Mammaväckarklockan

I morse vaknade jag ovanligt tidigt med ett ryck. Troligtvis vaknade jag av att det var lite för tyst. Äldsta dottern skulle ju upp för att åka till Göteborg kl åtta. Tydligt och klart sade hon ifrån i går kväll att hon skulle sätta klockan och att jag inte behövde oroa mig. Men, det är ju just det man behöver som mamma. Det är sådant jag oroar mig för. Att ungarna ska missa bussen till den stora festivalen eller semesterresan. Dottern var väldigt glad att jag väckte henne.

Det fick mig att tänka på en vän till min yngsta. Det har inte gått så bra för honom i skolan. Han är inte alls obegåvad, däremot både omotiverad och okoncentrerad. Jag frågade varför det var trögt i skolan. Han svarade att det var tufft att komma upp på morgonen. Det är skillnad för C sa han (C är yngsta dottern) för hon har ju någon som ser till att hon kommer upp. Men, jag kan ringa och väcka dig sa jag så klart samtidigt sm jag insåg att det inte var själva väckarklockan som saknades utan någon som verkligen såg till och brydde sig om att han kom upp.

Vi bestämde, dotterns kompis och jag, att det skulle underlätta om han inte behövde gå upp så tidigt på morgonen. Det kan väl vara bra att ha en klass som börjar kl 8 på morrgonen och en annan som börjar 12. Självklart får den senare klassen också sluta senare men på så sätt utnyttjar vi såväl lokaler som annan infrastruktur bättre. Så kom vi överens om att hans tankar skulle bli ett politiskt förslag. Kanske betydde det något för honom att jag lyssnade för han har i alla fall kommit så långt att han gått från IV till vanligt gymnasium.

Nåja, tillbaka till den stora festivalen som dottern ska på. Hon är mest där för att se på Kanye. Honom har vi ju redan sett tänker jag. På Stockholms jazzfestival 2006. Själv hade jag gärna åkt till Way out west men inte för Kanye. Jag hoppas att dottern kommer hem med nyvunna insikter vem som är den riktiga kungen på denna festival.

För vi har tagit studenten

Eller nej inte riktigt men idag har jag faktiskt gått ut grundskolan. Eller inte jag så klart men mitt yngsta barn har traglat sig igenom den obligatoriska delen av sin utbildning och oj vad det känns skönt. Det har varit lite rocky road men hon lyckades knyta ihop säcken till slut.

På något sätt känns det lite vemodigt också. Nästa år har jag två gymnasister med allt vad det innebär. Jag tror att det är en befrielse för ungarna eftersom dom faktiskt tillåts växa upp. Det blir nya kompisar på gott och ont. Det blir nya miljöer och nya lärare och nya erfarenheter.

Jag tänkte att jag och tjejerna skulle åka på en liten roadtrip några dagar om vi nu skulle få in det mellan jobb och annat. Stopp och belägg sa yngsta, jag ska ingenstans. Jag förstår henne. Jag vet vad hon längtar efter. Men hon är för liten, ett tag till får det bli semester med mamma!

Hipp, hipp HURRA

Idag ska jag fira min dotter som fyller 18 år. Det är helt galet faktiskt hur fort det går. Jag har funderat lite på vad det innebär att fylla just 18 och ska ta ett snack om det med dottern lite senare idag.

Jag ska också fundera tillbaka till tiden när hon var ett litet, litet knyte. Jag ska vara lite pinsam och snacka om småbarnsåren och tiden som gick i grundskolan. Vem vet - kanske kommer det också att fällas en liten tår. I eftermiddag blir det gäster och rosa champagne

Men först ska jag grädda frukostvåfflor, fixa tårta till eftermiddagen och sedan gå och väcka dottern och hennes pojkvän som ligger och sover. Igår gick dottern på krogen (eller klubb som hon skulle säga) för första gången - jag hoppas det gick vilt till.

Skolans ansvar och andras

Läste i tidningen för ett tag sedan, med anledning av att svenska skolbarns resultat sjunkit dramatiskt dom senaste 20 åren, att antalet lärare (per elev) sjunkit med 20 % sedan början av 90talet. Alltså, man behöver ju inte vara vare sig raketforskare eller ha gått ut med 320 poäng för att förstå sambandet.

Detta gäller då lärartätheten. Vi vet alla att kringpersonalen i övrigt försvunnit i ännu större utsträckning Bibliotekarier, vaktmästare, kuratorer, måltidspersonal - vuxna helt enkelt. Det är klart att otryggheten växer och att miljön försämras.

I min dotters skola skiljer man brutalt på "fritidsproblem" och "skolproblem". Skolproblem är sådant som hör till inlärning och betyg, allt annat får andra ta hand om. En skola som inte kan se sambanden mellan vad som händer i barnens liv utanför skolan eller på raster och hur det påverkar inlärningen har missat något väsentligt. I värsta fall hamnar man i samma situation som exemplet i Bjästa. Tro inte att det är ett unikt fall, för det är det tyvärr inte.

Skärpning

I början av sommaren inledde jag "mitt nya liv", igen. Jag tränade bra och med bra träning följer inte sällan bra mat. Jag kände mig stark, frisk och bra på alla sätt och vis. Nu har jag slarvat i över en vecka och genast faller jag tillbaka i träsket. Det är uppenbart att perioderna av bra liv måste bli längre för att det ska funka att slarva. Så, slut på experimentet, tillbaka i fållan och upp i sadeln och allt sånt där.

Nu vet ju både du och jag att anledningen till att jag "slarvat" är att jag haft fullt upp med tonårstjafs och sånt. Jag tror att saker och ting kan bli bättre nu när skolan äntligen börjar igen. Det kan klart konstateras att sommarlovet är för långt. Visst, jag förstår att det kan vara skönt och att det är bra för de lite äldre som vill jobba på sommaren och så men det hinner hända för mycket under sommaren. Dom barnen som inte har någon vuxen som ser dom, det är för deras skull sommarlovet borde vara kortare.

Så, grattis alla ni som börjar skolan den här veckan. Ni ska veta att det är inte alla som gör det. Framför allt om du är tjej. Du vet väl att i många länder så går flickor knappast i skolan alls. Den snabbaste vägen ur fattigdom och det säkraste sättet att skapa demokrati är att ge alla utbildning. Människor som har förmåga att ifrågasätta är det bästa vaccinet mot krig och diktatur.

Föresten, angående det där med talibaner och våldtäkter - läs detta, mycket väl formulerat och bli sedan glad över detta, bättre sent än aldrig.

Det blir sällan som man tänkt sig

Planen för gårdagen var upplagd för glädje och rekreation. Lugn dag, cykeltur till Söderstadion, en öl med en kompis som jag inte sett på hela sommaren och sedan skulle jag aggera hejarklack på Midnattsloppet (bra jobbat Stentorp, nästa år är jag med) innan cykelturen hem. Bra planering tänkte jag eftersom jag då skulle vara i stan och tillhands för dottern som planerade för att delta i Ung 08.

Istället fick jag ett telefonsamtal på förmiddagen från en förtvivlad dotter. Över telefonlinjen hörde jag två unga män (bröderna) hota en ung flicka (14 år och kompis till min dotter). Anledningen till hoten var att flickan förmodades ha gjort saker som bröderna (som är dryga 20 år) inte gillade. Dom gjorde det så klart med pappas goda minne. Jaha tänker ni - hedersrelaterat och mellanöstern. Men, jag vill gärna här och nu säga att nej - så är det inte. Manlig förtryck, ja - men det finns överallt. Grannar ringde polisen, kloka grannar! Hur som helst slutade det med en extra tonåring hemma hos mig och självklart en missad fotbollsmatch (vilket kändes som ett mycket litet bekymmer i sammanhanget även om Bajen förlorade på en orättfärdig frispark och en orättfärdig straff).

Så, på kvällen tänkte jag att tjejerna trots allt skulle få åka till Ung 08-konserten men för säkerhetens skull ville jag följa med. Det är jag glad för att jag gjorde. Alltså, jag har varit där flera dagar i veckan men då på dagtid. Det har sett trevligt och fint ut. Igår var det dock en helt annan miljö. Tusentals tonåringar i en MÖRK park. Tårgasattacker, gråtande småtjejer, fulla ungar och förtvivlade poliser. Det går inte att beskriva kaoset. Jag tror att dom 10 000 som stod i ljuset framför scenen hade det bra men i resten av parken fanns det inte en enda lampa. Trafiken runt parken var hysterisk. Inte långt från Kungsan pågick kulturfestivalen och dessutom cruising på Sveavägen. De vuxna verkade fullständigt ha tagit time out från ansvar. Det var några fältare och poliser och ett gäng FULLA vuxna, i övrigt kunde man räkna oss föräldrar på en hand tror jag.

Men vad fan var det där? Jag har varit positivt inställd till festivalen förut men nu har jag ångrat mig. Det var obehagligt, läskigt och farligt - och jag är inte lättskrämd. Om jag får bestämma säger jag skärpning Stockholms stad, SKÄRPNING!