Det är när man inser att man står ut med lugnet och bristen på tempo det står en. Det är när tystnaden är trivsammare än bruset. Det är när längtan efter eftertanke blir större än viljan att fäktas man inser hur det är fatt. Det är när erfarenheterna faktiskt känns och tar en till nästa nivå. Det är då man fattar att man faktiskt inte bara är drabbad av tyngdlagen utan faktiskt är lite gammal.
Och trivs med det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar