Drömmar

Drömde i helgen att jag skulle vinna 9,9 miljoner. Klart och tydligt och ingen annan summa än just 9,9 miljoner. Så, självklart var jag tvungen att köpa ett lottosystem och en Harry boy. Inte sjutton blev jag miljonär utan istället en hundring fattigare.

Annars var det en väldigt trevlig stund, då när jag var miljonär. Jag köpte lägenheter åt mina barn, flög till New York utan prut och bodde på hotell. Ingen budgetresa här inte. Sedan var det inget mer jag behövde. Det är också en lärdom. Jag kan inte minnas att jag var särskilt lycklig i drömmen. Inte olycklig heller för den delen. Det var mer en lättnad att kunna fixa dom där grejerna mer än något annat.

Är då lärdomen att man inte blir lycklig av att bli rik. Jag tror faktiskt det. Det skulle så klart vara kul med lite extra pengar men inte sjutton skulle jag bli just lycklig. När jag gick förbi Pressbyrån och läste på sommartorkalöpet "Kolla vilka kvinnor under 40 som tjänar mest i din kommun" så kände jag mest lättnad över att inte tillhöra någon av kategorierna. Faktiskt.

Vad tjänar en trendspanare?

Lyssnade på det hyfsat tråkiga men viktiga programmet Plånboken inatt. Programmet handlar om konsumentfrågor men allt som oftast tar man upp saker som inte rör mig, det vill säga kapitalplaceringar, investeringar och liknande. Det är liksom inte sånt jag håller på med till vardags.

Nåja, liksom alla program av rang kring nyåret hade man så klart bjudit in en trendspanare. Det är en intressant titel och jag har ofta funderat på hur man blir en sådan. Hur som helst så bad man spanaren blicka in i det kommande årets konsumtionstrender. Han konstaterade att vi kommer att se två sorters konsumtion breda ut sig. Lågpriskonsumtion och lyxkonsumtion. "Segmentet däremellan blir inte särskilt efterfrågat".

Nähä, du menar att klassklyftorna blir än tydligare? Aha, du menar att det står mellan NK-hallen och Lidl? Du menar att dom rikare bli rikare och dom fattigare blir fattigare och aldrig mötas dom två.

Jag undrar vad en trendspanare tjänar?

Hälften kvar?

Läser i tidningen om den så kallade värnskatten och dess hemska inverkan på människors vilja att tjäna lite mer. Alltså, jag fattar inte det där. Det finns väl väldigt få människor som inte har hälften kvar av vad man tjänar? Eller har jag missat något? Det är ju inte på hela inkomsten man betalar dom där extra slantarna.

Jag vet inte om det stämmer men jag såg att det är 200 000 personer i Sverige som tjänar mer än 50 000 i månaden. Om det är korrekt antar jag att en stor del av dom ligger just över 50 000 kronors-strecket. Om man tjänar över 50 000 betalar man både statlig skatt och värnskatt. En person som tjänar 51 000 kronor och bor i en medelskattekommun i Stockholm har ca 33 000 kronor på lönekontot varje månad.

Hälften av 51 000 kronor är 25 500 kronor. Det är alltså långt kvar till 50 % i skatt. Jag förstår mycket väl att det blir marginaleffekter på dom senast intjänade pengarna men vad har det för betydelse. Det är väl ändå helheten som räknas. Inte ens om man lade tillbaka hela jobbskatteavdraget skulle personen med 51 000 kronor behöva betala 50 %. Dessutom har han eller hon säkert andra avdrag.

Som en slutkläm så gnälls det i dagens artikel om att en person för att sänka sin skatt måste lämna kyrkan. Det där fattar jag inte heller. Avgiften till kyrkan är väl helt frivillig och en helt annan femma!