Funderar över den gågna hösten och alla "bekymmer" som yngsta dottern ställt till med. Jag ser på henne och förundras över hur hon går igenom exakt samma våndor som jag gjorde när jag var 15. Det kan liksom inte börja fort nog, det där livet som ligger inom räckhåll men samtidigt inte.
Åh, frustrationen och ilskan det innebar och alla dessa människor (vuxna) som bara ville sätta käppar i hjulet för min glädje och utveckling och mitt språng mot vuxenvärden. Suck, det var så jobbigt.
Min dotter tycker inte Stockholm är stort nog för henne. Hon tycker att större städer lockar och att Stockholm är för lantisar. Det är roligt för även den känslan kommer jag ihåg fast i mitt fall handlade det om att byta landsorten mot storstaden. Funderar på vad det var man letade efter. Var det myllret och möjligheterna eller var det anonymiteten? Båda sakerna är defenitivt bristvaror där vi befinner oss just nu, på landet. Men å andra sidan, här finns det utrymme att tänka, det borde man göra oftare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar