på den tiden. Stockholm var liksom på fel håll. Jag minns att jag tyckte tunnelbanan var läskig och att jag tog sikte på affären 10:an för att hitta hem till hotellet. Det var lika smart som att idag säga att "hotellet ligger vid seven eleven".
Hur som helst, jag begick kongress och det var en bra skola. Jag minns förberedelserna, konspirationerna, uppgörelserna mellan delegationerna, röstköpen, bjudmiddagarna och allt möjligt. Det var nervöst att som 14:åring gå upp på scenen i Stockholms folkets hus och hålla anförande inför hundratals åhörare och däribland både Gunnar Sträng och Olof Palme. Jag hann med ytterligare en innan min karriär i det stora partiet var över och jag skulle inte vilja ha det ogjort.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)