Hurra, nu är det ännu dyrare att bo i min stad än förr

Igår när jag sent på kvällen kom hem låg som vanligt mitt i veckan den lokala tidningen "Mitt i Sundbyberg" på hallgolvet. Nära nyheter tänker man, det lilla nära och det som är viktigt för oss i verklighetens folk. Vi som sliter för att få det att gå ihop och gillar att Sverige förändras, blir lite mer internationellt och inte minst att vår lilla stad moderniseras.

Bläddrar och läser om kioskinbrott och nya byggen. Lite kultur och lite idrott. Halva tidningen består av bostadsannonser. Jag tänker på när jag var lite yngre och läste uthyresannonser i Dagens Nyheter. Idag är det ett par hundra tusen i kontantinsats och till det ett antal miljoner i lån hos banken som gäller för att få en bostad.

Det är då den kommer, den totala provokationen. På en helsida mitt i tidningen skriker rubriken ut  - "Sumpan har nu kört om Solna". Glatt ropar tidningen ut att det aldrig varit dyrare att köpa boende i Sundbyberg än nu. Den lilla statistikrutan visar att priset per kvadrat sedan 2010 ökat från 24 000 till att idag vara uppe på 42 000.

42 000 kronor/kvadrat och banken skattar hela vägen till Cayman Islands.

Fattar någon hur detta kan vara en glad nyhet. Folk har inte råd att bo. Bostadsbubblan blåses upp till bristningsgränsen. Det finns ingen hejd på spekulationen och våra gemensamma hyresrätter som såldes billigt har nu blivit till ett gigantiskt privat kapital.

På riktigt, jag blir så provocerad att jag inte riktigt vet vad jag ska ta mig till. Jo, jag kanske fortsätter kämpa emot. Kanske använder jag min röst för att se till att vi får en bostadspolitik värd namnet. Men, bubblan lär finnas kvar. Tills den brister.

Lugnet

Det är när man inser att man står ut med lugnet och bristen på tempo det står en. Det är när tystnaden är trivsammare än bruset. Det är när längtan efter eftertanke blir större än viljan att fäktas man inser hur det är fatt. Det är när erfarenheterna faktiskt känns och tar en till nästa nivå. Det är då man fattar att man faktiskt inte bara är drabbad av tyngdlagen utan faktiskt är lite gammal.

Och trivs med det.

Att stå i vägen

Tillbringade kvällen i glada vänners lag. Som vanligt blev det ett par glas, god mat och bra snack. Jag är så glad att jag har vänner som jag kan stöta och blöta och vända alla tankar med. Idag har vi pratat om att inte flyta med strömmen utan att stå emot. Vi har också pratat om att inte vara anti utan att faktiskt vara pro.

"Varför är man egentligen antirasist?"

"Jo, för att någon är rasist."

"Men känns inte det som om rasist är normaltillståndet?"

" Jo, lite - anti låter inte bra."

"Vi är människor, de är antimänniskor."

Allt det där låter klokt (efter några glas) men i verkligheten funkar det så klart inte. Även om jag vill vara normaliteten när jag är pro människor och gillar både solidariet och multikulturalism så är det inte så lätt att bara byta ut ord. Det är troligtvis inte så smart heller. Bättre då att kämpa mot trångsyntheten än orden i sig.

Då är det andra samtalsämnet mer intressant. Att inte flyta med strömmen. Att våga stå emot och säga - detta är inte vägen jag vill gå. Att fråga sig vilket samhälle vi vill bygga istället för att lappa och laga. Att faktiskt ta en djup funderare över om vi är på rätt spår eller om det är dags att stå i vägen.

Vi borde göra det oftare. Stå i vägen.

Nazister i Almedalen, vad betyder det?

Almedalsveckan är en bespottad, hånad och förlöjligad händelse. Jag tycker den är helt underbar. Alltså, rosévinet, månglandet, minglandet och krämandet kan jag vara utan. Jag har till exempel inte besökt ett enda av de beryktade Prime-minglen under mina 13 år på Gotland. Jag har inte avstått av princip utan för att jag inte hunnit eller orkat då jag jobbar galet mycket under dagarna.

Om det så inte är gratisminglen, vad är det då jag älskar med Almedalen? Jo, det är att springa på en minister i en gränd, att luncha med en bekant som jag inte sett på länge och sedan att hamna på ett seminarium som avhandlar ett ämne som jag inte ens visste jag var intresserad av. Det som stressar är att det samtidigt pågår hundratals sådana seminarier med vansinnigt meriterade paneler som jag missar.

De senaste åren är det dock något som skavt. Från att SD stod utanför Österport och delade flygblad och där emellan hotade och hatade på bakgatorna har vi nu öppna nazister som håller torgmöten och saluför sina hatåsikter. Jag är för yttrandefrihet och älskar de tysta protester som utspelade sig förra året. Jag håller också i princip med dem som hävdar att hot mot demokratin bemöts med mer demokrati.

Samtidigt, när lamporna riktas mot ett annat håll hjälper inte de fina orden. Minns förra året hur en före detta partiledare hotades på öppen gata. Minns de journalister som mötts av hat på samma sätt. Fundera över hur många politiker och enskilda som riskerar att utsättas för både det ena och det andra.

Almedalen är en plats för öppna politiska samtal. En plats där man som sagt kan stöta på en minister eller vem det nu kan vara i princip var som helst. Så kommer det inte att förbli. Det kommer krävas fler poliser, fler vakter, mer säkerhet och färre spontana möten. Bortsett från att det är galet dyrt är Almedalen kanske den mest demokratiska  mötesplats som jag känner till. Denna mötesplats hotas år för år av antidemokrater. Räcker det med att möta dem med mer demokrati?

Är det här frontlinjen går?

Det var ett tag sedan vi hördes. Jag vet att jag borde höra av mig oftare men du vet hur det är. Livet och allt kommer emellan. Att slänga iväg en liten text, det borde ju inte vara så svårt men teori och praktik hänger inte alltid ihop. Du ska veta att jag ofta tänker på det i alla fall. Att jag gillar dina invändningar och dina kommentarer. När du säger emot och när du håller med. Jag gillar verkligen vårt samtal även om jag inte skrivit på ett tag. 

Men det är så skönt med dig. Vi kan bara fortsätta och prata där vi var även om det var ett tag sedan. Vi vet var vi har varandra även om vi inte alltid är överens. 

Idag ville jag prata med dig för du har väl sett? Idag avslöjar AB att en polis går i nazistmarch och identifierar sig med sin polislegitimation samtidigt som avpixlatmänniskorna kläs av av Expressen med den äran. 

I samma stund dras snaran åt runt min hals av DN, Hanne Kjöller och vågen av hot och hat. De odlar sitt matyrskap och de kammas medhårs. Tankegodset som allt mer tydligt är samma som Breiviks blir plötsligt legio. "Det pågår en strid" men var går frontlinjen?

Hur tänkte DN? Vad för överväganden gjorde de? Hur vägde man för och mot och vilket argument i var det som fick bägaren att rinna över? Var går frontlinjen?

Funderar åter på tidsandan efter diskussion med liberal riksdagsledamot på Twitter. Så här:

JP "Expressen drar idag ner brallorna på högerextremister. I SVT sitter Kartellen och kräks på samhället - och odlar sitt hat. Olika uppdrag?"

Jag "är Kartellen och avpixlat samma skrot och korn menar du?"

JP "Verkligen inte. Men varför dadda med Kartellen öht? Finns rimligen böttre föreblider för "förorten"".

Jag "De aspirerar nog inte på att vara förebilder i första hand utan artister?"

JP "Artister med vålds- och gängromantik som förebilder. Fin kvinnosyn i gängen. Not. Svårt för oss feminister."

Jag "fast det är en annan femma. Du blandar äpplen och päron nu".

Sedan inget mer.

Är det här frontlinjen går? Mellan rasister i SD och Kartellen? Mellan de som vill döda flyktingbarn och förorten? Är det här gränsen går numera?

När jag kommer hem får jag veta att de konservativa krafterna i EUP har sagt nej till en rapport om sexuella och reproduktiva rättigheter och hälsa. Den handlade om att slå fast att rätten till abort, tillgång till preventivmedel och att sexualupplysning är viktiga saker. De svenska moderaterna sa nej (lade ner sina röster) och KD röstade mot.

Efter nästa val har vi kanske 25 % nationalister och nazister - ja, nazister - i EU-parlamentet.

Är det här frontlinjen går.

Herregud, vad är det med oss? Vi måste vakna för sjutton. Vi måste hitta en strategi för att överleva denna onda tid. Vi måste få ordning på det här för ingen är fri. Absolut ingen är fri förrän alla är fria. 

Rättsskandal eller skam för rättvisan

I dagar har den rasat nu, debatten om debatten. Var det en rättsskandal eller är det en skam för rättvisan det där som hände i domstolarna kring Thomas Quick? Tja, faktum är att det i vart fall är mer än semantik när man väl börjar fundera på det. Det är viktigt att hålla tungan rätt i mun och faktiskt fundera över vad man egentligen pratar om.

Jag har efter att ha lyssnat och försökt förstå nog kommit fram till att den gode Lambertz ändå har något otroligt viktigt att säga. Nämligen att en dom aldrig kan bli bättre än den utredning som ligger till grund för densamma. Det vill säga, skandalen ligger inte i domen utan i utredningen och de manipulerade bevis som inte kunde genomskådas. Det visste vi ju men kan vi förstå distinktionen? Det Lambertz försöker förklara är att domstolarna inte är något slags sanningsdetektorer.

Fast, han borde hålla sig för god för att prata om skuldfrågan. Verkligen!

Och på tal om utredningar och kritik mot domstolar. De senaste åren har vi pratat och fasat över antalet friande domar när det gäller sexualbrott. Antagligen med rätta. Vi har skruvat i lagstiftningen. Förtydligat, utvidgat, skärpt straff och nu föreslås ett nytt brott igen. Det nya brottet ska bygga på "ofrivillig penetration" vilket ju kan tyckas märkligt på många sätt (som om sexualbrott måste innebära penetration).

Nåja, varje gång vi skruvar på lagen tror vi att nu har vi löst den gordiska knuten. Förväntningarna är otroligt höga. Nu kommer färre brott begås och nu kommer fler dömas. Men tänk om domstolarna inte kan döma fler ändå? Tänk om det är så att det inte är lagstiftningen det är fel på? Tänk om domstolarna faktiskt gör rätt. Nämligen dömer så gott de kan på den utredning de får sig till hands.

Vi måste helt enkelt få bättre utredningar om domstolarna ska kunna döma bättre. Det kanske inte är domarna som behöver gå på kurs utan utredarna. Det kanske är så att skammen för rättvisan även i dessa fall ligger i den låga kvaliteten på utredningarna. Det finns inga jämförelser med Lambertz och Quick men det finns en tanke i att säga att domstolarna inte har en spåkula.

Frihet

Så länge jag kan minnas har jag varit antirasist. Jag har uppfostrats av föräldrar som gjort väldigt klart för mig att alla människors lika värde är en grund som ett anständigt samhälle måste byggas på. Jag vet inte hur det kan komma sig att mina föräldrar hade denna grundmurade hållning. Lantisar, klassresenärer, dåtidens medelklass - med alla privilegier det innebar. Det goda samhället kunde bara byggas tillsammans, och dessutom i internationell solidaritet.

Jag lever efter samma principer idag. Även om jag själv så klart personligen inte är utsatt för rasism, vare sig strukturell eller direkt så drabbar den mig. Jag hatar att leva i ett inskränkt samhälle. Det kväver mig och det begränsar dig. Jag vill inte ha det så. Jag vill ha utveckling inte inskränkt tillbakagång.

Samtidigt finns det en rörelse som påstår att jag som inte blir personligt utsatt ska hålla käften. Vet du, det tänker jag inte göra. Av många skäl. Det är nämligen så här: i min värld kan ingen vara fri om inte alla är fria. Och den devisen kommer jag fortsätta leva efter.