Så länge jag kan minnas har jag varit antirasist. Jag har uppfostrats av föräldrar som gjort väldigt klart för mig att alla människors lika värde är en grund som ett anständigt samhälle måste byggas på. Jag vet inte hur det kan komma sig att mina föräldrar hade denna grundmurade hållning. Lantisar, klassresenärer, dåtidens medelklass - med alla privilegier det innebar. Det goda samhället kunde bara byggas tillsammans, och dessutom i internationell solidaritet.
Jag lever efter samma principer idag. Även om jag själv så klart personligen inte är utsatt för rasism, vare sig strukturell eller direkt så drabbar den mig. Jag hatar att leva i ett inskränkt samhälle. Det kväver mig och det begränsar dig. Jag vill inte ha det så. Jag vill ha utveckling inte inskränkt tillbakagång.
Samtidigt finns det en rörelse som påstår att jag som inte blir personligt utsatt ska hålla käften. Vet du, det tänker jag inte göra. Av många skäl. Det är nämligen så här: i min värld kan ingen vara fri om inte alla är fria. Och den devisen kommer jag fortsätta leva efter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar